fredag, december 24, 2010

Den enda kvinna jag mötte var på Max

När jag kom hem igår slog det mig: den enda kvinna jag mötte igår var tjejen i kassan på Max, i övrigt var det bara män. Det var bara manliga kollegor i Vordingborg, en snubbe som tog betalt för frukosten på färjan till Helsingborg, en man som svarade på assistansen, och en manlig bärgare (som såg ut att vara elva och ett halvt. Hade han inte kört tungbärgare skulle jag inte tippat på en dag över 17.). Det var bara killar inne på macken i Skillingaryd; detsamma gällde macken i Nyköpingsbro.

Den som kom och halkbekämpade vid trailerparkeringen var man, och uppe på kontoret träffade jag Jocke (jepp, man). Den enda kvinna jag hade något som helst interaktion med (jag kan ju ha skymtat en kvinna någonstans, men inte ens i närheten av pratavstånd) var faktiskt tjejen på Max. Vad säger det egentligen om den miljö jag rör mig i?

Men jo, jag pratade med en kvinna till, men det var per telefon. Nu säger jag inte att Siri inte räknas, tvärtom! Jag vill mest poängtera att i mitt yrke träffar jag på väldigt få kvinnor, för den jag träffade på var trots allt i Uppsala, d v s ganska långt efter att jag slutade för dagen. Märkligt sånt där.

torsdag, december 23, 2010

Home again

(Varje gång frasen "Home again" dyker upp tänker jag på det här. Jag har förresten inte sett Blade Runner på flera år. Skämmes hansi, skämmes!)


Nu är jag hemma, efter att ha suttit fast sammanlagt sex gånger, varav fyra inom samma timme. Nu är jag trött, men glad.

Jag är trött på att sitta fast

Ja, bärgaren kom till slut. Nu sitter jag i stället inne på Scania, men kommer lika lite loss för det. Nu fattas bara att gröna faran inte startar, eller att jag drar in i en snödriva på vägen hem. Det är tur att jag har assistans inbakat i försäkringen.


- iPhonepostat

Bärgare ska väl också ha jobb

Ibland är jag dummare än jag ser ut, som idag t ex. I stället för att svänga av tidigt ville jag köra min körtid så långt jag kunde. Sen blev det helt plötsligt snart dags, och det enda jag kunde tänka ut var p-fickan vid Hamnedaavfarten. Jepp, uppförsbacke. Jepp, galet halt, och nej, jag kommer ingenstans. Jag borde skämmas, men det orkar jag inte.



- iPhonepostat

Vordingborgshäng

Om en timme kommer bilen, sen ska jag försöka att ta mig förbi Köpenhamn när det är som jävligast. Efter det är det bara att hoppas på att 1) jag hinner upp på tio h körtid, och 2) gröna faran startar trots att det är väldigt kallt i Södertälje. Det visar sig väl.

tisdag, december 21, 2010

Jag är bara en liten lort

"Det finns saker man måste göra fast man är rädd, annars är man inte människa, utan bara en liten lort. "

Ganska ofta när jag är på jobbet känner jag mig som en liten lort. Det handlar om att jag inte alltid orkar säga till när jag tycker att mina kollegor uttrycker sig illa (rasistiskt, sexistiskt, homofobt, eller bara jävligt hatiskt i största allmänhet), utan väljer att i stället gå därifrån.

När jag idag hörde "naaaah, du vet, då vare ju ba plattan i matten vettu. Varför? Jo, han hade ju bråttåm ti horerna så klart." ville jag bara skrika rätt ut. Det är inte första gången just han pratar om horor hit, och fnask dit. Flera gånger har jag försökt att ifrågasätta, att få honom (och de andra som mest sitter och nickar gillande) att inse att de här kvinnorna inte gör det för skojs skull, eller för att det är en snajdigt sätt att tjäna pengar. Men, nej, det går inte fram. Helst av allt skulle jag vilja få dem att lyssna på Gräv-Josses granskning av trafficking, men ärligt talat tror jag inte att det skulle bita. Så, i stället för att försöka göra något, så ger jag upp för stunden. Jag orkar inte vara den som ifrågasätter och är jobbig, inte hela tiden. Tänk om någon annan någon gång kunde göra det i stället för mig?

Så, ofta känner jag mig som en liten lort, som inte orkar säga emot, utan hellre är tyst. Jag knyter handen i fickan, jag gråter inombords, men jag håller käften. Det sägs att det inte går att lära gamla hundar att sitta, men jag tror t o m att det skulle vara lättare att lära en stendöd papegoja att gå fot, än att få vissa gamla chaffisar att inse att de har en fullkomligt vansinnig människosyn. Egentligen är jag inte mycket bättre. Jag borde stå upp för det jag tror är rätt, i stället för att fega inför att vara den jobbiga varje gång.

Jag är inte alltid tyst (ganska sällan faktiskt), men de gånger jag håller tyst för att jag inte orkar ännu en "det säger du bara för att du är tjej"-diskussion känner jag mig helt värdelös. Ibland önskar jag att jag aldrig hade fått upp ögonen för det hemska som händer i samhället. Tänk så skönt det hade varit att bara kunna vara en av grabbarna, och kunna skämta om polacker, bögar och araber. Det hade varit så skönt att kunna skratta åt alla roliga historier om horor på rastplatser, och nicka gillande när någon förklarar att polacker är smutsiga och stjäl.

Fast nej, jag gillar att vara en tänkande människa, med i alla fall ett uns av medmänsklighet. Jag är medveten om att jag ser ut att dra alla chaffisar över en kam, men riktigt så är det inte. Det är bara det att det är asen som hörs mest. Det finns en hel del vettiga chaffisar, men de är som jag. Det är jobbigt att sticka ut, det är jobbigt att bråka. Jag har redan den stämpeln, och jag tror inte att någon annan är riktigt villig att dela den med mig, trots att jag vet att flera håller med.

Jag är med andra ord inte ensam om att vara en liten lort, men vad tröst ger det?

söndag, december 19, 2010

Förresten,

nämnde jag att jag vunnit biljetter till P3 Guld? Inte? Det har jag i alla fall. Det är ingen big deal.




... annat än att jag är så överjävla exalterad att jag studsar upp och ner i stolen!

Snö, snö och snö

Det kan samlas mycket snö på en bil. Jag har sopat hela bilen (ja, hela. Jag är inte en sån där som låter bli att sopa av motorhuven, och sen ser jätteförvånad ut när det helt plötsligt blåser upp på vindrutan), skrapat rutorna, och skottat fram bilen. Jesus i havet så mycket snö det kan samlas på en bil på bara några dagar.

Jag börjar jobba i morgon, men som vägarna ser ut så åker jag nog till jobbet redan i kväll. Att köra mellan Uppsala och Södertälje är illa nog en måndag morgon, och om det dessutom har snöat och är halt så kan det ta en och en halv evighet.

Fan, jag blev alldeles trött i armarna av det där. Jag kanske borde börja träna?

Är det verkligen så?

Jag läser en krönika av Annika Marklund, där hon skriver att många av hennes vänner väljer att inte tråka ut henne och andra med sina jobbigheter, och att fler verkar välja att ta allt sånt med terapeuter i stället. Jag börjar fundera: är det så för många? Är det så att folk håller igen, för att inte störa, inte skava, inte vara till besvär? Det gör mig så beklämd, och samtidigt lite orolig. Är det så det ska vara, innebär det att jag gått över inte bara en, utan fem-sex gränser.

Jag måste förstås erkänna att jag inte pratar med alla om allt. Jag har vänner (som jag räknar som väldigt nära) som egentligen inte har några detaljer om min uppväxt t ex, och andra som jag har känt bara ett par år som vet allt allt allt om mig, både fint och fult. För mig handlar det inte om att jag inte vill stöta mig, eller göra någon upprörd. I stället handlar det om vad som kommer upp till diskussion, vad som skaver och gör ont just då, och vilka associationer jag får i ett samtal.

Marklund skriver:
"Men om vi inte får besvära dem vi älskar med det som är äkta, det som känns, återstår frågan: Vad blir kvar?"

Jag kan inte låta bli att undra samma sak. Vad blir kvar om vi inte kan prata om det som inte bara är bra? Vad blir kvar om vi inte kan vara lite jobbiga och knepiga, och säga och göra det som faktiskt kan göra lite ont? Jag tror faktiskt att kärlek måste göra lite ont ibland, och kärlek, det är vad jag känner för mina vänner.

... och det gäller fortfarande

Jag är inte snäll.

Musikhjälpen, igen

Okej, nu är det inte jättemånga timmar kvar, och i skrivande stund är det 9 310 617 kr insamlade. Det är en fet hög med pengar, men jag tror att det går att göra lite till faktiskt. Vet du inte vad du ska ge din farmor/pappa/bästa vän/käresta i julklapp? Önska en låt, eller ropa in något fint på auktion. Du kan dessutom ringa och ge Ehsan och Saman steg, eller helt enkelt bara sätta in pengar på Radiohjälpens konto, 90 1950-6. Bara gör något, okej?

Nu ska jag, för vilken gång i ordningen vet jag ärligt talat inte, önska 9 Crimes med Damien Rice.

lördag, december 18, 2010

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta

att den kommer att hänga hemma hos oss!

Mössfrisyr


Så här kan en se ut efter att ha duschat innan sänggåendet, och sen ha dragit på mössa tidigt på morgonen, och sen inte tittat i en enda spegel efter avtagandet av densamma. Jag vet dock inte var underbettet kommer ifrån. Är det kanske en sån där annan sak som alla har sett, men inte påpekat (precis som det tydligen var allmänt känt att jag är vindögd, och jag var den sista som fattade det)?

Äh, jag slänger in en extra liten idolbild, bara för att jag är så överjävla superhet på den. Varsågod, min julklapp till dig, du arma själ som råkar hitta hit.



Biscotti, kaffe och tårar


Igår bakade jag saffransbiscotti, och nu skulle jag avsluta frukosten med kaffe och en av de små gyllengula rackarna, under tiden som jag tittade på Musikhjälpen. Ungefär exakt samtidigt som jag hällde upp kaffet passerade de sex miljoner i insamlade medel, och ja, jag började gråta. Igen. Jag skulle kunna skylla på PMS, men jag tror att jag helt enkelt är så jävla lycklig över att leva i ett land där folk fortfarande bryr sig, och vill hjälpa till.

Jag har varit vaken sen kl 06 för att hinna följa Siri till tåget. Trots att vi inte kommer att vara ifrån varandra längre tid än när jag jobbar så känns det vansinnigt jobbigt. Är det månne för att jag är den som åks ifrån? Hur som helst så har jag saker att sysselsätta mig med, så egentligen går dte ingen nöd på mig. Jag ska bara skrapa ihop orken att diska upp, och hitta kläder som inte är för kalla att promenera ner på stan i, men inte för varma för att trängas med folk i butiker i. Nej, jag ska inte köpa juklappar (det fixas ju som tidigare nämnt i Unicefs gåvohop), jag ska hitta en guidebok över Prag.

Så töntigt att jag nästan snubblar

Om det är svårt att uttyda, så står det alltså "Husets kur: 1 skopa kärlek, 1 näve känsla, ett dussin skratt"


Jag gick förbi en restaurang här i Uppsala, och såg det här i fönstret. Såna saker är så töntiga att jag känner att jag egentligen skulle vilja ha en skämskudde att gömma mig bakom. Vad är det för jävla trams?

Det påminner blott alltför mycket om alla vidriga "innehållsförteckningar" en kan hitta på Qruiser. Det brukar gälla både vad personen som skrivit innehåller ("en femtedel bus och glimt i ögat, en femtedel stort hjärta [...]"), och recept på vad ett förhållande ska innehålla ("tre matskedar tillit, fem deciliter bra sex, [...], strössla rikligt med bus". Märkligt nog brukar "tillit" ofta vara en mycket liten del av receptet.). Mina ögon tåras av att försöka hålla tillbaka de uppkastningar som hotar när jag läser sånt, och nej, det blir inte bättre av att en restaurangjävel (som, så här mellan dig och mig, har världens kanske bästa Caesarsallad, men som jag ändå inte kommer att återvända till eftersom ägaren verkar vara ett stort jävla praktsvin. Vad ska en annars kalla någon som inte drar sig för att skälla ut sin personal och kalla dem fula saker inför en fullsatt restaurang, bara för att de gjort ett litet fel?) smäller upp sånt här trams så att vanligt hederligt folk ska tvingas se det. Fy för den lede.

Emil Jensen gör livet vackrare

Jag gillar Emil Jensen, skarpt som fan dessutom. Nu gör han det igen. Titta på videoklippet, och förundras över den fattning han visar när han har fått ett galet okänsligt brev från sitt försäkringsbolag!


fredag, december 17, 2010

En fredag värd namnet

Igår skrev jag om en Traderaauktion som jag var sugen på att vara med i. Den gällde en affisch av Sara Hansson, Liv Strömquist, Nanna Johansson och Sara Granér. Siri och jag pratade om det, och bestämde oss för att det var en sån sak vi faktiskt gärna ville ha, så vi lade ett bud. Det blev ganska snart överbjudet, så vi pratade lite till. Vi lade ett till maxbud, och väntade.

För inte så många minuter sen gick auktionen ut, och vet du då? Vi vann! Nu gäller det bara att komma fram till var den ska hänga, samt bjuda in till vernissage med bubbel och snittar.

Gudars, jag är så galet glad!

torsdag, december 16, 2010

Ibland tvingas jag inse att jag inte är odödlig

Idag disputerade David (som jag tidigare har nämnt), och jag lade om mitt schema för att kunna gå på festen i kväll. Kommer jag att gå? Nä, för jag har en karatehuvudvärk. Jag funkar inte så bra bland folk när jag har det, så jag var nyss tvungen att meddela att jag inte kommer. Jag har sett fram emot det här länge, men det är bättre att inte gå, än att gå och vara lost på painkillers, eller bara allmänt off och sur för att jag har ont.

David är så himla bra, och jag är så grymt stolt över att känna honom. Jag hoppas att festen blir kalasfin, fastän jag inte kan förgylla den med min närvaro. ;)

Vill ha vill ha vill ha!

På Musikhjälpens auktionssida finns den här, som jag så hjärtans gärna skulle vilja ha. Tänk att ha en affisch gjord av Sara Hansson, Liv Strömquist, Nanna Johansson och Sara Granér. Det vore ju helt fantastiskt!

På sin blogg länkar Sara Hansson till filmklippet där de visar upp den. Nu rycker det i fingrarna att ögonaböj logga in på Tradera och lägga ett bud. Jag ska kolla över finanserna första bara ...

... och under tiden jag funderar önskar jag en låt.

Musikhjälpen 2010

Igår när jag närmade mig Sverige (jag återfann P3 när jag var i Helsingör) började jag lyssna på Musikhjälpen i P3 (jag hade gärna velat göra det från början när de satte igång, men vad kan en stackare som befinner sig i Holland göra?). Under den tid det tog att köra från Helsingborg till Södertälje grät jag säkerligen tio gånger. Jag grät för att det finns så mycket hemskheter, men framför allt grät jag glädjetårar för att det finns så många fina människor som vill hjälpa till.

Jag säger inte att jag är en överdrivet fin människa (fast jag är enligt uppgift söt när jag sover. Fan tro't.), men jag försöker göra en liten del i alla fall. Gör det du också! Passa på att önska din favoritlåt, och hjälp samtidigt till att stödja kampen för att stoppa handeln med barn!

Idag disputerar David (hurra för honom!), men han kommer inte att få någon present. Jag tror inte att han misstycker när jag i stället skickar en femhunka till Musikhjälpen.



onsdag, december 15, 2010

En riktig chaffis

Jag måste lägga på mig 20 kg, och lägga mig till med en taskig kvinnosyn, men sen är jag jävlarimig en riktig chaffis.


- iPhonepostat

onsdag, december 08, 2010

Det händer då och då

att jag bara vill ge upp. Dagar då det är minusgrader, och näsan rinner; dagar då jag tar illa vid mig, och bara vill gråta; dagar då inte ens en tur till frisören skänker mer än tio minuters lycka, och tre Buffyavsnitt på raken inte får mitt humör att stiga nämnvärt: det är såna dagar jag vill sälja lägenheten och ta vad vinst det än må bli och bara dra. Jag vill rensa mitt sparkonto, och bara sticka, helst någonstans långt bort. Jag skulle åka till Indien. Nej, det skulle inte vara för att finna mig själv, för mer av mig själv, och jag kräks. Nej, jag skulle åka till Indien (eller Bali, eller vartfansomhelst där det är varmt och ingen jävel känner mig) för att finna någon annan.

Så, försvinner jag någon dag är det inget att förvånas över. Då har jag tänkt på det länge.

... men så var det det där med sparkontot. Fram till jag har mer än ett halvårs lön sparat får du nog dras med mig. Det torde innebära ... typ för evigt. Crap.

Julklappar

Räkna inte med att få någon pryl av mig den här julen heller. Mina julklappar kommer att gå till de som verkligen behöver dem.



tisdag, december 07, 2010

Ännu mer hittepå


Jag blir varm ända in i själen när jag får se sånt här. Nej, jag menar inte att jag gillar att Bruce försöker få pengar för att prångla på cancerpatienter kolloidalt silver, jag menar när drakarna faktiskt sätter ner foten och berättar för honom att det han gör är avskyvärt.

Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på såna som Bruce. Människor som gått på "läkemedelsföretagen gör oss sjuka för att tjäna pengar", eller som helt enkelt griper efter ett sista halmstrå: det är de som faller offer för pengahungriga as som profiterar på människors utsatthet.

Ju mer jag läser och tittar, desto mer uppgiven blir jag. Fast, det finns ju uppenbarligen ljus i mörkret.

Tilläggas bör kanske att jag känner åtminstone ett par tre som petar i sig både det ena och det andra holistiska preparatet. Skillnaden är att det då är fullt friska personer, som helt enkelt bara slösar bort sina pengar. Folk får lägga sina pengar på vad de vill (det finns säkerligen många som tycker att det är idiotiskt att lägga en femhunka på skivor då och då), men det är när folk låter bli att uppsöka riktig (här skulle jag kunna sätta citationstecken runt riktig, men det gör jag inte. Varför? För att jag anser den vara riktig, och inte "riktig".) vård, och i stället förlitar sig på kvacksalvare som tar deras pengar och inger galet falska förhoppningar som jag ser rött. Så, peta i dig det du vill (förutsatt att det är lagligt, och du inte tar skada av det), men bara så länge du är frisk. Okej?

Mer från bloggläsning

Jag har helt fastnat i Vem i helvete?!, som jag skrev om igår. Må vara att jag inte håller med om allt när det kommer till politik, men allt är oerhört välskrivet och på pricken att det är en ynnest att få läsa. Dagens tips är en lista, väl värd att läsa.

måndag, december 06, 2010

Toppar och dalar om vartannat

Idag lämnade jag bilen på polering och vaxning, upptäckte att jag låst mig ute, åkte till Sophie och hängde lite med henne och Lukas, höll på att glömma nyckeln när jag väl skulle åka, handlade, fixade ett sparkonto med en månadsvis överföring samt en liten summa som sparas varje gång jag drar mitt Visakort, sprutade ansjovisspad över hela köket (inklusive mig själv), upptäckte att jag hade köpt hel ansjovis i stället för filéer, lagade kanonäcklig mat som ändå får duga till matlådor, lagade gulasch, samt kämpade mot gråten. Nu är maten klar, och jag väntar på att Siri ska komma hem.

Just nu känns allt faktiskt ganska bra.

Ibland känner jag så igen mig

Jag läste det här inläggetVem i helvete?!, och kände hur jag kände igen mig. Jag är precis likadan (det gäller både Winnerbäck och alternativmedicin), och jag känner att jag ibland riskerar att bli helt rabiat.

Nej, homeopatika är inte farligt, jag blir bara så förbannad när folk dissar allopati till förmån för vattendroppade sockerpiller, och därmed riskerar både liv och lem. Ska jag ha socker och vatten äter jag hellre godis och dricker Loka.

Det jobbiga är att jag blir så förjävla motsträvig. Om folk säger "oh, det är så farligt med glutamat!" känner jag bara att jag vill hälla i mig en hel jävla burk med Aromatkrydda, trots att jag tycker att det gula dammet smakar förjävligt. Säger folk "jag skulle aldrig äta något med en massa färgämnen i" letar jag halvt ihjäl mig efter tyskt färgstarkt godis, gärna med så många E-ämnen det kan få plats på en etikett. Jag är som en fyraåring.

Vissa dagar

är det inte ens värt att kliva upp.


- iPhonepostat

fredag, november 26, 2010

Jag har fått ett nytt skal till min iPhone




- iPhonepostat

Rast i Nyköpingsbro

Det har varit en slirig jävla natt. Jag har kört tomtrailer på hala vägar, så varje vindpust har puttat mig i sidled. Det har känts sådär bara. Nu ska jag strax åka vidare, och redan bävar jag för omledningen vid Nyköping. Tydligen ligger en lastbil över hela E4 norrgående, så nu blir det sightseeing.

För övrigt känns det fel att klara livhanken så här långt, för att nästan bli nermejad av ett jävla snusmiffo i en 740 på en rastplats.



- iPhonepostat

torsdag, november 25, 2010

Riktiga kvinnor luktar diesel

Jag luktar diesel. Det är faktiskt inte mitt fel den här gången, jag skyller allt på en kombo av skruttiga danska pumpar, och stöldskydd som gör att dieseln bildar en veritabel fontän när den slår emot. Så, fontän plus ett pumpmunstycke som inte går att låsa är lika med hansi dieseldrottning. Jag kan leva med det.

Annat jag kan leva med är att jag återigen kommer att bli sen hem en fredag. Min bil kommer att bli ungefär fyra timmar sen hit till Vordingborg, vilket innebär att ... tja, att jag blir sen helt enkelt. Värre skulle det kunna vara.

I övrigt är jag mest arg på en massa saker, men jag kan inte riktigt formulera mig på det här lilla tangentbordet, så det får vänta till jag kommer hem och har hämtat ut min älskade MacBook. Till dess har ilskan säkert gått över, och allt är fint och bra och fantastiskt. Det, och vinter.

- iPhonepostat

måndag, november 22, 2010

Idag leker jag tonåring

Jag sover långt in på förmiddagen, och ägnar sen tid åt att äta en seeen frukost framför ett avsnitt av Buffy. Det är min sista lediga dag, och jag ska bara slappa. Tack vare min flit tidigare i veckan behöver jag inte ens laga mat, eftersom jag har matlådor i frysen.

De lediga dagarna har ägnats åt ... tja, bra saker antar jag. Just nu minns jag inte riktigt vad jag har gjort, annat än att få ha lekt vardag med den vackra, fikat med Karin, varit på 30-årsfest, och brunchat med David och hans flickvän. Allt var galet trevligt, och jag är så glad och tacksam för alla fina jag har runt omkring mig.

Nu är det kanske dags att bädda, eller så struntar jag i det. Jag ska ju sova sen igen, innan jag ska jobba i kväll.

- iPhonepostat

onsdag, november 17, 2010

Utan musik stannar hansi

Jag borde ha städat och plockat och gjort fint nu när jag är ledig, men i stället har jag slösurfat, hängt med Sophie och hämtat ut skivor som jag beställde för några dagar sen (Nephew, Ingrid Olava, Rasmus Seebach och De eneste to, sammanlagt sju st). Dessutom tog jag en liten sväng förbi Westers skivbörs på hemvägen, och kom därifrån med 19 skivor till. Så kan det gå.

Nu är det dags att röja lite i köket, och försöka samordna rippandet av skivor med gulaschmakande. Ibland är livet bra jävla fint.

torsdag, november 11, 2010

Jag misstänker

att det ser ut som att jag gillar kaffe, och dessutom gillar att dricka sagda dryck när jag är på språng. Det stämmer.


- iPhonepostat

Så här ser jag ut idag




efter en kväll ute på dåligheter. Jag tycker faktiskt ändå inte att jag ser så jävla sliten ut, trots att jag när jag kom i säng hade varit vaken i 24 h. Så kan det gå.

onsdag, november 10, 2010

Väl använd tid

Jag är hemma nu, efter en sväng till Zwolle. Från Södertälje tog det drygt en timme att ta sig hem, vilket egentligen var helt jävla strålande med tanke på att jag åkte strax efter 15.

Väl hemma upptäckte jag att 1) det har snöat, och skiten ligger kvar, och 2) snöröjningen på Gropgränd är lika kass som förra vintern. Så, 20 dyrbara minuter av mitt liv gick åt till att skyffla bort snö från en parkeringsplats så att jag både kan ta mig in och ut från den. Jag ser det ändå som tid som är väl använd, för jag skulle förbanna mig själv om jag kom ut till bilen imorgon, och den stod fast i is och jävelskap.

Nu är det dags att slänga sig i duschen, och sen pallra sig iväg för att dricka öl med min vän Karin. Jag är värd en kväll av fantastiska historier från arbetslivet.

tisdag, november 09, 2010

Varför kan jag inte bara vara som vanligt?

Förr om åren har jag alltid utgått från att inget kommer att bli bra, och blivit vansinnigt glatt överraskad när det har det. Numera förutsätter jag att saker ska gå bra, och hoppas. Här är hansis sanning: vanligt jävla vardagshopp tar död på all glädje. Jag gillar att vara glad, så jag låter allt hopp fly.

torsdag, november 04, 2010

I väntan på den bil som flytt

Jag har en fullplanerad fredag framför mig (ja, jag vet att det bara är torsdag morgon än så länge, men ändå), med tvätt, bil in på vaxning, shopping med lillasyster och en massa mer. Meningen är att jag ska komma hem natt till fredag, så att jag kan sova några futtiga timmar och sen ge mig i kast med dagens göromål. Jag tror att det bara är att fetglömma just nu.

Bilen jag ska ha har inte kommit fram till Zwolle än (avgångstiden var 04 därifrån, så den är riktigt sen som det är), eftersom den ska bärgas. Jag misstänker att jag kommer att komma härifrån ruuuuskigt sent. Men visst, det är sånt som händer. Det skulle kunna vara mycket värre.

lördag, oktober 30, 2010

"Det pratas om dig"

-Alltså, det pratas om dig, att du är en riktig kärring och så, men jag tycker att du är trevlig.
-Jaså, så det pratas? Ja, det ante mig.
-Ja, att du är lesbisk eller nåt. Men, jag tycker att du verkar normal.


Se där.


- iPhonepostat

fredag, oktober 29, 2010

Jag håller på att tappa rösten

och det är bara halvkul.

tisdag, oktober 26, 2010

Nattlig inkomstgaranti

Vad har Nisse Hellberg/Wilmer X, Cajsa-Stina Åkerström, Peter LeMarc och Eldkvarn gemensamt? Har du någon gång varit tvungen att lyssna på radio mitt i natten så vet du säkert: alla får de alla sina stimpengar genom nattradion. Det är som att det finns en låtkvot av dessa artister som bara måste fyllas, annars kommer världen att gå under. Jag gillar't inte.

Top 60 Swedish Lesbian Ghetto names

Hade jag bott kvar i Gottsunda hade jag nog tagit mig ett ballare namn. Det är bara så svårt att välja ... :D


Att blända eller icke blända, det är frågan

Jag och kollega diskuterar helljus i trafiken, ytterligare kollega sitter och hummar med i det kollega nr 1 säger. Jag börjar.

-Det är så galet irriterande när folk ligger på helljus redan innan de har kört om. De verkar inte fatta att det faktiskt bländar, fastän jag sitter högre upp.
-När de gör så brukar jag slå på mitt helljus.
-Jag brukar blinka till när de har kört om, i fall de inte fattar att det är jobbigt, men jag låter det inte vara på.
-Äh, jag låter det vara på jag, så kanske de lär sig.
-Fast, då riskerar du ju att blända dem?
-Ja?
-...så att de vinglar till.
-Rätt åt dem.
-...och kanske kör av vägen.
-Det kan de ha.
-...och dör.
-Tja...
-Jag tycker faktiskt inte att de förtjänar att dö bara för att de är dumma i huvudet, eller bara obetänksamma.
-Njaej...
-Så visst, jag blinkar till för att visa att jag tycker att de ska skärpa sig, men jag skulle inte drömma om att låta det vara på.
-Äh, jag låter det vara på. Klarar de sig så gör de nog inte om det.

Smaka på det: "Klarar de sig så gör de nog inte om det." Ibland blir jag på allvar rädd för mina kollegor. Som tur är tror jag att han är ganska ensam om den här uppfattningen.

måndag, oktober 25, 2010

"OMG, lesbianer, lesbianer!"

Ibland kan det vara förbaskat trevligt att bara ta sig iväg nånstans och bo på hotell, hångla, shoppa och äta god mat i överflöd. I helgen var det dags igen, och vi styrde kosan mot Linköping. Jag har varit där några gånger förr, och har alltid tyckt att visst, det känns som en småstad, men ändå hyfsat öppet och trevligt.

Fredag kväll kom vi fram, och det första vi behövde göra var att äta. Så, efter att ha parkerat bilen i garaget, och tagit helt fel väg till stan kom vi så fram till Stora torget. Väl där tog vi sikte på en skylt, och hamnade på en tapasrestaurang. Vi gick in, och redan där kändes det lite märkligt. Folk tittade upp, och nickade så diskret de bara kunde till sitt sällskap: "kolla där, nåt avvikande".

Det fanns inget ledigt bord när vi kom, så vi hade att välja mellan att gå vidare, eller att sätta oss i loungedelen av restaurangen, och vänta på att något skulle bli ledigt. Loungen var två trappsteg upp från själva matsalsdelen, och vi tog plats i en soffa med överblick över hela det nedanliggande rummet. Ja, det innebar så klart även att vi syntes för alla också.

Jag blir inte förvånad om folk tittar en extra gång på oss, det gör de hemma också. Inte helt sällan åtföljs då den extra blicken av ett leende, antingen ett "se där, där är ni. Så fint." eller ett "jag ler för att visa att jag minsann inte har något emot såna som ni", eller av något annat slag. Sällan - men det händer - åtföljs blicken av ett utdraget stirrande. Jag är alltså numera fullt beredd på att vi som par kan väcka snäppet mer uppmärksamhet än Lena och Stefan, men kom igen, det finns väl gränser?

Tillbaka till restaurangen: vi satt alltså så att vi såg alla, och alla såg oss. Ja, alla såg oss. Ja, även de som initialt satt med ryggen, eller sidan till. Ja, folk vände sig om, och nej, det var inte det minsta diskret. Jag kan förstå ett lite diskret "jag vänder mig om, kollar vad det är mitt sällskap viskar om, och vänder mig sen tillbaka", men att faktiskt vända sig om, och sitta kvar och riktigt bängstirra? Jag fattar verkligen inte det. Folk glodde faktiskt mer än på casinot på Tallinnfärjan som jag skrev om i mars, och det vill inte säga lite. Tilläggas bör dock att det inte, varken i Linköping eller på färjan, kändes fientligt.

Vad vill jag egentligen ha sagt? Jag vet faktiskt inte, kanske att jag fortfarande kan bli så förvånad över att vi kan väcka så stor uppmärksamhet, bara genom att visa att vi är kära. I varandra. Fast, sanningen att säga tror jag att de allra flesta stirrade på Siri, för att hon är så överjävla snygg.

fredag, oktober 22, 2010

Ibland går saker bra

Jag har haft lite problem med mitt lilla sorgebarn, bilen. För ett tag sen upptäckte jag att motorhuven inte gick att öppna, inte mer än en liten springa i alla fall. Igår upplyste mig Lena om att det kan vara bra att hoppas på bra väder i helgen om jag ska på road trip, eftersom jag har slut på spolarvätska (och det inte går att fylla på utan att öppna huven). Paniken infann sig, så i stället för att sova fram till 09.30 som var min tanke från början (för att få modiga 7 h sömn efter att ha jobbat), så ställde jag klockan på 06.57, och exakt 07.00 slängde jag mig på luren och ringde verkstaden. Det hade jag absolut inget för.

Efter 10 minuters ringande (ja, jag lade på luren ibland) svarade något slags telefonist, som sa att hon skulle meddela verkstaden om att de skulle ringa mig. När ingen hade hört av sig kl 08 ringde jag igen, och fick prata med en snubbe som upplyste mig om att de skulle på utbildning idag, och hade det jättekörigt fram till lunch. Jag kunde få komma förbi 09.30, och testa om de hade nån ledig.

09.23 stod jag vid disken och blev hänvisad till kaffeautomaten. Ett par minuter senare kom en kille förbi och hämtade nyckeln, och återkom fem minuter senare. "Jag passade på att smörja upp det när jag ändå höll på." sa han, och lämnade tillbaka nyckeln. "Den kärvade, så jag fick slita till lite, men nu funkar den som den ska." När jag frågade om betalning log han brett, vinkade och önskade mig en jättetrevlig helg. Det är sånt jag gillar: kaffe, och gratis service. Ibland går saker bra liksom.

Nu har dessutom målaren varit här och inspekterat golv och väggar. Han skakade på huvudet, och undrade om jag hade fått fakturan än. Han tittade på offerten som jag hade liggande, och sa "jag slår av 2000 spänn på den här. Blir det bra?". Alternativet hade varit att snubben som har gjort jobbet skulle komma tillbaka, och gudarna ska veta att jag inte vill ha den liraren över min tröskel igen. Så ja, jag kan leva med att betala lite mindre, och fylla i det som fattas själv.

Nu ska jag klä på mig och pallra mig ut till bilen. Vänge hägrar, med däckbyte och hängtid med syster och systerson. Sen blir det road trip!

torsdag, oktober 21, 2010

Jag blir så jävla trött

på folk som bara släpper lastbilen där de har lust, utan minsta tanke på att andra också behöver plats och kanske vill fram. Särskilt jävla trött blir jag när det 1) är en kollega, och 2) samma jävla kollega gör det gång efter annan. Tröttsamt är bara förnamnet.


- iPhonepostat

Tänk så mycket lättare det vore

om jag inte var så jävla kinkig, och jobbig, och petig. Tänk om jag skulle skratta åt bögskämten, och fnissa uppskattande åt historierna om allt jävligt det går att utsätta andra i trafiken för, skulle det inte vara lättare då? Om jag bara kunde hålla käft och veta min plats, om jag kunde tindra med ögonen när de som vet bättre (så måste det väl vara, de har ju kört längre och är män, gubevars) berättar hur allt ligger till, om jag bara kunde sluta vara så jävla egensinnig och okvinnlig: skulle inte allt bli lite enklare då?

Fuck lätt och enkelt, det skulle inte vara jag om jag bara satt och var söt, och inte sa emot (för jag må vara mycket, men söt brukar inte vara en av de sakerna). Nä, jag tror faktiskt att jag - för min mentala hälsas skull om inte annat - får fortsätta vara den där trista, den tråkiga och den sura. Jag tänker fortsätta påpeka att bögskämt känns jävligt gammalt, och att det är idiotiskt att utsätta medtrafikanter för risker bara för att de har betett sig illa. Jag kommer dessutom att fortsätta prata om jag har något att säga, fastän folk försöker överrösta.

Jag är en jobbig jävel.

fredag, oktober 15, 2010

Två saker som de senaste dagarna har fått mig att gråta:

Det ena är ett reportage från Brunchrapporten om trafficking. Jag hörde det på vägen hem från jobbet, och var tvungen att stanna vid en mack för att jag inte såg något för alla tårar som strömmade. Det är oerhört intressant, men så jävla jobbigt att höra.

Det andra är det här klippet som jag såg när jag hade dygnsvila i Vordingborg. Det sliter i hjärtat att höra vad han har att säga, men jag är glad att han säger det.

Mer musik jag gillar

Jag gillar verkligen mycket av den musik jag hör på dansk radio. Dessutom tycker jag att det är konstigt att jag här i Sverige kan se nedanstående, medan det i Danmark stod något om att det inte "är tillgängligt i ditt land". Dansk musik, men går inte att nå i Danmark. Lustigt.

torsdag, oktober 14, 2010

Det här med fördomar

Alla har fördomar, det är väl ganska allmänt känt. Det kan handla om att kvinnor som kör lastbil är flator, eller att folk som kör BMW tycker att de är ballare än andra. Det kan handla om att svartklädda är satanister, eller att hantverkare är lata jävlar som försöker att komma undan med mesta möjliga slarv. Ganska ofta så är fördomar alldeles uppåt väggarna, men ibland innehåller de ett spår av sanning. Jag t ex, jag är flata och ball, men har aldrig varit satanist.

Ja, så var det det här med hantverkare. Jag vet inte om jag har haft otur, eller om det helt enkelt är så att fördomen som säger att hantverkare gör så lite de bara kommer undan med stämmer. Hur som helst, jag har ju haft problem. Först var det golven som behövde bättras på, men det gick ju snabbt att åtgärda. Sen var det målningen som blev inverterad, och det fixade till sig. Vid en snabb blick på sovrummen är det nu sjukt snyggt. Det är svårt att få färgen att visas rättvist, så rummet måste nog ses live.

Så, titta snabbt, och du ser ett sjukt snyggt rum. Titta lite närmare, och du ser att det under kontakten till höger om fönstret inte är målat alls, och att det är en gul fläck på dörrkarmen. Du ser ett tumavtryck på fondväggen, och att telefonjacket är målat på. Ja, du ser dessutom färgstänk; gul färg som har stänkt på listerna, och på det nyslipade golvet. Om du inte helt tappat modet här, så kan du titta ner, och se att hela jävla golvet är fullt av fotspår. Jag skojar inte. Hela golvet är fullt av smutsiga fotspår, som inte går bort, trots intensivt knäskurande. Nej, inte heller skrapen och hacken i golven går bort, om någon nu hade något slags förhoppning om det.

Ja, jag vet. Det är bara materiella saker, och allt som allt blev det ju ganska bra till slut, Det är ju bara det, att skälet till att jag faktiskt plockade in yrkesfolk vara t jag ville undvika slarv. Jag ville att det skulle bli bra, och att mina golv skulle hållas fina och glada. Nu är de grå och fula, precis som jag.

Jag blir så trött, men jag håller modet uppe. Visst måste det väl finnas bra och pålitliga hantverkare, någonstans?

Till de två unga kvinnor som gick i vägrenen på E4 södergående i höjd med Linköping, och letade lift:

det var jag som ringde polisen. Varför? Jo, för att det är fullkomligt livsfarligt att, med stora ryggsäckar och ingen varselklädsel, promenera i vägrenen på en motorväg. Det finns inte en människa vid sina fulla fem som skulle stanna för att ge er lift där, annat än för att se till att få er undan en säker död.

Jag skulle inte stå ut med att höra om två kvinnor som blivit påkörda i höjd med Tekniska verken, och veta om att jag hade kunnat förhindra det. Så, det var därför jag ringde polisen, för er skull. Okej, kanske inte bara för er skull. Jag tänkte även på den stackare som kanske skulle råka köra på er. Hur som helst, det var inte illa ment, tvärtom.

De Eneste To - "Hvem Springer Du For" - Live fra V58

The Wombats - Tokyo (Vampires & Wolves)

Jobb




- iPhonepostat

lördag, oktober 09, 2010

Nymålat







- iPhonepostat

fredag, oktober 08, 2010

"Jag vet, vi klär ut oss, till såna där negrer! Det blir väl skojsigt?"

För ett par dagar sen läste jag det här inlägget på Crimitism. Jag tänkte en hel massa saker, bl a att hela företeelsen med minstrel shows var så bisarr, och gudskelov utdöd.

Trodde jag ja. Sen hör jag på radio om det här, och helt plötsligt blir jag så där oerhört uppgiven och trött. Kom igen, "Negerfesten"? Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Är det jag, eller världen som är galen?

tisdag, oktober 05, 2010

... men egentligen är det mesta ganska fint.

Ja, i mitt liv i alla fall.

måndag, oktober 04, 2010

Min Facebooklista bara krymper

Polarlistan på Facebook krympar sakta men säkert. Jag gör mig av med "jag kan förstå att folk röstar på SD", jag raderar "svenskar? Nä, det är inga svenskar om de kommer från Somalia från början.". Jag vill inte längre se skräp.

Kunde jag skulle jag gå runt med skygglappar; vore det möjligt skulle selektiv hörsel vara min bästa vän. Jag orkar inte längre med dumheter, och jag vill inte försöka låtsas som att jag inte ser dem. Tyvärr orkar jag heller inte - gång efter annan - ta diskussionen med idioter, så jag tar den enkla vägen ut. Jag väljer att, i stället för att kämpa, bara strunta i det. och radera dem från min lista. Kanske kan det väcka en tanke eller två, men troligast är jag bara en torr jävla PK-fitta som tar allt så jävla allvarligt, och vad vet egentligen jag om hur det är att leva med en massa invandrare runt omkring sig? Jag väljer att lägga mitt krut där jag faktiskt tror att jag kan göra skillnad. Kanske är jag smart, men kanske är jag bara lat. Lat, gammal och trött.

Sommar

Det var 20 grader varm kl 20 när jag var på väg tillbaka från affären här i Zwolle. Underbara fantastiska värme!

Paint it black

Men nej, jag ska inte skriva om ledsamheter. Det är bara en så jävla bra låt, och jag vill skriva lite om det här med ommålning, och behövde en rubrik. "Jag ska måla hela världen lilla mamma" känns liksom inte helt rätt.

I fredags, när jag inte riktigt men nästan var på väg hem ringde målaren som varit hos mig. "Du, det var mer jobb än vi hade trott, så vi blir inte klara idag. Det är ju en jävla massa torkningstider, och jag har bredspacklat hela rummet två gånger, och så är det ju rätt starka färger som behöver många lager."

Jag blev så himla besviken. I flera dagar hade jag sett fram emot att få komma hem till ett nytt fräscht sovrum, och så ska jag få vänta ännu mer. Jag bestämde mig ändå för att åka hem, inte minst för att det var bokat bord både på Hodja och Gillet den helgen.

Väl hemma, öppnade jag dörren till sovrummet, och fukten och målarlukten låg tung i luften. Färgerna var fantastiska, och jag hade inte kunnat vara mer nöjd med valet. Till själva rummet hade jag valt en ganska ljus orange nyans (åt det gula hållet), och till sängväggen en mörkare orange (ja, jag gillar orange. Det är varm och fint, och jag känner mig trygg i det.). Färgerna var som sagt helt fantastiska, men placeringen? Ja, något såg onekligen en smula off ut ... Jag hade fått tre mörka väggar, och en ljus fondvägg.

Så, vad göra? Jag försökte nå flera på firman per telefon, men fick inte tag i någon (fredag eftermiddag, vad hade jag förväntat mig?). Det fick bli ett mail helt enkelt. Under tiden jag försökte slipa ner de vassaste formuleringarna kom Siri, och upplyste mig om att det fanns fler problem. I hallen, på mitt nyslipade golv, var det färgfläckar. Dessutom var det fotavtryck på mattorna i hallen, och på badrumsditon. Jag ville bara gråta. Ja, jag vet att jag är en tönt som lägger alltför stor vikt vid det materiella, men jag ville ju bara att det skulle bli fint.

Som tur var hade vi ju en bordsbokning på Hodja, och efter en helkväll med gott vin, fantastisk mat och det finast tänkbara sällskapet gick det liksom inte att oroa sig mer. Bäst att invänta måndagen helt enkelt.

Idag pratade jag dels med snubben som hämtade nycklarna, och som har haft ansvaret för jobbet, och dels med målaren som har varit hemma hos mig och gjort jobbet. Tydligen är den mänskliga faktorn boven i dramat, och de var redan i full färd med att måla om. Fläckarna hade tydligen lyckats med det nästan omöjliga, eftersom de hävdade att det legat papp i hallen. De skulle ta bort fläckarna i alla fall, och det var det enda som intresserade mig.

Nu längtar jag hem. Jag är så nyfiken på att se hur det blir till slut, och så sugen på att sätta igång att leva resten av mitt liv, men nu med ett sovrum jag kan trivas i.

torsdag, september 30, 2010

Idag fyller jag år

så grattis till mig.

Födelsedagen firar jag storslaget med att gå upp kl 02 (och bli sjungen för!), pallra mig till jobbet och köra ner till Danmark. Nu är det strax dags att sova. Det känns sådär, men jag får helt enkelt glädja mig åt Hodjabesök i morgon, och brunch på lördag. Dessutom har jag ju ett nymålat sovrum att komma hem till.

På tal om det förresten: jag drömde härom natten att jag kom hem till lägenheten, och allt var mörkt. Siri hittade en 500W-lampa, under tiden jag tog av mig skorna. Från sovrummet hörs ett asgarv, och ett "men Hanna, du gjorde det!?". När jag kommer in i sovrummet är det rosa; riktigt jävla prinsessrosa. På väggen mittemot den där jag ska ha sängen, är det en helt jävla ginormous Hello Kitty. Jag började gråta, och när jag vaknade hade jag fortfarande en känsla av panik i kroppen. Ja, fortfarande är jag lite skakad när jag tänker på det, och jag hoppas innerligt att sovrummet är fint.

tisdag, september 28, 2010

Kvinnor är så mycket bättre

Jag lyssnar mycket på radio, allra mest P3. Mitt favoritprogram i det senaste är Tankesmedjan. Det är ett rasande intelligent och roligt program, och jag blir varm i hjärtat varje gång jag hör det. Visst, Simon Svensson och Jonatan Unge är väl roliga, men det är fanimig brudarna som gör det värt att lyssna! Nanna Johansson, Liv Strömquist och Sara Hansson: ni är så bra att jag bara vill gråta. På ett bra sätt.

För övrigt har jag ibland bara en så stark längtan efter att leva kvinnoseparatistiskt (men mer om det en annan gång när jag fått fatt på tankarna som inte vill låta sig fastna i tydliga banor). Men nej, i väntan på att världen ska bli vacker sjunger jag som Säkert!:



Apropå rubriken: menar jag "på allt" och "alltid"? Vad tror du själv?

fredag, september 24, 2010

Nej, jag kommer inte på nåt vettigt

Jag har tänkt och tänkt. Jag har skrivit, jag har suddat, jag har skrivit igen. Jag har svurit, jag har gråtit, jag har skrattat uppgivet. Kort sagt: det finns så mycket jag vill ha sagt, men jag kan för mitt liv inte hitta de rätta orden.

Jag tror faktiskt att det enda jag kan få ur mig är det här: välmenande röster höjs, och säger "men nu har ju SD kommit in i riksdagen. Det är fel mot dem, och fel mot deras väljare att försöka utesluta dem från makt. Vi måste faktiskt lyssna på dem nu.". Jag säger "givetvis ska SD ha makt, exakt så mycket makt deras 20 mandat nu kan räcka till. Men, i helvete att de ska ha mer inflytande än det! Sossarna fick 30% av rösterna, men inte sjutton är det någon som gnäller om att de inte får mer att säga till om, och inte får vara med och bestämma? Nej, SD ska inte ha mer makt än deras mandat ger dem rätt till, och att säga något annat är i sanning odemokratiskt. Bara för att det är såååå himla syyyynd om dem, och ingen vill leka med dem, så ska de få sätta dagordningen? Nej, det här är politik, inte någon förskola där alla måste få vara med och leka. Tänk om folk kunde förstå det?

Så, tips på vettig läsning:

Henrik Schyffert: Jag är SD:s drömman




Ann-Charlotte Martéus: En rasist är en rasist

och sist men inte minst:

Hanne Kjöller: Vad kostar en man?



måndag, september 20, 2010

Nej, det kommer inte riktigt än. Jag måste lugna ner mig först.

När jag bara vill skrika, gråta och förbanna all idioter som tycker att sd var ett vettigt val, då gör jag det som alltid får mig lite muntrare: jag går till världens coolaste Malin. Tids nog ska jag skriva om vad jag tycker och tänker, men till dess får du nöja dig med en bild på en nyklippt hansi.





måndag, september 13, 2010

... och så det viktigaste så klart

Jag berättade ju om hur jävla duktig jag var igår, men jag berättade ju faktiskt inte att jag dessutom gjorde min medborgerliga plikt, och gick och röstade. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem på söndag, och det vore ju rent för jävligt om jag missade att rösta bara för att jag kom för sent. Så, nu har jag gjort min del, nu hoppas jag att alla andra gör sin!

Husliga hansi

Den här helgen blev sjukt produktiv. Fredagen var förstås inte så intensiv, och på lördagen var vi barnvakt på eftermiddagen, och tog en kort sväng ut för att kika på Kulturnatten (f ö finns det två dagar om året som det är helt värde-jävla-löst att bo på Gropgränd, i alla fall om en vill ha möjlighet att parkera. De dagarna är sista april och Kulturnatten, det är lögn i helvete att få tag på en vettig plats på gatorna här omkring. Folk stod parkerade hur som helst, och jag hade varit så nöjd ända in i hjärteroten om de hade blivit lappade. Ja, skadeglädje und so weiter.). Igår däremot, igår blev det andra bullar.

Jag klev upp kl 06.40 för att börja tvätta (40 min sen, eftersom jag inte iddes ställa nån klocka), och slängde mig sen i säng igen för att slösurfa och titta på när Siri sakta men säkert vaknade (det är sjukt onödigt att båda pallrar sig ur sängen för första vändan ner i tvättstugan). Efter tvätthängning och frukost började vi plocka i mitt sorgligt överbelamrade vardagsrum, och sen flöt allt bara på. Vi tvättade några maskiner till (och hängde, och tumlade, och vek), och under tiden gick min lägenhet från kaos till lite mindre kaos, och framför allt: ett rent kaos. Arbetsfördelningen passade mig prima: jag hatar att dammsuga, och den vackra har inget emot det; hon hatar att behöva vrida ur trasor, och jag har nåt perverst nöje av att ibland knäskura golv. Dessutom så är det så mycket roligare att göra saker ihop.

Lägenheten är fortfarande inte alls rolig att vara i, men så snart jag fått sovrummet ommålat så kan jag börja ställa in saker där igen, och då får jag mitt vardagsrum tillbaka. Dessutom så har jag bestämt att jag ska göra mig av med mitt gigantiska matsalsbord (det är fantastiskt bra att ha när jag har gäster, men så ofta är det inte att det kan försvara att typ 2,20x1,20 i golvyta försvinner. Visst, jag har mycket avställningsplats då, men gudarna ska vet att jag inte ska ha en massa sån i onödan. Jag använder den ju!), så nu vill jag bara bli klar så jag kan börja bo och trivas på riktigt.

Så, igår tvättade, dammsög, knäskurade och dammtorkade vi, samt städade badrummet. Vi avslutade kvällen med att baka sockerkaka. Jösses, jag tror att vi är vuxna nu.

fredag, september 10, 2010

Freudiansk felhörning

På färjorna vi åker mellan Helsingborg och Helsingör (och Rödby/Puttgarden också för den delen) finns det speciella chaufförssalonger, för förare med last ombord. Det är oftast ett rum som gränsar till restaurang/fik, men där vi kan komma undan de vanliga passagerarna, och dricka billigare kaffe. Jag gillar dem skarpt.

Igår när jag kom ombord på färjan till Helsingör, sa jag till den unga kvinnan som jobbade där att jag ville betala för en kopp kaffe. Hon sa att jag kunde sätta mig så länge, men kom efter en stund fram till mig, och frågade "Är du lesbisk chaufför?".

Ärligt talat blev jag lite förundrad över den oerhört plötsliga och personliga frågan. Det var fram till jag kom på att hon pratade danska, och hade frågat om jag var lastbilschaufför. Men ja, bägge delar. :)

Varför i all världen skulle jag bry mig mer?

Har du någon gång åkt bakom en bil där det i bakrutan står nåt i stil med "Håll avstånd, whiplashskadad i bilen"? Jag har gjort det (även om jag inte minns exakt vad det står), och varje gång blivit lika förundrad. Vad är det egentligen jag ska tänka? "Fan då, hen är redan fixad, bäst jag kör på nån annan i stället"?

Likadant är det med dekalerna om barn eller djur i bilen. Varför i hela friden skulle jag bry mig om vad som finns i bilen? Jag håller väl ett vettigt avstånd till framförvarande fordon, oavsett vem det är i den? Tror folk verkligen på fullaste allvar att folk som inte håller avstånd i vanliga fall gör det för att det står på en dekal? Nä, jag tror att enda skälet för såna att hålla avstånd är om det i framförvarande fordon sitter någon och kastar ut nävvis med fotanglar.

torsdag, september 09, 2010

Jag gillar mitt försäkringsbolag

Vi får se hur det går med hemförsäkringsdelen, men bildelen har fungerat så fantastiskt bra! Anders på Folksam är min hjälte: så lugn och trevlig, och tillmötesgående och hjälpsam! Visst, han har betalt för det, men det finns många som jobbar i serviceyrken som inte är nåt av ovanstående. Nu ska bilen bara lämnas in på rekond (för att bli av med glaset, eftersom verkstaden gjorde ett halvdant jobb med dammsugningen), sen är den kanske inte som ny, men bra ändå.

Nu ska jag sova (efter att ha svurit lite till över att min iPhone inte hittar nätverket som uppenbarligen finns tillgängligt eftersom jag använder mig av det nu), jag misstänker nämligen att min bil kommer att ankomma Vordingborg hyfsat tidigt. Sen är det helg. :)

fredag, september 03, 2010

hansi på krigsstigen

Igår var saker ganska bra större delen av dagen. Jag tvättade från kl 06 till 14, och gjorde så fint så fint. Jag åt lunch med Håkan, och plockade ihop det jag behöver för ett par dagar borta. På kvällen skulle jag och Siri se Soran Ismail på Boulevardteatern, och för att få det att gå så smidigt som möjligt så ställde jag min bil på pendlingsparkeringen vid Farsta strand, och så tog vi Siris bil in till stan. Allt var fortfarande frid och fröjd, ända fram till vi kom tillbaka till parkeringen. Då har alltså något jävla ollonhuve fått för sig att bända i rutan till bakdörren på passagerarsidan, paja hela den (och sprida glas i hela jävla bilen), samt sno det som låg i baksätet. Ja, jag vet, jag borde veta bättre. Aldrig aldrig aldrig lämna nåt i bilen, jag vet. Men kom igen, en stor kasse med ren tvätt? Det jobbiga var ju att jag faktiskt hade tänkt att skyffla över den till Siri på en gång, men så kom hon där med sitt fantastiska leende och strålande ögon, och vips! så hade jag glömt bort det.

Ja, så nu sitter jag här med en bil med plastad ruta, en bil som det inte går att låsa eftersom så fort det blåser en liten smula så går larmet. Strax ska jag utnyttja min flickväns godhet, och få skjuts tillbaka efter att jag har lämnat in bilen på verkstad. Allt känns ganska mycket piss och pannkaka, inte minst för att min plan för dagen var att sova, handla och laga mat, eftersom jag ska jobba i natt. Jag blir så jävla trött.

måndag, augusti 30, 2010

Nyslipade golv

... men ändå är jag inte helt glad. De där mörkare partierna, ska de verkligen vara där? Jag förstår om det bara var en planka, men fläckarna går tvärs över. Märkligt. Men jo, på det stora hela är jag väldigt nöjd. :)

Kök


Sovrum


Hall



fredag, augusti 27, 2010

... och så vaknar jag

Jag är i Zwolle just nu, och borde sova mitt allra djupaste. I stället sitter jag här, klarvaken som få. Jag somnade vid halv fyra-snåret, och vaknade av att någon stängde en dörr när klockan var 17. Sen dess har jag försökt att somna om, alltmer desperat eftersom klockan närmar sig den tidpunkt jag borde kliva upp. Jag får förvisso inte åka förrän 22.45, men jag vill kunna äta i lugn och ro, och ha tid att kolla lasset och ladda upp med ljudböcker och sånt. Vi får se hur det går med den saken helt enkelt.

Här i Zwolle är det också kalasbra nu för tiden. Det är förvisso heltäckningsmatta överallt, men det kan jag nog leva med. Det finns ett riktigt kök, med stekpanna och kastruller, och en spis! Jag vet, det är lite futtigt att bli glad över en sån sak, men efter att ha varit tvungen att förlita sig på micro i Vordingborg är det här ett synnerligen välkommet avbrott. Att ha eget rum är fantastiskt, även om det ekar lite i värsta laget. Det märks i synnerhet när en pratar i telefon, eller ännu värre, när grannen i rummet bredvid snarkar som besatt. Då är öronproppar värda sin vikt i guld (de är ju ganska lätta, så så himla dyrt skulle det nog inte behöva bli).

Jag är här för andra svängen den här turen. Jag har alltså kört Södertälje - Vordingborg - Zwolle - Vordingborg - Zwolle, och ska nu tillbaka till Vordingborg, och sen till Södertälje. Jag är förresten oerhört glad att med värme i kroppen deklarera att jag har fått tillbaka arbetsglädjen, med besked! Jag längtar till jobbet igen, och det är så himla skönt. Jag tror att hela "sova i sovsal och vara tvungen att umgås med andra"-grejen hade tagit knäcken på mig inom en inte alltför avlägsen framtid, så jag är så väldigt glad att slippa det. Jag älskar mitt jobb igen!

... fast visst, klart jag längtar hem också. Jag längtar hem till min lägenhet, och de nyslipade golven (även om jag bävar lite för att flytta tillbaka allt), och framför allt längtar jag efter Siri.

Nu: ytterligare försök till sömn. Önska mig lycka till!

söndag, augusti 15, 2010

Det är så svårt

att formulera sig utan att låta anklagande. Det är nog bäst att jag lämnar det till i morgon.

Nu är det dags att sova, så att jag pigg och fräsch kan köra härifrån Vordingborg till Zwolle i morgon bitti. Har jag förresten sagt att våra nya baracker är tåtally ossum? Det är de i alla fall, och det ska bli spännande att se hur vi ska bo i Zwolle. Tydligen är det ännu bättre. Sweet!

torsdag, augusti 12, 2010

Jag har sovit

stora delar av dagen, så det borde gå fint att köra i natt. Nu ska jag bara packa det sista, och slänga mig i duschen en snabbis. Nu är det inte så himla lång tid kvar till fredag eftermiddag!

onsdag, augusti 11, 2010

hansi - med kroppen full av lycka

Det svänger snabbt ibland, men så länge det svänger åt det här hållet är jag nöjd.

Så sitter jag här, med kroppen full av lycka (och popcorn), och bara förundras. Jag ska ju egentligen sova nu, men min vana trogen vaknade jag på tok för tidigt. Min plan för dagen är att kolla klart på avsnittet av Buffy som jag har börjat på (och kanske ett till, vem vet?), klä på mig och ta mig till affären där jag ska handla proviant för ett par dagar. Jag borde packa också, men sen är det dags för mig att sova. Vid 02 i natt så sticker jag, så att jag har gott om tid att kolla lasset innan det är dags att åka vidare mot Danmark.

Det är synd att den dagen jag absolut måste sova på, visar sig vara den soligaste och finaste på länge. Fast, ärligt talat gör det inget. Jag har sol i kroppen i stället, och det måste ju också få räknas, inte sant?

tisdag, augusti 10, 2010

"Mitt namn är mycket, och jag vill ha mer"

Jag kan inte sluta lyssna på Oskar Linnros Vilja bli. Den skivan är tamejfanken det bästa jag har hört sen ... ja, kanske inte sen Gandalf gick i kortbrallor, men nästan. Galet galet bra.

Ta bara raden "Mitt namn är mycket, och jag vill ha mer", eller en låt som Din mamma (som, bortsett från att den har en fantastisk titel, också är helt lysande): strålande!

hansi ska bli vuxen

Den lägenhet jag bor i är egentligen så himla fin. Det är ljusa trägolv i kök, sovrum och hall, och hyfsat högt i tak. Det är inbyggda garderober, och ett gammalt kök med kallskafferi. Sen, läget. Vi ska inte tala om läget! Strax bakom universitetshuset, med nedförsbacke till stan. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan att jag inte riktigt trivs. Äntligen har jag kommit på vad det är.

När vi flyttade in här var jag inte med vid flytten. Det var dagen efter att jag hade fått reda på att Carina var död, och jag satt på ett plan ner till Malmö när möbler och lådor flyttades hit. När jag sen kom hem någon vecka senare var alla möbler utställda, skåpen välfyllda och mattorna låg på golvet. Det var egentligen bara att hoppa in i ett färdigt hem. Jag var så oerhört tacksam över att David och hans mamma hade pallat att göra allt det för att jag skulle tänka på såna saker när jag kom hem, och det är jag fortfarande. Hade jag ställts inför att packa upp lådor då hade jag inte stått ut.

Men ja, jag flyttade ju in i något som var redan färdigt. När David sen flyttade ut, i september förra året, tog han med sig en del saker, och jag blev kvar med en halvmöblerad lägenhet. Det slutade med att jag i stort sett bara puttade ut möblerna så att de täckte upp rummen, och det är allt. Under hela tiden sen dess har det inte sett ut som att någon bor här, utan mer som att någon förvarar möbler och en jävla massa saker (utströdda) här. Jag har inte längtat hem egentligen, även om jag har har velat göra det. Något har fattats, och jag har liksom inte idats göra något åt att fundera på vad det är.

Den här veckan som har gått har jag börjat fundera, och kommit fram till att mycket handlar om att jag faktiskt inte har valt särskilt mycket hur lägenheten ska se ut. Jag började med att måla lite skåpluckor, och upptäckte att köket genast blev lite finare. Jag målade kökslådorna röda, och ja, finare det med. Under en fika med Ullis kom jag fram till att det som måste till, för att jag ska vilja göra en insats att faktiskt jättetrivas här, är att låta slipa om golven och tapetsera om sovrummet.

Så, idag var det en kille här och kollade på golven, och vi kom överens om lämpliga datum att göra det (när jag jobbar kändes vettigt). Då kändes det fantastiskt, men så snart han gått kände jag hur skräcken grep tag i mig: shit, jag har ju så mycket grejer! Alla möbler från kök, sovrum och hall ska på något magiskt sätt få plats i vardagsrummet. Det innebär dessutom att jag har två garderober att tömma och flytta, och då kan jag lika gärna passa på att få sovrummet omtapetserat ganska snart inpå, och måste alltså plocka ner hyllor från väggarna. Men du, vet du? Det känns i stort sett oöverstigligt nu, men om jag bara koncentrerar mig på hur fint det kommer att bli efter kommer det nog att gå helt strålande. Ja, det vill säga om jag lyckas övertala några starka friska att komma och hjälpa mig att flytta möbler så klart.

När golven är slipade och oljade (det var oerhört svårt att välja mellan lack och olja, men jag kom fram till att jag faktiskt vill ha träkänslan i stället för det lite plastiga som lack ger), och nya tapeter är uppe i sovrummet, då kan jag faktiskt börja möblera från början, och göra lite som jag vill. Då kommer jag nog att börja trivas.

Nu är jag mest lite sugen på att måla lite till i köket ...

Idag är det tisdag,

vilket innebär att jag borde försöka sova hela dagen i morgon. Varför? Jo, för att jag börjar jobba kl 04 på torsdag, vilket innebär att jag sticker hemifrån vid 02 ungefär, och jag borde försöka sova så mycket som möjligt innan. Jag kör bara en yttepyttekort sväng då, och är tillbaka redan på fredag. Jag längtar till fredag.

Fin dag,

fin kväll, och kalasfin början på natten. Bäst att sova.

måndag, augusti 09, 2010

Katter och hundar, och en och annan hamster

Idag ringde telefonen vid 12, och det var Javiera som berättade att hon skulle ge sig av från jobbet, och att vi kunde mötas en halvtimme senare. "Regnar det?" frågade hon, och jag tittade ut. Ja, det gjorde det, men inte farligt. När jag sen, tjugo minuter senare, tittade ut så regnade det på riktigt, så jag bestämde mig för regnjacka. Visst, jag tänkte cykla, men hur blöt hinner jag egentligen bli på ett par tre minuter? "Inte särskilt blöt alls" tänkte jag glatt, och struntade i regnbyxor.

Jag låste upp cykeln och började leda den mot grinden, när himlen öppnade sig. Det var som att någon stod på piskbalkongen och vräkte ur ett badkar med vatten över mig. Då var det redan för sent att hämta byxorna, så jag gick ut genom grinden, och började cykla. När jag vet nere på stan ett par minuter senare var jag blöt. När jag skriver "blöt", så menar jag alltså inte "lite småfuktig i håret, och lite på låren där vattnet träffar när en cyklar". Nej, jag menar "blöt så att skorna kippar, och vätan pressas fram ur jeansen för varje steg jag tar". När vi äntligen kom fram till Barista var jag tvungen att gå in på toa och plocka av mig jeansen för att kunna vrida ur dem. Efter det var det ganska okej, jag är dock glad att det var varmt i lokalen.

Jag har fina vänner, har jag sagt det? Det har jag i alla fall, och Javiera är inget undantag.

I övrigt har jag idag tvättat mina vardagsrumsfönster. Ja, det var en bra idé, trots regnet. Jag har mina fönster nedanför en balkong, och störs således inte av regn som piskar mot rutan (eftersom det aldrig gör det. Nä, hos mig är regn väluppfostrat.). De blev inte jätterena (inte minst för att jag inte lyckades lura ut hur jag delar på dem, det får bli en annan dags problem), men klart renare om jag jämför med sovrumsfönstrena. Jisses, det verkar nästan som att jag är lite huslig trots allt? På tal om det är det snart dags att baka bullar. Det var länge sen nu, och jag vill se om jag fortfarande är kass på det.

Brontë Sisters Power Dolls

Vi som aldrig sa sexist hittade jag den här (de hade i sin tur hittat den på en annan blogg), och den är så fin.

Jag håller hoppets fana högt

söndag, augusti 08, 2010

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga

så det är nog bäst att du läser själv på crimitism.com. Jösses.

... och varför inte det här? Yep, farlig farlig feministgas. Jeez.

Hemma igen

Jag har i stort sett precis klivit innanför dörren efter att ha hängt med Liza största delen av dagen. Vi har fikat, gått på bio och ätit sushi. Det finns klart värre saker att göra en söndag!

Vi såg Inception, som jag medvetet har låtit bli att läsa saker om. Jag hade alltså i stort sett ingen som helst aning om vad den skulle handla om, vilket gjorde upplevelsen snäppet större tror jag. Jag gillade den, men jag tror banne mig att jag måste se om den för att lyckas hänga med i precis allt. Jag är ju ett stort fan av filmer som The Matrix och eXistenZ, alltså filmer där det är svårt att skilja verklighet från ... ja, det andra, och jag blev inte besviken. Dessutom gillar jag att Ellen Pages karaktär (jag har ju inte sett henne i något annat, så jag vet inte om det är hon eller karaktären) går så fantastiskt flatigt. Att hon heter Ariadne och är en jävel på labyrinter är mest lite småkul.

Nu borde jag egentligen röja i lägenheten, men jag tror att jag behöver varva ner med ett avsnitt av Buffy först.

hansi, inte så jävla duktig

Jag lade ner alla försök att vara duktig idag. Jag har pillat bort tejpen kring handtagen till lådorna, och petat lådorna på plats (men jag vågade inte stänga dem helt ifall det inte hade torkat riktigt än). Jag fyllt dem med en massa saker som jag inte vet om jag behöver, och jag har plockat bort trappstegen och samlat ihop täckplasten. Jag har tittat på disken och sagt "naaah", jag har tittat på röran i sovrummet och ryckt på axlarna. I stället har jag värmt upp korman från igår (jag kom ihåg att äta, hurra!) och tittat på Buffy.

Allt känns lite lättare nu, och jag har beslutat mig för att hålla hoppet uppe så gott det bara går. Inget gott kommer ur att ta ut sorger i förskott.

Duschade gjorde jag i morse, så det är bara för mig att byta bort målarkläderna mot lite vettigare gå på stan-kläder, slänga på ett ansikte och pallra mig ner på stan för att hänga med Liza. Yay för det!

När jag kommer hem i eftermiddag måste jag förstås vara duktig på riktigt, för i morgon kommer en snubbe och ska kolla på mina golv. Jag har beslutat mig att min lägenhet behöver ett ansiktslyft, och då kan jag ju börja med de sorgligt slitna trägolven., och se till att jag får sovrummet omtapetserat.

I tre timmar

har jag nu varit vaken, och vandrat runt som en osalig ande. Jag kan inte ta mig för något vettigt, fastän jag verkligen försöker.

Ånej

Jag borde inte få ha sms-möjligheter när jag inte är känslomässigt stabil. Det leder bara till att jag gör det absolut jävla dummaste jag kan ha gjort, och troligtvis har jag förstört precis allt. Nu.

Jag och min låga stresströskel och stora käft.

lördag, augusti 07, 2010

Jag har ätit, jag har druckit vatten, jag har varit en duktig flicka;

ändå skakar jag just nu i hela kroppen, och vet inte vad jag ska göra åt det, annat än att vänta.

Det är så synd om männen

Jag råkade snubbla över en blogg idag, och jag blev alldeles glad i kroppen när jag började läsa. Vill du läsa något som på ett oerhört välskrivet och fantastiskt roligt sätt plockar sönder "det är så synd om männen för kvinnor är egentligen de som styr och förresten är feminister bara fula brudar som har fått för lite kuk som dessutom är flator hela bunten för det har jag sett på tv" ska du läsa Crimitism. Gör't!

fredag, augusti 06, 2010

Ahoy sailor!

Jag skrev för ett tag sen om att jag skulle berätta om dubbelmössorna jag köpte i Dublin, Belfast och Derry. Här är en bild:


Ja, det är exakt vad det ser ut som, fastän bilden givetvis hade blivit bättre om vi varit två i den. Tyvärr är min modell bortrest, så du får helt enkelt föreställa dig hur tjusigt det blir med två bruttor i samma ... mössa.

I inlägget Tuttångest klagar jag ju över att det är så svårt att hitta behåar i min storlek till ett vettigt pris. När Siri och jag kom till Belfast tänkte jag att jag helt enkelt får göra något åt att jag inte har några bra behåar, och stegade med bestämda steg in på Debenhams underklädesavdelning. Där ska jag väl ändå kunna hitta något? tänkte jag. Tji fick jag. Jag letade och provade, letade och provade. Inget satt som det skulle och mitt goda humör började ge vika för en mer surmulen approach till världen. Då kläcker kvinnan vid provhytterna ur sig att "du kanske vill att jag ska mäta så att du provar rätt storlek?". Ingen dum idé, ingen dum idé alls ... fast först efter mat så klart, för vid det här laget hade jag ett blodsocker strax nedanför knäna, och på snabb nedgång.

Vi åt och släntrade runt i andra butiker, till Siri påminde mig om att jag faktiskt hade tänkt att bli mätt (med måttband, mätt på annat sätt var jag redan). Så vi gick tillbaka, och den oerhört effektiva damen gav mig snart en dom. Här trodde jag att jag var en ordinär 85F, men ack så jag bedrog mig. 85 stämde väl, men F? Nä, inte ens FF. Vet du? Jag har G-kupa. G-kupa! Det är ju tamejsjutton stort nog att kånka runt fotbollar i! Väl tillbaka på hotellet klagade jag för Siri, och sa att kuporna var stora nog att ha på huvudet, och hon försökte trösta mig med att illa är det väl inte? Jag demonstrerade med ett av nyinköpen, och jo, de går på huvudet. Jag har inte ens ett litet huvud.

Jamen okej då, jag har bautatuttar, men de behöver fortfarande någonstans att bo. Jag bad om så enkla behåar som möjligt, utan spets, sömmar och annat konstigt. Svarta skulle de vara, och släta och ordinära. Sagt och gjort, jag hittade en svart t-shirtbehå som satt perfekt, och köpte de två de hade i min storlek, samt en hudfärgad. På väg ut ur gallerian som Debenhams låg i, passerade vi La Senza. Vid första anblicken har de bara fula grejer med massor av spets och tjafs, och intrycket står fast även vid en andra och tredje anblick, men vad fan. Vi gick in.

Vi gick in, och där såg jag den. Den var inte svart, den var inte slät. Den hade spets och rosetter, och den bara skrek åt mig att ta med den hem och älska den livet ut. Som om det inte var nog, så hette den Ahoy Sailor, och var på rea. Jag köpte två. Den som säger att jag gjorde ett dåligt köp ljuger, för jösses så fin den är, inte minst på (men det tänker jag inte visa, jag kan ju inte flasha en massa hud här förstår du väl?)! Jag är nöjd, nöjd som sjutton.

Allt som allt köpte jag tio nya behåar, och rensade glatt ut alla utom två när jag kom hem. En hel kasse gick i soporna, och en kasse står till skänks här hemma. De är i allt från 80D till 85F, med några avsteg (nån 90 som jag köpte för att få plats i kuporna, men som är alldeles för stor i omkrets). Vill du ha är det bara att komma förbi och prova!

Så mycket pepp!

Okej, från att uppdatera en gång varannan månad till att skriva örton inlägg om dagen, är det verkligen vettigt? Tja, jag tycker nog det.

Till alla vackra, fina, fantastiska som har hört av sig, både här och på andra ställen (mail, sms, Facebook, per telefon): tack! Tusen miljarder tack, och fler därtill! Det finns gånger jag tvivlar på om jag är omtyckbar (ja, det är ett ord. Nu är det det i alla fall.) över huvud taget, och gång efter annan visar ni att i alla fall ni tycker det. Gudars, att sitta med tårarna strömmande gör inte under för min tuffa och hårda image, ni fattar det va?

Det allra finaste är att jag inte bara har fått en massa pepp, utan även raka besked. Min vän Astrid uttrycker det så klokt: "Pjåsk är farligt i större mängd än en lillfingernagel.". Den lilla promenad (som visade sig bli både ganska lång och långvarig) vi tog natten mellan tisdag och onsdag betydde mycket, inte minst för att det var då jag faktiskt fick upp ögonen på vad sjutton jag håller på med, och att jag inte bara gör mig själv illa utan alla jag bryr mig om också. Tänk att jag har så kloka vänner!

Så, jag är omtyckbar, och har uppenbarligen mer än bara sarkastiska kommentarer och lastbilskörning att komma med. Det gläder mig!

En blandning av "sådärja!" och "men vafan hansi ...?"

Nu har jag strukit ett lager till på skåpluckorna, och det ser faktiskt riktigt fint ut, i alla fall där jag har målat. På tal om att måla så är jag sjukt sugen på att pallra mig iväg och köpa in fler 50x50-pannåer och måla gula. Jag tänker mig en hel radda längs ena väggen, för att få lite liv i rummet. Vi får se, jag har ju handlat kontot typ tomt redan, så det får nog vänta. Nu kommer jag ju dessutom inte få någon lön den 20 eftersom jag har haft semester (och semesterpengarna kommit för länge sen), men jag klarar mig på pengarna som finns på sparkontot (semesterpengarna alltså), i alla fall när det kommer till räkningar och sånt. Utsvävningar får jag göra en annan gång tror jag. Det var "sådärja"-delen, d v s att jag har målat klart luckorna. Nu ska jag bara rengöra alla rollrar (rollers?) och penslar, och plocka undan plast 'n stuff. Ja, jag ska väl putta dit lådorna där de ska vara också så klart.

(Oh, Shake the Disease - vilket är ungefär världens bästa låt - i cover av Tingsek. Kan det bli så mycket bättre? Svar, jodå, men kanske inte i musikväg, inte just nu i alla fall. Spotify FTW!)

Så till "men vafan hansi ... ?": tänk att det ska krävas så himla mycket för att jag ska våga ta ett steg tillbaka och faktiskt få perspektiv på vad jag håller på med. Jag menar, jag vet ju att det är smart att backa ett par steg när en har målat, för att se om det finns några ojämnheter och fläckar (även om jag missade det också igår). Varför skulle inte samma sak gälla allt annat, typ livet? Varför har jag inte fattat att jag faktiskt måste vara en liten bit bort för att uppfatta hur mitt beteende påverkar andra? Nej, i min lilla muminvärld där jag är president kretsar världen runt mig, och mig allena. Allt jag gör är bra, och har inte den minsta trista inverkan på andra. Nehej då, inte det ringaste fel gör jag, annat än att hindra mina nära och kära från att göra det de vill och från att vilja uttrycka en annan åsikt än den jag har.

De senaste dagarna har jag lärt mig mer om mig själv än jag gjort de senaste fem åren tror jag. Det är bara så synd att det ska krävas en kris för att jag ska våga se mitt beteende som det faktiskt är, men bättre det än att inte fatta det alls antar jag. Jag är i alla fall inte hopplös!