Jag diskar

och tycker att det är ganska trevligt. Det är uppenbarligen något fel på mig.

Jahapp

Så var den här dagen nästan slut. God jul på dig.

hansi drömmer

I natt drömde jag att jag hyrde en bebis på Statoil. Runt omkring mig hyrde folk lätta lastbilar, tankade, och köpte godis. Jag hyrde en vinterklädd bebis. Fråga mig inte vad jag skulle med den till, men det kändes inte konstigt alls.

Flera nätter har jag vaknat av att jag har drömt konstiga saker, och varje gång har jag känt en lättnad att det bara har varit en dröm. "Jag drömde att lägenheten brann upp, skönt att det bara var en dröm", "jag drömde att jag ramlade och bröt foten, tur att det inte var på riktigt", "jag drömde att Carina var död, bra att det bara var en otäck dröm". Det där sista har jag tänkt så många gånger, och varje gång är det som att någon sparkar mig hårt i magen när jag kommer på att det är sant, det är på riktigt. Min syster är död, och det är verkligt.

Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag slutar tänka "jag ringar Carina, hon vet säkert" när det är något. Jag undrar när jag kommer att sluta säga "Carina tycker ju om [...]", och i stället byter tempus. För mig är hon verklig fortfarande, samtidigt kan jag ibland känna det som att jag bara har drömt henne också. Det känns hemskt att säga så eftersom jag vet hur mycket hon betyder för oss, men samtidigt: om jag inte har drömt ihop henne, då borde hon väl finnas här så att vi kan prata med henne?

Fan vad jag saknar henne.

Idag har vi i alla fall fått saker gjorda: datum för begravningen är satt, officient är bokad, blommor bestämda, och ett första utkast till annons är klart. Nu återstår problemet med symbol i annonsen, men jag hoppas att det löser sig. Tydligen är just den version vi vill ha mönsterskyddat, men vi hoppas att få tillåtelse att använda den, och att vi får den tillåtelsen i tid. Det må verka futtigt, men det skulle kännas skönt att få använda den enda symbol jag vet hade något slags betydelse för henne. Kunde jag inte göra något annat för henne ska jag väl kunna göra det här åtminstone.

Allt är helt jävla overkligt

och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.

Det mesta är galet och fel

men jag tror att vi kommer att ta oss levande ur det här. Kanske kommer vi t o m att ha lärt oss något om oss själva och varandra.

Just nu önskar jag bara att jag kunde be Carina om råd.

Till alla som har hört av sig:

tack! Snälla, fortsätt med det. Jag har inte svarat på allt, och jag vet inte när jag kommer att ha ork att göra det heller, men att ni hör av er betyder så himla mycket just nu.

Ni är mitt skyddsnät, och jag är så fantastiskt glad över att känna att jag har er. Jag kommer att behöva er allihopa. Kanske inte nu, kanske inte om en vecka, men jag kommer att behöva er, så snälla, fortsätt finnas där.

Kanske begär jag för mycket, men jag hoppas och tror att om jag får luta mig mot er allihopa kommer bördan att bli en smula lättare för var och en av er.

Om du orkar, tack för det. Om du inte känner att du orkar, så tack för det stöd jag hittills har fått.

"tack" är ordet, tillsammans med frasen "jag vet inte vad jag ska göra" som jag har använt mest sen jag fick reda på att Carina är död. Det betyder att jag mitt i det helvete som omsluter mig och mina närmaste, finns det saker att vara tacksam över. Det gör det lite lättare.

Det är ett hål i världen, och går jag för nära kommer jag att falla.

I Malmö

Jag är i Malmö, och gör det jag kan. Det är så mycket vi inte vet, men vi fixar det, på något sätt.

Om jag slutar skriva måste jag tänka. Måste jag tänka så dör jag.

Det här kommer att gå åt helvete

men sen vänder det förhoppningsvis.

Jag skulle så gärna vilja vara en stor människa, och sätta mig själv i nåt slags periferiposition, men det går inte. Jag är en oerhört självisk person, som just nu bara tänker "hur kan hon göra så här mot mig? Hon lovade ju.". Det fina, stora och osjälviska hade väl varit att ... jag vet inte, jag vet inte hur såna funkar.

Idag flyger jag och Sophie ner till Anneli. Anniela blir kvar här tror jag, jag vet faktiskt ingenting. Jag vet inte vad vi ska göra där, men jag måste vara med dem just nu. Vad jag framför allt måste lära mig är att berätta både för dem, och för andra att jag älskar dem. Jag säger det alldeles för sällan, fastän jag tänker det ofta. Det känns bara så främmande och sockersött, men det kanske får vara det helt enkelt. Det får vara hur det vill med den saken, jag älskar dem ändå, och jag måste bli bättre på att säga det.

Jag är så jävla rädd

Jag är så jävla rädd för allt just nu. Jag är rädd för att bli den där folk går omvägar runt "för hon är ju så ledsen", jag är rädd för att bli den folk undviker "för hon pratar ju bara om sin syster hela tiden". Jag är rädd för att bli den där som vägrar prata om något som har med Carina att göra, för att det är bättre att stänga in sina känslor. Jag är rädd för att bli den där som beter sig helt normalt till det bara slår slint, och jag börjar gråta och gör folk obekväma. Jag är rädd för att bli den där som bara ältar, som bara skriver och pratar om samma sak, som på nåt sätt vältrar sig i skuldkänslor för att slippa ta tag i något.

Det som gör mig mest förbannad med mina rädslor? Att jag faktiskt (jag vet jag vet jag vet) på fullaste jävla allvar mitt i allt tänker "shit, nu kommer jag ju aldrig att få en fast anställning, vem vill anställa mig som först är sjukskriven för en jävla snedtrampad fot, och sen för det här?". Återigen så är det hanna i centrum. Det är alltid jag, och hela jävla världen snurrar runt mig.

Jag blir så trött på mig själv. Just nu känner jag att jag vill snabbspola ett par år eller hur lång tid det nu tar att ta udden av smärtan. Fast, mest av allt, just nu, vill jag kräkas.

Ärligt talat

så har jag inte den blekaste aning om vad jag ska ta mig till just nu. Mest känner jag mig blogghorig som skriker ut nånting som jag inte har fattat själv, men det kanske helt enkelt är så, att det här hjälper mig att fatta?

Just nu pendlar jag mellan "hon har planerat det länge, det spelar ingen roll vad jag eller någon annan hade gjort eller sagt" och "det var mitt fel, om jag bara hade varit där, ringt lite bland, faktiskt tagit med henne till Holland som hon ville, då hade hon levat idag". Jag funderar på om det är ett mellanting helt enkelt: om jag hade varit där och låtit bli att bli så jävla uppslukad av mig själv och mitt hade jag kanske fattat, och då hade vi fått ha kvar henne ett litet tag till. Samtidigt känns det som att jag tillskriver mig själv för stor betydelse.

Jag vet ingenting, alls.

Allt är bara ord. Ord ord ord som inte betyder nånting. Jag kan tänka på att den jag alltid har vänt mig till när jag inte har vetat vad jag ska göra, är död. Jag kan tänka på att ... jag kan tänka på tamejfan allt, men så fort jag ser henne framför mig så slår det så jävla hårt. Så länge jag håller det i ord kan jag leva med det, men kommer det till bilder på näthinnan av henne känns det som att jag inte kan andas. (Men skärpt dig hansi, kom med något nytt! Kom med nåt vi inte har sett tusen gånger på två, på film, läst i böcker! Jag vet inte hur mycket av det jag känner är sånt jag har plockat upp utifrån, hur mycket som faktiskt är mina egna känslor och hur mycket som bara är inlärt. Hur som helst spelar det ingen roll, förutom att jag mitt i allt-jävla-hopa så är jag rädd för att tappa ansiktet, för att bli en klyscha. Jag borde ha en smäll på käften.)

Min älskade storasyster är död

Jag har många par glasögon

Jag hittade just igen mitt stash med glasögon (vad kan det vara, sju par nånting) som jag inte använder längre. Nu är frågan, var sjutton gör jag av dem? Det är ingen större idé att byta glas i dem (jag har inte råd med det, och ingen större lust heller), men det känns fånigt att bara slänga dem också. Tips?

Jag förstår inte

Det finns väldigt mycket jag inte förstår mig på, det erkänner jag villigt på en gång. Jag förstår mig inte på matte, jag förstår mig definitivt inte på datorer. Det har givetvis ibland förorsakat mig en del problem, men inte tillnärmelsevis så mycket problem som när det kommer till det stora: jag förstår mig inte på folk.

Jag vet, det är inte alls ovanligt att inte förstå sig på folk, men inte desto mindre frustrerande. Jag tror att det jag minst av allt förstår är folk som hävdar att "det inte är nån idé". "Vad spelar det för roll om jag sopsorterar/väljer miljöel/låter bli att köpa ut/skänker pengar till välgörande ändamål/försöker uppmuntra mina barn att tänka själv/låter bli att skratta åt sexistiska, rasistiska eller homofoba skämt; ingen annan gör det ju?" Visst, det är ju självklart att det inte händer något om bara en enda person gör något, men någon måste ju börja! Alla tycker att det är bra att ha rösträtt, men att reflektera över att det är en rättighet som inte är av gud given utan snarare kämpad för, det är för jobbigt. 

På samma sätt har jag svårt att förstå hur någon kan håna andras engagemang. Inte sällan är det samma personer som inte vill göra något själv som dessutom säger "tror du verkligen att det spelar nån roll det där? Du slösar bara bort din tid.". I samma grupp vill jag även trycka in folk som säger "du är i vägen för mig, ditt engagemang stör mig", alltså de som suckar över demonstrationer av olika slag. Det jag har främst i tankarna är demonstrationerna i Thailand. Jag erkänner på en gång att jag faktiskt inte har den blekaste aning om vad det handlade om, jag vet inte vilken sida som hade "rätt". Det jag vet är att det var massiva demonstrationer, bl a på en stor flygplats, och att det ledde till att en massa människor inte kunde ta sig dit de ville när de ville det. Ja, troligtvis skulle jag ha varit stressad jag också, men att göra som den jag hörde på radio skulle jag aldrig. Jag hörde en man gå fram till en av de demonstrerande och ställa frågan "har du nån aning om hur mångas semesterplaner ni ställer på ända när ni gör så här?". Ärligt talat, är inte det en skitsak? Jag hoppas att jag, om jag nu skulle ställas i en situation där jag blir hindrad i mina planer av en demonstration, skulle ha en smula bättre omdöme än så. Men det är klart, är det en demonstration med ND t ex, då skulle jag inte ha något tålamod. Nej, jag har inte hävdat att jag är demokratisk heller.

Hur som helst, att säga "det spelar ingen roll vad jag gör" är så uppgivet. Jag må verka vara hur självgod och uppblåst som helst när jag säger det här, men jag tror på fullaste allvar att det jag gör spelar roll. Det är självklart att det inte gäller i alla situationer, men banne mig inte helt sällan. Jag tror att jag påverkar folk hela tiden (i vad riktning låter jag vara osagt), precis som du också gör. Den dagen jag säger "det spelar ingen roll vad jag gör" och verkligen menar det har jag gett upp, och då vete fan om jag vill vara med längre.

Ett liv utan trappor tack

På fredag ska jag till min husläkare, för tydligen ska det vara möjligt att gå i en trappa utan att grina. 

När jag blir stor ska jag bli Robocop.

Jamen vafan, lite mer gnäll (det är ju ändå tisdag)

Min mobil är paj - igen. Jag har en lånetelefon som är bland det fulaste en kan tänka sig ("blir'e mycket ligga när du har den där då?"), och som dessutom fungerar lite så där (med "lite sådär" menar jag att den stänger av sig själv när den känner för det, samt att ljudet är skrapigt och skrälligt). Idag var jag in och ville byta eftersom jag tröttnar mig blodig på att inte ha en telefon som fungerar, men de hade ingen annan inne. "Du kan ju låna en telefon av en kompis så länge.". Jeez jävla Louise så puckat sagt. Hade jag haft andra telefoner att tillgå, skulle jag verkligen laja runt med en telefon som skrämmer barn till tystnad och gamla till döds med sin blotta uppenbarelse?

Så, jag och telefonen (vi kallar den "sexmagneten") fick gå därifrån.

... men nej, jag ska inte klaga. Jag har ju Spotify att roa mig med!

Bitter och elak

... det är vad jag är. Det är tur att jag har varit på stan och fått ögonbrynen plockade, annars skulle jag har varit ful också.

Ja, du har rätt. Jag är gnällig och grinig, lite som ett kinkigt barn. Jag pallar inte att vara hemma sysslolös ("sysslolös?" säger du, "sysslolös? Du har ju tamejfan hur mycket som helst som behöver göras!"), och det känns som att jag redan har varit hemma i flera månader. Det har jag inte.

Jag hämtar, du bär

Om du vill hjälpa till med flytt, hör av dig så snart som möjligt om du vill ha hämtning. Släng iväg ett mail till den vanliga adressen (mitt förnamn @ mitt efternamn . se), så att jag vet.

Okej, jag vet: ingen vid sina fulla fem ger sig in i nåt sånt här, men det är värt att testa, eller hur?

Håkan ska bli syrra!

Jag får behålla Håkan i Uppsala (inte för att han tänkte flytta vad jag vet, men att plugga i Stockholm eller Gävle tar ju ändå lite tid). Grattis Håkan, och grattis hansi!

Jag går snart sönder

Jag vet, det borde vara kalaspraktiskt för mig att vara sjukskriven så här strax innan flytt. Jag borde kunna packa och pula hur mycket som helst, vilket jag skulle göra om jag bara hade ro att göra det. I stället hattar (och haltar) jag runt på ett sätt som skulle få vilken sockerspeedad treåring som helst en smula generad. Jag går runt och gnäller (ingen överraskning där) och tjatar, och är uttråkad långt bortom vett och sans. Dessutom börjar jag känna mig helt värdelös, för ärligt talat: vad är jag utan ett jobb? En gnällig tjockis utan humor som larvar runt utan mening eller mål, det är jag. Gaaah!

Nej, nu är det dags för fotjäveln att bli hel, annars kommer jag att vara tvungen att byta ut den mot en som fungerar.

Julklappar

Jag är inte så förtjust i att handla julklappar. Oftast blir det något folk inte alls behöver, dessutom gör hetsen mig lite stressad. Så, årets juklappar (i den mån jag ska köpa några alls) kommer att inhandlas i Unicefs gåvoshop. På så sätt går pengarna till något som används, och behövs.

För den som känner att den har ett par armar över den 13 december:

kom kl 10 (om du har lust, senare går ju också. Någon lär ju vara där hela tiden.) och bär lite lådor, säg "shiiiit vad mycket grejer!" och gläds åt flytten till Gropgränd. Adressen är den vanliga, och du är varmt välkommen att hjälpa till.

Hilfe!

Hur patetisk är inte jag som sitter och lyssnar på Hit-Radio Antenne på nätet för att jag saknar att jobba? Just nu sitter jag och funderar på om någon av mina kolleger befinner sig i nån av de massiva köer de rapporterar om. Jag måste jobba snart, annars kommer jag att bli crazy cat-lady inom kort (minus katterna, kisslukten, det långa grå håret, den fula kappan, det konstiga skrikandet, den lilla stugan, ryktet som endast föregås av kisslukten ... Okej, jag kommer inte att bli crazy cat-lady, jag kommer bara att bli knäpp av att inte ha nåt vettigt att göra. Bra så?).

Nu ska jag linda zombiefoten och linka ut till bussen för att titta lite på folk (jag ska ner på stan alltså, jag tänker inte sitta på bussen och glo på folk hela dagen). Jag ska ta det försiktigt i snön och halkan, jag lovar.

Zombiefot

Jag har en zombiefot och en vanlig. Gissa vilken som är vilken?

Hår på roliga ställen?

Kom igen, "hår på roliga ställen" torde ju vara typ ... under fötterna, det vore "roligt". Men i armhålorna?

Men visst, jag får skylla mig själv som ens surfar in på expressen.se. Kan jag skylla på insomnia månne?

Packa packa packa

Idag ska jag komma igång med packningen på riktigt. Jag har en hel garderob som behöver sorteras upp (det känns smartast att göra det innan jag packar), och ett linneskåp att packa. Nej, jag har inte ens ägnat köket en tanke än.

Igår kändes min fot som att den var på väg tillbaka från de döda (eller de blå, svullna och värkande fötternas rike), men idag är den nog inte fullt lika säker. Jag kan gå utan kryckor, men det gör så ont ibland att jag bara vill gråta. Det var nog smart att inte jobba idag. 

Min fot den har tre kanter ...

Okej, det var lögn. Snarare borde jag sjunga "min fot den är en badboll, en badboll är min fot, och är den ej en badboll, så är den ej min fot" eller nåt. 

Jag börjar ärligt talat tröttna på att vara hemma utan att göra någonting. Visst, jag skulle ha varit hemma idag i alla fall, även om jag inte vore sjukskriven, men blotta tanken på en sjukskrivning gör tillvaron ack så mycket tristare. Dessutom, jag kan ändå inte göra nåt i alla fall. Att ta sig ner på stan med kryckor håller inte. Dels så är det meckigt som fan att ha dem med sig, dels ser jag ut som ett miffo med dem. Det vore lättare om jag hade kunnat ta bilen, men det går inte. Jag käkar Citodon (okej, jag tar nån då och då. Att ta två i taget som läkaren tyckte att jag skulle, kommer inte på fråga. Jag har gjort det två gånger: en gång innan jag skulle sova, då funkade det prima perfekt. Andra gången var på förmiddagen nån gång, och det är inte något jag vill vara med om igen. Innehållet i huvudet geggas ihop och blir som trögflytande rabarberkräm, med klumpar och allt. Inga tankar kan fullföljas, ingen konversation kan upphållas, ingenting funkar. Nej, jag låter bli det.), dessutom kan jag inte köra bil med en högerfot som inte går att röra obehindrat. Okej, jag kan köra (det går att stega upp med farthållaren om det är så), men bromsa? Jag har hört att det kan vara bra att kunna det också.

Hem från Malmö tog jag mig på adrenalin och hemlängtan, inget annat, men tro mig när jag säger att jag hade ställt sakerna på plats och ställe om jag för en sekund tvivlat på att jag kunde framföra dem trafiksäkert. Jag må vara en smula för macho för mitt eget bästa ibland, men jag är inte dum. Jag skulle aldrig medvetet utsätta andra för fara (vilket är skälet till att jag nu inte vågar röra bilen eftersom jag stelnat till sen det hände).

Hur som helst, jag är fortfarande övertygad om att jag inte kommer att behöva vara hemma i två veckor, däremot har jag varit tvungen att inse att jag inte kommer att kunna komma iväg på onsdag. Det känns smartare att stanna hemma ett par dagar extra och vara säker på att det känns bra än att åka iväg, råka vrida till foten lite grann så att det pajar igen, och vara tvungen att ringa och säga "hej, jag står i Holland och kan inte köra vidare. Det gör väl inget?". ;) Så, alla tips och tricks på saker som gör livet lite gladare när en är hemma och inte kan knalla runt obehindrat mottages tacksamt.