På vägen hem från Vordingborg lyssnade jag på radio, P1 för en gångs skull. Det var en intervju med Patrik Sjöberg, om de övergrepp han, och troligtvis flera med honom, utsatts för som pojke. Saken har - med all rätt! - fått mycket publicitet. Jag är glad att han tagit steget att berätta, och jag hoppas och tror att hans mod får fler att våga ta tag i det här.
Med "det här" menar jag de övergrepp vuxna utsätter barn för, barn som litar och i många fall är beroende av förövaren. Allt behöver inte vara ... vad ska jag säga, "regelrätta"? övergrepp. I många fall är det svårt att sätta ord på det som just hänt, som känns så fel.
När jag gick i lågstadiet hade vi en lärarkandidat som brukade lägga handen på flickornas lår. Den placerades alltid högt upp, nästan i ljumsken, och ganska mycket på insidan av låret. Lillfingret flippade han sen till med lite nu och då. Vi flickor satt där med gråten i halsen och försökte räkna matte, medan vi helst av allt ville springa därifrån. Till slut var vi ett par tre st som faktiskt pratade med vår lärare om det här, och att det var obehagligt. Hennes reaktion var att slå bort det med "men varför skulle en vuxen man vara intresserad av småflickor?". Nu var det kanske inte vår sak att försöka bena i just det problemet, vi visste bara att han var det, och att det var obehagligt. Men nej, det var bara vår vilda fantasi.
Skolan igenom utsattes vi, många av oss, för samma slags övergrepp. Det var lärare som tafsade, som tryckte sitt kön mot en, som kom med obekväma kommentarer om ens bröst, som kom in i omklädningsrummet med frasen "jag har sett nakna tjejer förr". Varje gång vi försökte säga nåt om det fick vi samma svar : "men varför skulle en vuxen man vara intresserad av småflickor?". Jag antar att jag inte behöver berätta att mitt förtroende för lärare och rektor var på topp?
Att inte bli trodd var nästan det jobbigaste. Att det finns svin som går igång på att tafsa på folk, det är ju sen gammalt. Att det finns de (kvinnliga) lärare och rektorer som försvarar det, antingen med att vi hittade på, eller att det var missuppfattningar, det kändes jobbigare. Steget att faktiskt prata med någon om det är ganska stort, och blir en inte trodd är steget än längre nästa gång. Till slut ger en bara upp, och försöker acceptera att det är så här världen ser ut.
Det finns så mycket att säga om de här sakerna, men jag orkar bara inte tänka mer på det just nu. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om de kommentarer och blickar jag har fått, som inte går att peka ut och säga att de är fel (för visst är det väl ändå så att jag njuter av det, åtminstone i smyg?). Jag skulle kunna skriva om alla de gånger lärare skämtade bort det pojkarna gjorde, för "det är ju så pojkar är", eller om de gånger jag fått höra att jag kanske borde tänka lite mer på hur jag klär mig.
Hur som helst, jag tänkte på de här sakerna på vägen hem, och när jag kom innanför dörren satte jag mig vid datorn och började twittra. Det dröjde inte lång stund innan jag fick respons, mestadels från kvinnor som kände igen sig. Med ilsketårar i ögonen skrev jag av mig, och fler och fler hörde av sig, och fler och fler berättade om vad de varit med om. Det kändes underbart skönt att få det stöd jag fick, och så oerhört beklämmande att så många kände igen sig. Av de som skrev så var det två (TVÅ!) som inte hade utsatts för någonting sånt i skolan. Att det ska vara ett undantag att inte ha blivit tafsad på, det är inte mindre än skamligt. Att Twitter kan vara mer än ett forum för att slänga lite käft blev så uppenbart. Det kan också vara ett ställe att dela med sig på, och få stöd, respons och en jävla massa kärlek.
Nu är jag trött. Jag är trött, dels för att jag har jobbat, men också för att det tog på krafterna att minnas så mycket skit, och bitvis återuppleva den känslan av svek som infann sig när jag gång efter annan inte blev trodd. Ärligt talat, vem tror på en gapig alkoholistunge från Gottsunda? Idag kändes det på något sätt som att den gapiga ungen fick lite upprättelse. Förvisso var det inte från ansvarigt håll, men ändå: det jag sa blev lyssnat på, och jag fick som ett kvitto på att jag inte var ensam (ledsamt nog).
Jag tror att jag mest vill säga är att jag är glad att jag skrev om det, och att jag är så glad över den fantastiska respons jag fick. Jag hoppas som sagt att Patrik Sjöbergs historia kan få fler att våga prata om det, men jag hoppas också att nåt litet av det som kom fram i min feed också kan hjälpa någon någonstans. Jag misstänker att jag kommer att återkomma till ämnet.
