fredag, december 24, 2010

Den enda kvinna jag mötte var på Max

När jag kom hem igår slog det mig: den enda kvinna jag mötte igår var tjejen i kassan på Max, i övrigt var det bara män. Det var bara manliga kollegor i Vordingborg, en snubbe som tog betalt för frukosten på färjan till Helsingborg, en man som svarade på assistansen, och en manlig bärgare (som såg ut att vara elva och ett halvt. Hade han inte kört tungbärgare skulle jag inte tippat på en dag över 17.). Det var bara killar inne på macken i Skillingaryd; detsamma gällde macken i Nyköpingsbro.

Den som kom och halkbekämpade vid trailerparkeringen var man, och uppe på kontoret träffade jag Jocke (jepp, man). Den enda kvinna jag hade något som helst interaktion med (jag kan ju ha skymtat en kvinna någonstans, men inte ens i närheten av pratavstånd) var faktiskt tjejen på Max. Vad säger det egentligen om den miljö jag rör mig i?

Men jo, jag pratade med en kvinna till, men det var per telefon. Nu säger jag inte att Siri inte räknas, tvärtom! Jag vill mest poängtera att i mitt yrke träffar jag på väldigt få kvinnor, för den jag träffade på var trots allt i Uppsala, d v s ganska långt efter att jag slutade för dagen. Märkligt sånt där.

torsdag, december 23, 2010

Home again

(Varje gång frasen "Home again" dyker upp tänker jag på det här. Jag har förresten inte sett Blade Runner på flera år. Skämmes hansi, skämmes!)


Nu är jag hemma, efter att ha suttit fast sammanlagt sex gånger, varav fyra inom samma timme. Nu är jag trött, men glad.

Jag är trött på att sitta fast

Ja, bärgaren kom till slut. Nu sitter jag i stället inne på Scania, men kommer lika lite loss för det. Nu fattas bara att gröna faran inte startar, eller att jag drar in i en snödriva på vägen hem. Det är tur att jag har assistans inbakat i försäkringen.


- iPhonepostat

Bärgare ska väl också ha jobb

Ibland är jag dummare än jag ser ut, som idag t ex. I stället för att svänga av tidigt ville jag köra min körtid så långt jag kunde. Sen blev det helt plötsligt snart dags, och det enda jag kunde tänka ut var p-fickan vid Hamnedaavfarten. Jepp, uppförsbacke. Jepp, galet halt, och nej, jag kommer ingenstans. Jag borde skämmas, men det orkar jag inte.



- iPhonepostat

Vordingborgshäng

Om en timme kommer bilen, sen ska jag försöka att ta mig förbi Köpenhamn när det är som jävligast. Efter det är det bara att hoppas på att 1) jag hinner upp på tio h körtid, och 2) gröna faran startar trots att det är väldigt kallt i Södertälje. Det visar sig väl.

tisdag, december 21, 2010

Jag är bara en liten lort

"Det finns saker man måste göra fast man är rädd, annars är man inte människa, utan bara en liten lort. "

Ganska ofta när jag är på jobbet känner jag mig som en liten lort. Det handlar om att jag inte alltid orkar säga till när jag tycker att mina kollegor uttrycker sig illa (rasistiskt, sexistiskt, homofobt, eller bara jävligt hatiskt i största allmänhet), utan väljer att i stället gå därifrån.

När jag idag hörde "naaaah, du vet, då vare ju ba plattan i matten vettu. Varför? Jo, han hade ju bråttåm ti horerna så klart." ville jag bara skrika rätt ut. Det är inte första gången just han pratar om horor hit, och fnask dit. Flera gånger har jag försökt att ifrågasätta, att få honom (och de andra som mest sitter och nickar gillande) att inse att de här kvinnorna inte gör det för skojs skull, eller för att det är en snajdigt sätt att tjäna pengar. Men, nej, det går inte fram. Helst av allt skulle jag vilja få dem att lyssna på Gräv-Josses granskning av trafficking, men ärligt talat tror jag inte att det skulle bita. Så, i stället för att försöka göra något, så ger jag upp för stunden. Jag orkar inte vara den som ifrågasätter och är jobbig, inte hela tiden. Tänk om någon annan någon gång kunde göra det i stället för mig?

Så, ofta känner jag mig som en liten lort, som inte orkar säga emot, utan hellre är tyst. Jag knyter handen i fickan, jag gråter inombords, men jag håller käften. Det sägs att det inte går att lära gamla hundar att sitta, men jag tror t o m att det skulle vara lättare att lära en stendöd papegoja att gå fot, än att få vissa gamla chaffisar att inse att de har en fullkomligt vansinnig människosyn. Egentligen är jag inte mycket bättre. Jag borde stå upp för det jag tror är rätt, i stället för att fega inför att vara den jobbiga varje gång.

Jag är inte alltid tyst (ganska sällan faktiskt), men de gånger jag håller tyst för att jag inte orkar ännu en "det säger du bara för att du är tjej"-diskussion känner jag mig helt värdelös. Ibland önskar jag att jag aldrig hade fått upp ögonen för det hemska som händer i samhället. Tänk så skönt det hade varit att bara kunna vara en av grabbarna, och kunna skämta om polacker, bögar och araber. Det hade varit så skönt att kunna skratta åt alla roliga historier om horor på rastplatser, och nicka gillande när någon förklarar att polacker är smutsiga och stjäl.

Fast nej, jag gillar att vara en tänkande människa, med i alla fall ett uns av medmänsklighet. Jag är medveten om att jag ser ut att dra alla chaffisar över en kam, men riktigt så är det inte. Det är bara det att det är asen som hörs mest. Det finns en hel del vettiga chaffisar, men de är som jag. Det är jobbigt att sticka ut, det är jobbigt att bråka. Jag har redan den stämpeln, och jag tror inte att någon annan är riktigt villig att dela den med mig, trots att jag vet att flera håller med.

Jag är med andra ord inte ensam om att vara en liten lort, men vad tröst ger det?

söndag, december 19, 2010

Förresten,

nämnde jag att jag vunnit biljetter till P3 Guld? Inte? Det har jag i alla fall. Det är ingen big deal.




... annat än att jag är så överjävla exalterad att jag studsar upp och ner i stolen!

Snö, snö och snö

Det kan samlas mycket snö på en bil. Jag har sopat hela bilen (ja, hela. Jag är inte en sån där som låter bli att sopa av motorhuven, och sen ser jätteförvånad ut när det helt plötsligt blåser upp på vindrutan), skrapat rutorna, och skottat fram bilen. Jesus i havet så mycket snö det kan samlas på en bil på bara några dagar.

Jag börjar jobba i morgon, men som vägarna ser ut så åker jag nog till jobbet redan i kväll. Att köra mellan Uppsala och Södertälje är illa nog en måndag morgon, och om det dessutom har snöat och är halt så kan det ta en och en halv evighet.

Fan, jag blev alldeles trött i armarna av det där. Jag kanske borde börja träna?

Är det verkligen så?

Jag läser en krönika av Annika Marklund, där hon skriver att många av hennes vänner väljer att inte tråka ut henne och andra med sina jobbigheter, och att fler verkar välja att ta allt sånt med terapeuter i stället. Jag börjar fundera: är det så för många? Är det så att folk håller igen, för att inte störa, inte skava, inte vara till besvär? Det gör mig så beklämd, och samtidigt lite orolig. Är det så det ska vara, innebär det att jag gått över inte bara en, utan fem-sex gränser.

Jag måste förstås erkänna att jag inte pratar med alla om allt. Jag har vänner (som jag räknar som väldigt nära) som egentligen inte har några detaljer om min uppväxt t ex, och andra som jag har känt bara ett par år som vet allt allt allt om mig, både fint och fult. För mig handlar det inte om att jag inte vill stöta mig, eller göra någon upprörd. I stället handlar det om vad som kommer upp till diskussion, vad som skaver och gör ont just då, och vilka associationer jag får i ett samtal.

Marklund skriver:
"Men om vi inte får besvära dem vi älskar med det som är äkta, det som känns, återstår frågan: Vad blir kvar?"

Jag kan inte låta bli att undra samma sak. Vad blir kvar om vi inte kan prata om det som inte bara är bra? Vad blir kvar om vi inte kan vara lite jobbiga och knepiga, och säga och göra det som faktiskt kan göra lite ont? Jag tror faktiskt att kärlek måste göra lite ont ibland, och kärlek, det är vad jag känner för mina vänner.

... och det gäller fortfarande

Jag är inte snäll.

Musikhjälpen, igen

Okej, nu är det inte jättemånga timmar kvar, och i skrivande stund är det 9 310 617 kr insamlade. Det är en fet hög med pengar, men jag tror att det går att göra lite till faktiskt. Vet du inte vad du ska ge din farmor/pappa/bästa vän/käresta i julklapp? Önska en låt, eller ropa in något fint på auktion. Du kan dessutom ringa och ge Ehsan och Saman steg, eller helt enkelt bara sätta in pengar på Radiohjälpens konto, 90 1950-6. Bara gör något, okej?

Nu ska jag, för vilken gång i ordningen vet jag ärligt talat inte, önska 9 Crimes med Damien Rice.

lördag, december 18, 2010

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta

att den kommer att hänga hemma hos oss!

Mössfrisyr


Så här kan en se ut efter att ha duschat innan sänggåendet, och sen ha dragit på mössa tidigt på morgonen, och sen inte tittat i en enda spegel efter avtagandet av densamma. Jag vet dock inte var underbettet kommer ifrån. Är det kanske en sån där annan sak som alla har sett, men inte påpekat (precis som det tydligen var allmänt känt att jag är vindögd, och jag var den sista som fattade det)?

Äh, jag slänger in en extra liten idolbild, bara för att jag är så överjävla superhet på den. Varsågod, min julklapp till dig, du arma själ som råkar hitta hit.



Biscotti, kaffe och tårar


Igår bakade jag saffransbiscotti, och nu skulle jag avsluta frukosten med kaffe och en av de små gyllengula rackarna, under tiden som jag tittade på Musikhjälpen. Ungefär exakt samtidigt som jag hällde upp kaffet passerade de sex miljoner i insamlade medel, och ja, jag började gråta. Igen. Jag skulle kunna skylla på PMS, men jag tror att jag helt enkelt är så jävla lycklig över att leva i ett land där folk fortfarande bryr sig, och vill hjälpa till.

Jag har varit vaken sen kl 06 för att hinna följa Siri till tåget. Trots att vi inte kommer att vara ifrån varandra längre tid än när jag jobbar så känns det vansinnigt jobbigt. Är det månne för att jag är den som åks ifrån? Hur som helst så har jag saker att sysselsätta mig med, så egentligen går dte ingen nöd på mig. Jag ska bara skrapa ihop orken att diska upp, och hitta kläder som inte är för kalla att promenera ner på stan i, men inte för varma för att trängas med folk i butiker i. Nej, jag ska inte köpa juklappar (det fixas ju som tidigare nämnt i Unicefs gåvohop), jag ska hitta en guidebok över Prag.

Så töntigt att jag nästan snubblar

Om det är svårt att uttyda, så står det alltså "Husets kur: 1 skopa kärlek, 1 näve känsla, ett dussin skratt"


Jag gick förbi en restaurang här i Uppsala, och såg det här i fönstret. Såna saker är så töntiga att jag känner att jag egentligen skulle vilja ha en skämskudde att gömma mig bakom. Vad är det för jävla trams?

Det påminner blott alltför mycket om alla vidriga "innehållsförteckningar" en kan hitta på Qruiser. Det brukar gälla både vad personen som skrivit innehåller ("en femtedel bus och glimt i ögat, en femtedel stort hjärta [...]"), och recept på vad ett förhållande ska innehålla ("tre matskedar tillit, fem deciliter bra sex, [...], strössla rikligt med bus". Märkligt nog brukar "tillit" ofta vara en mycket liten del av receptet.). Mina ögon tåras av att försöka hålla tillbaka de uppkastningar som hotar när jag läser sånt, och nej, det blir inte bättre av att en restaurangjävel (som, så här mellan dig och mig, har världens kanske bästa Caesarsallad, men som jag ändå inte kommer att återvända till eftersom ägaren verkar vara ett stort jävla praktsvin. Vad ska en annars kalla någon som inte drar sig för att skälla ut sin personal och kalla dem fula saker inför en fullsatt restaurang, bara för att de gjort ett litet fel?) smäller upp sånt här trams så att vanligt hederligt folk ska tvingas se det. Fy för den lede.

Emil Jensen gör livet vackrare

Jag gillar Emil Jensen, skarpt som fan dessutom. Nu gör han det igen. Titta på videoklippet, och förundras över den fattning han visar när han har fått ett galet okänsligt brev från sitt försäkringsbolag!


fredag, december 17, 2010

En fredag värd namnet

Igår skrev jag om en Traderaauktion som jag var sugen på att vara med i. Den gällde en affisch av Sara Hansson, Liv Strömquist, Nanna Johansson och Sara Granér. Siri och jag pratade om det, och bestämde oss för att det var en sån sak vi faktiskt gärna ville ha, så vi lade ett bud. Det blev ganska snart överbjudet, så vi pratade lite till. Vi lade ett till maxbud, och väntade.

För inte så många minuter sen gick auktionen ut, och vet du då? Vi vann! Nu gäller det bara att komma fram till var den ska hänga, samt bjuda in till vernissage med bubbel och snittar.

Gudars, jag är så galet glad!

torsdag, december 16, 2010

Ibland tvingas jag inse att jag inte är odödlig

Idag disputerade David (som jag tidigare har nämnt), och jag lade om mitt schema för att kunna gå på festen i kväll. Kommer jag att gå? Nä, för jag har en karatehuvudvärk. Jag funkar inte så bra bland folk när jag har det, så jag var nyss tvungen att meddela att jag inte kommer. Jag har sett fram emot det här länge, men det är bättre att inte gå, än att gå och vara lost på painkillers, eller bara allmänt off och sur för att jag har ont.

David är så himla bra, och jag är så grymt stolt över att känna honom. Jag hoppas att festen blir kalasfin, fastän jag inte kan förgylla den med min närvaro. ;)

Vill ha vill ha vill ha!

På Musikhjälpens auktionssida finns den här, som jag så hjärtans gärna skulle vilja ha. Tänk att ha en affisch gjord av Sara Hansson, Liv Strömquist, Nanna Johansson och Sara Granér. Det vore ju helt fantastiskt!

På sin blogg länkar Sara Hansson till filmklippet där de visar upp den. Nu rycker det i fingrarna att ögonaböj logga in på Tradera och lägga ett bud. Jag ska kolla över finanserna första bara ...

... och under tiden jag funderar önskar jag en låt.

Musikhjälpen 2010

Igår när jag närmade mig Sverige (jag återfann P3 när jag var i Helsingör) började jag lyssna på Musikhjälpen i P3 (jag hade gärna velat göra det från början när de satte igång, men vad kan en stackare som befinner sig i Holland göra?). Under den tid det tog att köra från Helsingborg till Södertälje grät jag säkerligen tio gånger. Jag grät för att det finns så mycket hemskheter, men framför allt grät jag glädjetårar för att det finns så många fina människor som vill hjälpa till.

Jag säger inte att jag är en överdrivet fin människa (fast jag är enligt uppgift söt när jag sover. Fan tro't.), men jag försöker göra en liten del i alla fall. Gör det du också! Passa på att önska din favoritlåt, och hjälp samtidigt till att stödja kampen för att stoppa handeln med barn!

Idag disputerar David (hurra för honom!), men han kommer inte att få någon present. Jag tror inte att han misstycker när jag i stället skickar en femhunka till Musikhjälpen.



onsdag, december 15, 2010

En riktig chaffis

Jag måste lägga på mig 20 kg, och lägga mig till med en taskig kvinnosyn, men sen är jag jävlarimig en riktig chaffis.


- iPhonepostat

onsdag, december 08, 2010

Det händer då och då

att jag bara vill ge upp. Dagar då det är minusgrader, och näsan rinner; dagar då jag tar illa vid mig, och bara vill gråta; dagar då inte ens en tur till frisören skänker mer än tio minuters lycka, och tre Buffyavsnitt på raken inte får mitt humör att stiga nämnvärt: det är såna dagar jag vill sälja lägenheten och ta vad vinst det än må bli och bara dra. Jag vill rensa mitt sparkonto, och bara sticka, helst någonstans långt bort. Jag skulle åka till Indien. Nej, det skulle inte vara för att finna mig själv, för mer av mig själv, och jag kräks. Nej, jag skulle åka till Indien (eller Bali, eller vartfansomhelst där det är varmt och ingen jävel känner mig) för att finna någon annan.

Så, försvinner jag någon dag är det inget att förvånas över. Då har jag tänkt på det länge.

... men så var det det där med sparkontot. Fram till jag har mer än ett halvårs lön sparat får du nog dras med mig. Det torde innebära ... typ för evigt. Crap.

Julklappar

Räkna inte med att få någon pryl av mig den här julen heller. Mina julklappar kommer att gå till de som verkligen behöver dem.



tisdag, december 07, 2010

Ännu mer hittepå


Jag blir varm ända in i själen när jag får se sånt här. Nej, jag menar inte att jag gillar att Bruce försöker få pengar för att prångla på cancerpatienter kolloidalt silver, jag menar när drakarna faktiskt sätter ner foten och berättar för honom att det han gör är avskyvärt.

Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på såna som Bruce. Människor som gått på "läkemedelsföretagen gör oss sjuka för att tjäna pengar", eller som helt enkelt griper efter ett sista halmstrå: det är de som faller offer för pengahungriga as som profiterar på människors utsatthet.

Ju mer jag läser och tittar, desto mer uppgiven blir jag. Fast, det finns ju uppenbarligen ljus i mörkret.

Tilläggas bör kanske att jag känner åtminstone ett par tre som petar i sig både det ena och det andra holistiska preparatet. Skillnaden är att det då är fullt friska personer, som helt enkelt bara slösar bort sina pengar. Folk får lägga sina pengar på vad de vill (det finns säkerligen många som tycker att det är idiotiskt att lägga en femhunka på skivor då och då), men det är när folk låter bli att uppsöka riktig (här skulle jag kunna sätta citationstecken runt riktig, men det gör jag inte. Varför? För att jag anser den vara riktig, och inte "riktig".) vård, och i stället förlitar sig på kvacksalvare som tar deras pengar och inger galet falska förhoppningar som jag ser rött. Så, peta i dig det du vill (förutsatt att det är lagligt, och du inte tar skada av det), men bara så länge du är frisk. Okej?

Mer från bloggläsning

Jag har helt fastnat i Vem i helvete?!, som jag skrev om igår. Må vara att jag inte håller med om allt när det kommer till politik, men allt är oerhört välskrivet och på pricken att det är en ynnest att få läsa. Dagens tips är en lista, väl värd att läsa.

måndag, december 06, 2010

Toppar och dalar om vartannat

Idag lämnade jag bilen på polering och vaxning, upptäckte att jag låst mig ute, åkte till Sophie och hängde lite med henne och Lukas, höll på att glömma nyckeln när jag väl skulle åka, handlade, fixade ett sparkonto med en månadsvis överföring samt en liten summa som sparas varje gång jag drar mitt Visakort, sprutade ansjovisspad över hela köket (inklusive mig själv), upptäckte att jag hade köpt hel ansjovis i stället för filéer, lagade kanonäcklig mat som ändå får duga till matlådor, lagade gulasch, samt kämpade mot gråten. Nu är maten klar, och jag väntar på att Siri ska komma hem.

Just nu känns allt faktiskt ganska bra.

Ibland känner jag så igen mig

Jag läste det här inläggetVem i helvete?!, och kände hur jag kände igen mig. Jag är precis likadan (det gäller både Winnerbäck och alternativmedicin), och jag känner att jag ibland riskerar att bli helt rabiat.

Nej, homeopatika är inte farligt, jag blir bara så förbannad när folk dissar allopati till förmån för vattendroppade sockerpiller, och därmed riskerar både liv och lem. Ska jag ha socker och vatten äter jag hellre godis och dricker Loka.

Det jobbiga är att jag blir så förjävla motsträvig. Om folk säger "oh, det är så farligt med glutamat!" känner jag bara att jag vill hälla i mig en hel jävla burk med Aromatkrydda, trots att jag tycker att det gula dammet smakar förjävligt. Säger folk "jag skulle aldrig äta något med en massa färgämnen i" letar jag halvt ihjäl mig efter tyskt färgstarkt godis, gärna med så många E-ämnen det kan få plats på en etikett. Jag är som en fyraåring.

Vissa dagar

är det inte ens värt att kliva upp.


- iPhonepostat