fredag, juni 24, 2011

Inte för att det inte har hänt grejer

Sista maj var senast jag skrev här, och jag skulle kunna börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterar så flitigt, men det tänker jag inte. Så jävla många är det nog inte som läser, och de som gör det känner mig och vet att jag är periodare när det kommer till bloggande. Så det så.

Hur som helst: skälet till att jag inte har skrivit är inte att det inte har hänt nåt i mitt liv. Skälet är heller inte att det har hänt för mycket, jag tycker nog att det har hänt alldeles lagom mycket rafflande saker för att hålla mig igång. Nä, skälet är helt enkelt lättja, och den krypande känslan av att jag borde, men inte riktigt vet hur, och då ... jamen då blir det ju inget.

Jag misstänker att jag inte kommer att få ihop en snygg sammanfattning av mitt liv sen den sista maj, så jag får väl återkomma när jag har lite mer tid. Nu ska jag strax iväg och möta kärleken på stan. Jo, det kan jag väl säga: den där karantänen gick ju åt helvete på en gång, och lika bra var väl det. Lyckligare än så här har jag nog aldrig varit. För första gången på ett par år känner jag mig helt trygg igen.

Annars kan det här kanske vara kul läsning, om du nu skulle tycka att det är intressant att veta vad jag har för mig. Har jag sagt att jag älskar mitt jobb? Det gör jag. Jag älskar Karin också.

måndag, maj 30, 2011

Det här med att faktiskt vara uppriktigt lycklig,

är inte det en jävla bra grej egentligen?

(Svaret är: "jo, som fan!", ifall någon nu till äventyrs skulle missat det.)

fredag, maj 27, 2011

Jag älskar mitt jobb

så inåt bänken mycket.


- iPhonepostat

fredag, maj 20, 2011

Hjälp?

På torsdag ska jag tävla (tydligen är jag hyfsad på att köra bränslesnålt), och nu behöver jag hjälp. För att kunna göra mitt allra yttersta behöver jag en spellista som sparkar stjärt så jävla hårt. Det ska vara tempo, inget jävla mesande. Om du har lust får du gärna hjälpa till:

onsdag, maj 18, 2011

När saker

liksom börjar falla på plats, då är det fint att vara jag.


- iPhonepostat

lördag, maj 14, 2011

När livet

är precis sådär jävla vackert som det kan vara ibland.


- iPhonepostat

lördag, maj 07, 2011

Det är förresten

såna här dagar jag är så jävla tacksam över att ha vänner som kan säga "Hanna, ibland är du så jävla dum", och få det att låta fint.

Tilläggas bör kanske också att livet i det stora hela är bra jävla härligt. Jag omger mig med vänner, både gamla och nya, och är äntligen social igen. Ärligt talat så är jag gladare nu (när en del känns rätt kasst) än på väldigt länge. Dessutom åker jag till Prag i slutet på maj, och vem kan gråta då?

Här kommer ingen jävel över bron

Att träffa en person som en klickar så fullständigt med på nästan alla plan (hon och jag har samma slags humor, har Spotifylistor som ser ut att vara syskon, och har samma populärkulturella referensramar som det så vackert heter), och vara för feg och dum i huvudet för att ens våga känna efter på riktigt? Att vara så puckad att - i stället för att våga något nytt och potentiellt läskigt, men bra! - hänga kvar vid sitt ex, trots att allt (och alla!) talar emot att det skulle bli bra? Det borde rimligtvis vara straffbart.

Jag vet inte vad jag känner längre, jag vet inte vad som är kärlek och vad som är bara gammal vana. Jag vet inte vad som är vettigt alls, så från och med nu tänker jag gå i känslomässig karantän på minst en månad. Under den tiden tänker jag så gott jag bara kan undvika att träffa folk som kan tänkas vara potentiella kärlekar, och koncentrera mig på allt annat.

Det där med att hålla alla dörrar öppna? Det gäller inte längre. Med start NU tänker jag stänga varenda dörr, fönster och vädringsspringa, och låsa dem. Ett tag framöver kommer jag alltså att vara avstängd från allt vad flört, hångel och sex heter. Det är för riskabelt helt enkelt, eftersom jag inte kan skilja på ... någonting faktiskt.

Förresten har jag börjat snusa, och älskar't. Varför i hela friden har jag inte börjat tidigare?