Snart mars

Ganska snart är det mars. ("Snart?" säger du och höjer på ögonbrynen, "det är ju mer än en halv månad kvar?". Det är sant, men det känns snart ändå.)

Den första mars skulle Carina ha fyllt 34. 34, det är ingen ålder. Jag minns när jag var liten, och bråkade med henne. Jag sa "När jag blir stor ska jag bli äldre än du!", för jag var så jävla trött på att alltid vara minst. Snart är det sant. Snart är jag äldre än hon var när hon dog, men jag blir inte klok på det. En lillasyster kan inte vara äldre än sin storasyster, det håller inte.

Fortfarande är det ingen som känner mig som hon. Det finns ingen i hela världen som har samma minnen som jag, som kan berätta för mig vad som egentligen hände då, förut, i det gamla livet.

Vad hände egentligen den dagen jag kom hem efter att ha varit ute hela natten för att mamma hade släpat hem ytterligare en finsk karl som skulle bo hos oss, och det först var låst och min nyckel inte passade? Vad hände när Carina följde med mig för att övertyga mig om att jag inte var galen, att det inte luktade blod i hela trapphuset och de där kletiga fläckarna i trappan, inte var de vad de såg ut som?

Vad hände när min nyckel faktiskt passade, och hallen var full av blod? När jag fick panik, blev hysterisk och det enda jag kunde tänka på var att mina småsystrar var döda? När jag skrek och skrek, och visste att de var döda, för hur kunde det annars vara så mycket blod?

Vem annars än hon kommer ihåg vad som hände sen? Grannarna kom ut, och förklarade att systrarna var omhändertagna, och att blodet kom från den finske karln. Ingen förutom Carina kan berätta om jag sa det högt, eller bara tänkte det: "Jag hoppas att hon är död. Gud vad jag hoppas att hon är död!". Egentligen, vad spelar det för roll? Det är ju tanken som räknas.

Carina var min trygga punkt, även om hon sällan var trygg själv de sista åren. Jag visste att om jag behövde prata så fanns hon, men vem i helvete ska jag prata med nu? Vem ska jag våga anförtro att jag är rädd hela hela tiden? Vem orkar höra på mig när jag bara vill gråta och skrika, vem ska stryka mig över håret och berätta för mig att jag är trygg här? Det finns ingen kvar som vill övertyga mig om att allt blir bra. Så fort jag känner mig säker slits tryggheten ifrån mig, och trots att rädslan inte är min från början smittas jag av den. Jag borde vara lycklig (och det är jag!), men gudarna ska veta att jag behöver någon som säger "Hanna liten, jag finns här för dig."

Jag önskar att mars var över och förbi så jag kunde se hur resten av livet ska arta sig.