söndag, december 27, 2009

Jag har kroppen full av lycka

och jag gillar det.


- iPhonepostat

lördag, december 26, 2009

Jag har sån tur

Jag har världens finaste exman. Det är så bra.

Jag gör ingen nytta, ingen nytta alls

Jag är så vansinnigt glad, och pirrig i kroppen (men det kanske beror på de mängder superstarkt kaffe jag dragit i mig? Nä.), och kan knappt koncentrera mig på något alls. Jag borde diska, jag borde plocka, jag borde dammsuga. I stället går jag runt och bara fånler.

Den bästa juldagen någonsin

Jag är inget större fan av julen, vilket du säkert vet. Egentligen tycker jag mest att den är i vägen, och blir irriterad över att folk ska vara så överjävla glada hela tiden. Julafton brukar vara hetsig, och juldagen skräp.

I år blev det annorlunda. Jag samlade minst sju tusen pity points genom att sitta mol allena på julafton (ka-ching!), och hade sen den bästa tänkbara juldag det går att ha. Visst, förmiddagen var lite seg (jag tvättade, bara en sån sak), men vid två kom Liza, och allt ändrades. Eftermiddagen ägnades åt att äta kladdkaka (som förvisso skulle tjäna på mer choklad och mindre socker, men i övrigt var den bra), dricka kaffe och lyssna på mängder av musik. Vad härligt det är att bli alldeles till sig och "oh, väntaväntavänta, lyssna på den här!"! Jag vill så gärna gräva ner mig i Lizas iPod och se vad som mer gömmer sig där.

Efter musiklyssnande (vi är på intet sätt klara med det, vi har bara börjat) så gick vi på bio och såg Terry Gilliams nya, The Imaginarium of Dr Parnassus. Den var lagom skruvad, och Tom Waits var som vanligt fantastisk i allt han ger sig på. Filmen rekommenderas varmt! Vi bestämde också att vi båda hade glömt bort, men nu kommit på, att det är roligt att gå på bio, och att vi ska göra det oftare. Nästa måste är Alice i Underlandet, när den nu har premiär.

Håhåjaja, klockan var ju bara barnet när vi kom ut från bion, så vi bestämde oss för att gå till O'Connor's. Det var ett bra beslut, och troligen det bästa möjliga avslutet på en ruskigt bra dag. Jag gillar att hänga med Liza. Jag gillar det som fan. Det är så häftigt att hitta någon som det klickar med omedelbart, och kunna hoppa över allt lära kännande på nåt sätt.

I säng kom jag sent (eller tidigt, det beror på om en menar att det fortfarande var kväll, eller om det var morgon), och somnade gjorde jag inte förrän framåt fyra tror jag, efter att ha hängt på msn ett tag. Om några timmar är min väntan över, och jag slipper att ivrigt logga in på msn i hopp om att hon ska vara inloggad samtidigt.

Snart

Mindre än tio timmar kvar.

fredag, december 25, 2009

Spridda skurar

Så här långsamt har nog inte tiden gått sen jag var barn. Dagarna släpar sig fram, och de vill aldrig ta slut.

Jag var inbjuden till Lisa igår, men jag bangade. Det hade varit jättetrevligt, men jag var på ett så konstigt humör (ett typiskt "inte ätit, inte sovit"-humör), och inte sugen på att vara social det allra minsta. Ja, givetvis ångrar jag att jag inte tog mig i kragen och tog mig dit, men det är sent nu.

På tal om igår så var jag på midnattsmässan i domkyrkan med Petra. Det var trevligt, och lite märkligt. Att det går att spela orgel så ... konstigt? Att det går att sjunga så vansinnigt högt, och sen låta helt lobotomerad när det kommer till att läsa trosbekännelsen? Att det går att läsa budskapet om Jesu födelse (som torde vara nåt slags glädjebudskap, i alla fall om en tror att han faktiskt var Guds enfödde son och hela den grejen) så oinspirerat och helt utan känsla? Jag var fascinerad. Det var ärligt talat lite härligt att få sjunga lite, även om jag hade kunnat hoppa över hela jesusgrejen (vilket jag i ärlighetens namn förstår kan vara lite knepigt att göra). Jag saknar att sjunga.

Jag borde rycka upp mig lite, pallra mig ner i tvättstugan och kolla till tvätten, och slänga ihop en kladdkaka. Liza kommer förhoppningsvis förbi och fikar, och sen ska vi på bio. Jag gillar att gå på bio, jag hade bara glömt det.

Nu är det ett och ett halvt dygn kvar. Det ska jag väl stå ut med?

torsdag, december 24, 2009

... och så en till

Det är ju ändå jul.


- iPhonepostat

En bild på hansis älskling

Kass bild, men ändå.


- iPhonepostat

Så här julfin är jag

Jag har bara klivit upp för att äta lite, och kanske pallra mig till affären. Sen ska jag sova mer. Så det så.


- iPhonepostat

Ibland är jag så jävla puckad

I morse gjorde jag det där jag aldrig trodde att jag skulle göra: jag vevade ner stödbenen på trailern, körde fram en bit och sänkte bilen. Jag gick t o m ut för att kolla så att jag gick fri, och sen körde jag fram en bra bit. Då slog det mig: jag glömde att lossa kablarna innan jag körde fram. Ja, jag drog av ABS-kabeln.

God jävla jul till dig hansi. Dumfan.

Hudlöshet

Jag är så märkligt hudlös när det kommer till vissa saker. I julklapp önskar jag att jag blir hårdhudad i stället.

onsdag, december 23, 2009

Tillbaka i Sverige

Tydligen är det till imorgon alla ska längta, men det gör inte jag (annat än att det ska bli skönt att komma hem och sova). Jag längtar till den 28, då hon äntligen kommer hem. Jag är så mesig, men jag kan verkligen inte tänka på nåt annat. Dessutom kan jag inte sluta le.

[... och med den 28 menar jag ju så klart den 26. Är det för att det helt enkelt känns som att det är så lång tid kvar som jag skriver fel? Är det för att jag är rasande dagvill? Är det för att jag helt enkelt inte kan det här med datum?]

Hemma om ett dygn eller så

Nu står jag i hamnen i Travemünde, och vill bara sova. Det är märkligt så trött en blir av att köra när det är vinterväglag. Något säger mig dessutom att jag behöver vara ordentligt utvilad när jag kommer till Malmö, för det verkar inte vara ohalt.

tisdag, december 22, 2009

... och så håller vi tummarna

för att allt flyter på som det ska så att jag hinner med färjan. Okej?

Det här med väder och trafik

Just nu befinner jag mig i Tyskland. Oftast flyter trafiken på fint, i alla fall nattetid. Det stora undantaget är om det har snöat, för då försvinner vett och sans hos folk.

Inatt körde jag från Duisburg till Travemünde. Eftersom det till en början var spegelblankt på vägen tog jag det lilla lugna (en lutning på 4% låter kanske inte så mycket, men det rullar på ganska bra, och i halka är det rätt läskigt), och puttrade på i kanske 60. Folk körde om i höga hastigheter som om det var sommar. Sen kom jag in i snön.

Jag provbromsade flera gånger (och fortsatte så lite då och då), och det var inte halt under. Det var alltså bara snö. Jag vet inte hur det är med dig, men jag kör långt mycket hellre på snö än på is. Det verkar jag vara ensam om, för helt plötsligt befinner jag mig i omkörningsfil, och kör om 20 långtradare i stöten. Min hastighet? 75, och då fullkomligen flög jag förbi den andra trafiken.

På vägen från Travemünde till Zwolle såg jag förresten i backspegeln hur en dragbil liksom blev omkörd av sin egen trailer. Det såg otäckt ut.

söndag, december 20, 2009

Kalastjugan, vilken grej!

Jag tycker att kalastjugan är årets finaste idé.
Jag sa det förresten.

Jag är så körd

Det är tur att jag inte är ensam om det. Sex dagar kvar.

En till att lägga på högen

Dygnet som gick mellan fredag och lördag eftermiddag var finast tänkbara. Jag tror ärligt talat att det inte finns ett smack som hade kunnat göra det bättre.

Bob Hansson är fantastisk

Bob Hansson säger det så jävla bra. Jag hörde dikten, och helvete om jag inte blir tårögd bara av att tänka på den.

lördag, december 19, 2009

Nu jävlar blir det åka av




- iPhonepostat

fredag, december 18, 2009

Två timmar kvar

kanske. Jösses.

Vad var det nu jag skulle göra?

Jag vet att jag har tusen saker jag borde göra, men just nu kommer jag inte på en enda. I stället sitter jag här med ett fånleende över hela ansiktet, och bara väntar. Jag är så töntig.

Ta ett djupt andetag, för här kommer den snart

De senaste dagarna har varit fantastiska. Tänk att vänja sig så snabbt vid att träffa någon, att på så kort tid få känslan av att det här - just det här - är så det ska vara. Det är fint.

Igår hängde jag i stort sett hela dagen med mitt allra nyaste nyförvärv när det kommer till vänner (ja, jag skriver "vänner", jag hoppar över kompisstadiet direkt med Liza), och det var så fint. Vi träffades för att äta lunch, och sen blev det fika, middag och bio av bara farten. Såna dagar är bra, när allt bara flyter på, och ingen har några andra tider att passa.

Jag märker att jag laddar inför det stora grå de vettlösa kallar "jul". Jag gillar att jag ska jobba lite, även om jag gärna hade jobbat över julafton också. Jag får vara glad att jag åtminstone jobbar fram till julaftons morgon.

På tal om glad så är det just det jag är. Jag är faktiskt glad mest hela tiden. Det kan bero på att jag har mycket att vara glad över, och faktiskt vågar tillåta mig själv att njuta av det (på tal om det borde jag ta bilen ut på en sväng :)). Livet är bra jävla fint!

torsdag, december 17, 2009

En dåres försvarstal

Okej, jag erkänner: jag skäms lite över att jag kör runt i en sänkt BMW, men bara för att det känns som att jag borde göra det. Fanken, biljäkeln är skitsnygg och oerhört rolig att köra. Ja, jag borde egentligen vara en 23-årig snubbe från Järlåsa, och inte en 30-årig kvinna på Öfre slotts, men ändå. Lite ont i magen får jag när det enda jag ser är rynkade pannor och näsor, men faktiskt: jag är en stor flicka, och borde verkligen inte bry mig om vad folk säger. Ändå känner jag att jag måste försvara mig hela tiden. Fånigt.

Så, jag har en bil som mest lämpar sig för att köra raggarrundor på stan med, men gudars vad glad jag blir i kroppen av att köra den. Ska vi helt enkelt säga så att jag är väldigt nöjd med min bil, och att jag inte behöver höra en gång till att jag kanske borde ha köpt nåt vettigare, nåt vuxnare, nåt mindre "hej, jag är en ung grabb från landet som tycker att det är helfräckt med en sänkt BMW"? Bra! :)

För övrigt är bakhjulsdrift sjukt läskigt till en början, men ruskigt roligt efter bara en liten stund. Jag har sällan suttit och skrattat högt när jag har kört, åtminstone inte åt själva körningen. Nu gör jag det. Jag har aldrig fått leka förr. :)

onsdag, december 16, 2009

Blir det bättre än så?

Att, kall efter en natts körning, få krypa ner i en uppvärmd säng är tämligen oslagbart.

"Det är inte en bil. Det är en BMW"

För några år sen hörde jag två snubbar stå och prata om lite allt möjligt, bl a bilar. Efter en stund hörde jag följande komplimang, med påföljande svar:

- Jag såg att du hade köpt en ny bil? Jävligt fräsch!
- Du. Det är inte en bil. Det är en BMW.

Numera kan jag svara samma sak, om någon kommenterar min bil (ny för mig, gammal för omvärlden). Ja, jag har köpt en BMW. Den har grönmetalliclack, och grön inredning. Det är en dieselbil, och så jävla trevlig att köra (trots att den är sänkt). Ja, jag kör en bil som vanligen körs av grabbar i 20-årsåldern, men jisses så snygg den är!

Jag har en egen bil. Det är så jävla vuxet.

Jag är verkligen inte sugen på jul

Hur jävla trevligt vore det inte att ha julen avklarad redan, och kunna koncentrera sig på ett nytt år med nya möjligheter och spännande grejer? Som sagt: ge mig slutet på december, ge mig början på januari!


- iPhonepostat

måndag, december 14, 2009

Två själar, en tanke

Att avsluta varandras meningar, t o m när de avslutas på ganska oväntade sätt, är ganska lustigt, och trevligt. Det ger liksom en känsla av att vi är, och tänker, ganska lika. Bra där.

Att hänga med Lukas har sina sidor

Idag har jag fått två mattor, en filt, ett par byxor, en t-shirt, ett armband samt hela armarna nedkräkta av Lukas. Vidare har fina lillasyster Sophie (mot betalning bör tilläggas, jag är ingen slavdrivare) sorterat mina tre garderober. Nu hittar jag mina kläder! Allt som allt har jag haft en kalasdag, med bara ett och annat som har stört. Ja, t ex att det inte snart är onsdag.

F ö vore det fina fisken om du kunde hålla tummarna att den finns kvar på lördag. Jag vill ju ha den!

De där fina dagarna igen

Helgen som gick var den finast tänkbara. Kroppen är full av värme och lycka, och allt känns bra.

Nu hoppas jag att det blir onsdag snart, och att julen sen rusar förbi. Ge mig slutet på december, ge mig början på januari. Ge mig lycka i dess renaste form!

Så jävla tråkigt

att kolla på när garderober ska rensas. Lukas är smart, och sover i stället.



- iPhonepostat

Lukas




- iPhonepostat

Samma julklappstips som förra året

Köp dina julklappar i Unicefs gåvobutik vetja! Julklappar till de personer som behöver det allra mest, kan det bli bättre?

söndag, december 13, 2009

Mer musik jag gillar

För några dagar sen hörde jag den här på holländsk radio. Jag gillar den, skarpt.


Pax

Det fanns inget ord jag hellre ville höra än det. Jag hoppas att det betyder det jag tror?

lördag, december 12, 2009

Idag är det precis ett år sen

som Anneli ringde och berättade. Fortfarande vill jag ringa Carina varje dag, och det händer att jag kommer så långt som till att plocka upp telefonen. Varje gång gör det ont, varje gång känner jag att hon fattas mig.

Jag har nog skrivit det förut, men jag saknar henne t o m ännu mer när jag är glad än när jag är ledsen. Jag vill att hon ska vara här, och vara en del av mitt liv, och glädjas med mig. Jag får försöka göra mina andra systrar mer delaktiga helt enkelt, för gudarna ska veta att jag (trots att jag är väldigt dålig på att säga det) älskar dem så det gör ont i kroppen. De är det finaste jag har. Troligtvis tycker de förstås nu att jag är oerhört påfrestande när jag tjatar hål i huvudet på dem om att jag är förälskad, men förhoppningsvis kan de stå ut med det. Annars få de helt enkelt bara humma med, samtidigt som de tänker på annat (för nej, jag kommer nog inte att ge mig än på ett tag).

För övrigt håller jag på att försöka lära mig att lyssna på Kents Utan dina andetag utan att gråta. Det går sådär.

Tänk att längtan

kan ta sig rent fysisk form, att det liksom draaaar i hela kroppen. Märkligt.

fredag, december 11, 2009

Jag testade bromsarna igår

Att komma i god fart på en huvudled, och se en tankbil svänga ut framför en från höger, det är faktiskt inte roligt alls. Som tur är har jag ju bra bromsar, så jag fick stopp på bilen med säkert en meter till godo. Hade det varit halt hade jag inte suttit här i Klevshult idag.

torsdag, december 10, 2009

Hanna Hellquist sätter ord på det

Jag läser en text av Hanna Hellquist, och plötsligt inser jag att hon har satt ord - enkla, lättförståeliga ord - på en företeelse som har gnagt mig länge. Hon skriver att hennes vän Johanna har en kropp som skulpterad i vispad grädde, och skriver om "kvinnor av Johannas kaliber", så egentligen kanske det inte är samma sak? Men jo, det är det. Även när det kommer till en kvinna som mer ser ut att vara kanske inte så mycket skulpterad så mycket som tillyxad, och inte i vispad grädde utan snarare ... äh, jag vet inte.

Hur som helst: samma sak som händer den undersköna Johanna i vit-guldig kreation händer halvsnygga Hanna, i arbetskläder. När män kommer fram till mig på färjan, eller halvskriker nåt över restaurangen, eller ställer sig i vägen i korridoren för att hinna ta sig en ordentlig blick på mig; då lyfter de också benet och kissar på mig. Som Hellquist skriver: det är inte ett ragg, det är ett återställande av ordningen. Jag ska inte tro att jag kan gå runt och känna mig som vilken chaufför som helst.

När jag åkte över med färjan senast hann jag bli förolämpad två gånger på vägen till receptionen. Det är ingen lång bit, och ändå hanns det med ett "kan verkligen lilla du köra så stora saker? Höhö, du kanske gillar att köra andra stora saker också? Höhö.", samt ett "men var har du karln då?" (för alla vet ju sen långt tidigare att lastbil körs med kuken, och har en ingen så behöver en uppenbarligen en karl som kan köra åt en). Ibland blir jag så trött.

Det jobbiga är att jag känner mig allra tryggast och minst uttittad när jag har en manlig kollega med mig. Då sticker jag inte ut så förbaskat, och många tror säkerligen att jag bara är ett bihang. Kläderna kan säkert förklaras med att jag är lite gullig och klär mig i Scaniakläder för att min oh så store och starke snusspottande karl är inbiten Scaniasnubbe.

Nu viker jag från ämnet, fast inte helt. Det handlar fortfarande om samma sak: ett sätt att hålla mig på plats.

Det är inte utan att en ibland förstår Bella.

Okej, jag är en tönt

Jag vet som sagt inte längre vad jag gillar för att det är bra, och vad jag gillar för att jag hör det så ofta. Här är ytterligare ett exempel:



Det är skittöntigt att gilla Milow, jag vet. Å andra sidan, har jag nånsin backat från nåt för att det är skittöntigt? Jag måste erkänna att jag, varje gång jag hör den här låten, höjer volymen och sjunger med. Ha!

... och helt plötsligt blev Jingle Bells uthärdlig

Dagens tips nr 2:

Tänk inte. Känn!

Dagens tips:

Om du vill använda ditt nya mobila bredband (eller som det också heter, bredbar mobil), men inte starta en helt ny månad (eftersom jag inte kommer att vara i Tyskland så vansinnigt mycket just nu tyckte jag att det kunde vara lämpligt att inte starta en 30-dagarsperiod just idag) kan du använda de fria dagarna du fick med modemet. Om du ska göra det, är det smartast att börja med att slå av Airport. Annars kommer du att slösa bort både tid och tre surfdagar, bara för att du inte fattar varför den inte kopplar upp.

onsdag, december 09, 2009

Som om natten inte var tillräckligt mörk och läskig

Jag har börjat lyssna på Joe Hills 20th Century Ghosts, och hittills gör den mig inte besviken. Ja, det kan tyckas puckat av en skrajsen brutta att lyssna på sånt, ensam i en lastbil mitt i natten; och det är det. Icke desto mindre är det en vansinnigt bra idé. Det är lite som huvudpersonen i den första novellen säger, det är sällan en råkar på skriven skräck som känns ny och fräsch. Jag gillar't.

Surfin' US... nä, Germany

Håhåjaja. Jag har äntligen tagit mig för det där jag har funderat på länge: skaffa ett tyskt mobilt bredband. Det blir så löjligt dyrt att surfa på de få hotspots som finns, och det är inte så lätt att passa in sina raster så de hamnar på ställen med internetcaféer. Så, idag tog jag bussen till Lübeck, och införskaffade ett styck modem, och fyra vouchers så att jag klarar mig ett tag. Nu jävlar ska här surfas! :)

Nu är det dags att äta lunch, och sen sova några timmar till. Mitt huvud är fullt av snor, och jag vete fanken vem som petat in det där. Taskigt gjort är det i alla fall.

söndag, december 06, 2009

... men jag lämnar ändå Sverige med en fin känsla i kroppen.

Vi ses snart igen!

Snart precis ett år sen

och det går inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Jag vet att hon hade gillat att se mig så här glad, och hon hade definitivt tyckt om den som gör mig så här glad. Det är en lite märklig kombination av känslor just nu. Jag tror att det är enklast att beskriva det som sorgsen lycka.

Mot Sherwoodskogen! (Ja, Holland åtminstone)

Torsvik blir verkligen inte mer spännande med tiden, hur jag än vrider och vänder på det. Nu är det strax dags att åka härifrån (yay!), jag ska bara pallra mig in för en kopp kaffe.

Jag är fortfarande på strålande humör, trots gråvädret. Jag har solsken i magen, och då funkar allt.

lördag, december 05, 2009

These go to eleven

Jag är så sjukt sugen på att se "This is Spinal Tap", det var så länge sen. Jag måste köpa den till mig själv i julklapp tror jag.



Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...
Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?
Nigel Tufnel: Exactly.
Marty DiBergi: Does that mean it’s louder? Is it any louder?
Nigel Tufnel: Well, it’s one louder, isn’t it? It’s not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You’re on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you’re on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?
Marty DiBergi: I don’t know.
Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?
Marty DiBergi: Put it up to eleven.
Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.
Marty DiBergi: Why don’t you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?
Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

Jag vimsar nog mest

Imorgon bitti (tidigt tidigt) ska jag jobba igen. Jag ser fram emot att åka till Holland igen, det var löjligt länge sen nu. Det ska bli spännande att se om alla vägbyggen är kvar, eller om några är avslutade. Jag längtar till att få köra på färjan, och veta att jag är på väg. Jag längtar efter att köra av färjan, och dundra ner mot Holland mitt i natten när det bara är andra lastbilar ute. Jag ser fram emot att sova i bilen, det är lite som att sova i en väldigt ombonad koja.

Nu när klockan är ganska mycket så borde jag kanske redan vara klar att åka till Södertälje (jag sover där i natt, det är så fasansfullt trist att kliva upp löjligt tidigt när det är blött och kallt), men det är jag inte. Jag har tvätt på tork, jag har inte handlat, och jag har inte lagat mat. Vad har jag då gjort? Tja ... jo, jag och David har köpt en present till Lena (måhända en väldigt trist en, men praktisk), det är väl egentligen det enda halvvettiga.

I övrigt har jag mest vimsat omkring och varit märkligt frånvarande. Jag glömde att lägga in tvättbollen med tvättmedel i maskinen, jag glömde att slå på fläkten i torkrummet, jag plockade fram mjölk till kaffet men glömde den framme eftersom jag inte ens kom ihåg att slå på kaffe ... Men det är okej. Det gick att stoppa maskinen, kläderna kommer att hinna torka ändå, och jag klarar mig utan kaffe en liten stund till. Jag går mest runt och ler. Det är nog bra att jag ska jobba och koncentrera mig på annat ett tag. Ja, jag ser fram emot att jobba (som sjutton faktiskt!) men för en gångs skull skulle jag faktiskt inte ha jättemycket emot en kortare tur. Å andra sidan, det finns tid att träffas sen.

Jag vill nog faktiskt mest upplysa dig om att jag är glad.

Om jag ler bredare kommer mina mungipor antingen att mötas på bakhuvudet, eller hamna utanför ansiktet

Den vackra och fantastiska, hon som får mig tyst och pirrig och babblig och varm och får mig att känna mig fantastisk: hon tycker om mig också.

Loney Dear och Ed Harcourt

Igår kväll var jag på konsert med David i Filadelfiakyrkan. Vi skulle se Ed Harcourt, det var allt vi visste. På biljetten stod det ett par bandnamn till som ingen av oss kände igen, men kom igen, hur illa kan det bli? Svaret är: inte illa alls. Jävlar så bra allt var!

Förresten, hur kommer det sig att ingen har upplyst en stackars hansi om Loney Dear? Taskigt gjort. Nu har jag lyssnat en massa på Spotify, men det är nog som David säger: inget kan toppa liveframförandet. Jag var helt tagen.



Ed Harcourt är förresten kung.

hansi - nu med fjärilar i magen






Jag är upp över öronen förälskad.







fredag, december 04, 2009

Jösses.

torsdag, december 03, 2009

Jag är trött som ett djur,

frågan är bara vilket? Jag tippar på ett litet litet murmeldjur kanske, eller kanske en utarbetad bäver.

Nu är jag inte trött för att jag har arbetat så hårt (tvärtom nästan!), utan för att jag varit vaken hela natten. Det var förvisso för att jag jobbade, men inte så hårt. Ord ord ord: dags att sluta svamla och stupa i säng i stället.

Den inplanerade lunchen får ställas in, för jag tror inte att jag kommer att vara kontaktbar vid den tiden.

På hal is i Småland

På vägen ut från tvätten i Klevshult släppte greppet. Det var läskigt av bara sjutton, men lite roligt också. Ja, jag tog det lugnt, och ändå gled jag i sidled en smula för nära kanten. Det är kanske dags att börja förbereda sig mentalt för hala vägar helt enkelt.

Mest vill jag att natten ska gå så att jag kommer hem nån gång.

onsdag, december 02, 2009

När sömnen flyr mig

(men inte i nån bitter plåga, tvärtom!) får jag helt enkelt passa på att äta mat, lyssna på musik och bara njuta av att vara tillbaka på jobbet, och ha en gladkänsla i hela kroppen.

På tal om att vara tillbaka på jobbet: jag har verkligen längtat efter att köra den här bilen. Okej, kanske inte just just den här, det skulle gått lika bra med dess syster också. Fördelen med den här (och den andra) är att den har ett aux-uttag, så jag kan koppla in min iPod, och lyssna på den musik jag vill. Det är klart mindre meckigt än att hålla på att byta skivor hela tiden. Dessutom kan jag nu, när jag sitter och har dygnsvila och slösurfar, lyssna på Spotify. Jag lyssnar på samma spellista om och om igen, och utökar den med ett par låtar i taget bara. Jag är sjukt enkelspårig (men det kan ju inte komma som någon överraskning för nån).

Nackdelen med den här bilen är att den luktar röv. I kid you not, hela bilen stinker askkopp. Jag misstänker att nån har tokrökt i bilen, och sen tejpat igen alla springor för att röken ska få bästa möjliga möjlighet att verkligen sätta sig. Så, här sitter jag med huvudvärk, och en avskyvärd stank. Mitt hår luktar illa, mina händer stinker, mina kläder osar. Det ska bli så skönt att ställa den här bilen, även om jag inte riktigt gillar att lämna över en bil i taskigt skick.

Nu är frågan: kaffe på maten (eller snarare efter maten), eller strunta i det och försöka somna om på stört? Maten förresten, jag håller med Linus: både vårrullar och jordnötssås är solklara risfaktorer. Dock håller inte restaurang Hamn & Peppar med, de slänger glatt med pasta. Det funkar så där. De gjorde dessutom i ordning en portion som hade gjort en rallare andlös. Jag har ätit och ätit, och ändå är det bara ena hörnet som ser rört ut. Å andra sidan, jag har ju mat så jag klarar mig hela vägen hem. :)

Vid 20 hoppas jag att min trailer kommit in, och då är det dags att rulla tillbaka mot Södertälje. Håll tummarna för torra vägbanor och lite trafik!

Förresten

så slår fyrverkerier krona och fågelsång med lätthet, vilken dag som helst.

Jag tror

att jag kanske möjligtvis har skäl till att vara glad. Har jag det?

tisdag, december 01, 2009

Har jag nämnt att jag är på bra humör?

Det är jag i alla fall.
Ibland undrar jag hur Gösta har det.

Ibland saknar jag nattaffischering och tapetklister

Jag borde göra en massa saker, men som det stod på en Loesjeaffisch för många år sen: disken kan vänta (eller var det "[...] får vänta"?).


Jag försökte hålla mig vaken

I kväll ska jag jobba igen. Det är alltid lite svårt att gå från ledig till att köra natt, inte minst för att det är så svårt att sova igen tid (vilket jag har hört inte går ens efter. Borttappad sömn är borttappad, och så är det med det.) innan det är dags att åka. Ett gammalt, hyfsat beprövat knep, är ju att vara vaken länge natten innan, och på så sätt vända dygnet fel. Vi kan säga så här: det funkar dåligt för mig. Jag hade sällskap på msn till strax efter 01, och släckte en halvtimme efter det nånting eftersom jag var så rasande trött. Jag var på strålande humör, och tänkte att nu, nu kommer jag att kunna sova länge.

Min kropp är ju inte som andra, det vet vi ju redan. Idag tyckte min kropp att sova länge, det är fram till 06. Jag tog mig ett allvarligt snack med den ("bara för att du är glad betyder det inte att du slipper undan att sova. Tillbaka till sängen, marsch pannkaka!"), och så där har vi hållit på hela morgonen. Till slut lyckades jag sova fram till strax efter 09, vilket inte är helilla. Lyckas jag sova nån timme strax innan jag åker i eftermiddag ska det här gå kalasfint. Troligtvis kommer jag att vara på glatt humör när det är dags att rulla ut från Södertälje, och med en gladkänsla i magen är det lätt att hålla sig vaken. Jag vet fortfarande inte om jag har rätt att känna så här, men ärligt talat: jag har inte tålamod nog att fundera över det just nu. Jag är glad, och oavsett anledning tänker jag fortsätta med det så länge det bara går.

Musik

Jag fick hjälp av David att installera Spotify på min andra dator. Jag vet, det är egentligen inte så svårt att göra själv, om det inte vore för den lilla detaljen att jag kör Ubuntu på den. Det är tur att jag har David, mannen med världens största tålamod (vi ska inte glömma att det var han som lärde mig köra bil, något som då såg ut att vara en utmaning värdig vilken superhjälte som helst. Thunder kanske.) till min hjälp.

Nu kan jag slösurfa samtidigt som jag vill lyssna på min magnifika spellista på Spotify, utan att behöva stå vid stereon. Vilken lyx!

Bara de riktiga orden

Det här med ord är svårt. Jag har inga ambitioner att uttrycka mig särdeles vackert, eller ens väl alla gånger. Dock önskar jag ibland att jag kunde vara mer tydlig.

"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" brukar det ju heta, och jag vete sjutton om det inte stämmer. Är jag så dålig på att uttrycka mig för att jag inte har tänkt färdigt, eller är det för att jag inte vågar tänka vissa tankar helt ut? Hur som helst så stör det mig ibland att jag inte kan vara rakt på sak, utan måste tassa runt och inte (viljakunnavåga) säga eller skriva något som kanske skulle lämna mig sårbar.

Egentligen ... egentligen skulle jag vilja kunna uttrycka mig vackert, men ändå med substans. Jag skulle vilja använda bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång. Till dess jag finner modet att ens försöka, gör jag det jag gör bäst: babblar.

måndag, november 30, 2009

Du vet den här glada känslan jag har i kroppen?

Den verkar hålla i sig, i alla fall lite till. Jösses.

Fråga, kolon

"Men hansi, varför hetsuppdaterar du din blogg nu, när det kan gå dagar (veckor!) utan att du skriver annars?"

Det är för att jag är så glad, fastän jag inte vet om jag kan, eller vågar, eller borde vara det. Alldeles oavsett är jag glad, så där glad att jag bara ... jamen så där att jag bara är gladglad.

Det är ju tur att det syns att jag en gång i tiden skulle bli svensklärare. Jag är en språkekvilibrist av guds nåde, det är tydligt för alla och envar. Mitt språk är rikt och varierat, och jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig luddigt eller att upprepa mig. Frågor på det?


(Att jag på något sätt skulle vara svamlig är blott och bart elakt förtal. Skulle jag nu - mot all förmodan - kunna ge ett sånt intryck är det på intet sätt mitt fel. Jag skyller i så fall på språkförbistringar, eller glädje, eller bara på andra helt enkelt.)

Nån dag

ska jag visa exakt hur skadad jag har blivit av att lyssna på tysk radio väldigt mycket. Jag vet inte längre vad jag tycker är bra på riktigt, och vad som jag bara gillar för att ... ja, för att jag har hört det mycket under nattliga Autobahn-timmar.

Reamonn är ett sånt där band (för visst är det ett band, och inte bara snubben? Äh, jag vet inte.) som hörs oerhört mycket på Hit-Radio Antenne, och ja, jag gillar verkligen den här låten.


(Att det i en annan låt av dem låter som de sjunger "[...] through the ass of a child" är ... ja, både obehagligt och ganska lustigt. Det är för övrigt en sjukt töntig låt.)

På tal om nittiotal

Är det ett tecken på att jag börjar bli gammal, det där att jag blir alldeles varm i kroppen av att höra nittiotalslåtar? Jag tror det, och gillar det skarpt.

Hur en cover kan göra kroppen glad

Första gången jag hörde "Because the Night" var inte med Patti Smith. När jag hör den covern jag hörde nu kan jag se framför mig hur vi står i en av gångarna upp på läktaren på Fyrishov, och det är strax innan en match med Arapt mot Solna har jag för mig. Hur som helst, Carina smackar till mig i sidan och säger "Det här är en så bra låt! Lyssna lyssna!". Jag tyckte att det var en ruskigt bra låt, och särskilt introt (det visade sig ju senare att det inte var konstigt att jag gillade det, Depeche Mode-samplingar har den förmågan).

Hur som helst, nu gillar jag Patti Smith klart bättre rent musikaliskt



men attans bananer så lycklig i hela kroppen jag blir av CoRo.


Med gladkänsla i magen, och en längtan till tisdag

Jag är på så fantastiskt gott humör. Kombinationen trevlig ledighet, och nära förestående jobb är nog svaret på varför.

söndag, november 29, 2009

På tisdag ska jag jobba igen. Det är på tiden.

Skylt

Vad står det på din?

lördag, november 28, 2009

hansi - huligan på cykel

Idag cyklade jag ner på stan för att köpa lite småsaker, och för att komma ut lite. Väl nere kom jag på att det var julmarknad, och alltså en galet dålig idé att ens fundera på att strolla runt lite avslappnat. Nej, snabbt in och ut, det var planen. Så, sagt och gjort, jag var snabb som en vessla och utförde mina ärenden på rekordfart. När jag sen skulle hem (med omväg runt Lutis) kom jag med god fart ändes ån, på cykelvägen. Hupp! så dyker det upp en gubbe som bara traskar rätt ut. Han var på intet sätt ens i närheten av ett övergångställe, han fann det nog bara för lämpligt att kliva ut just där och då eftersom han ville över. Ja, jag cyklade in i honom.

Han dog inte, jag dog inte; däremot så blev han så klart smutsig. Han började yla i högan sky om huliganer och kemtvätt av kostym, och vände sig mot den polisman som så lägligt stått precis bredvid. Polisen tittade oförstående på gubben som var högröd i ansiktet och krävde rättvisa, och sa "Du får nog faktiskt skylla dig själv som går rätt ut i cykelbanan utan förvarning.". Sen vände han sig mot mig och sa "Du kan cykla vidare om du vill, jag fixar det här.", så det var just vad jag gjorde. Ibland är sånt här det mest rafflande jag är med om på en hel dag.

Förresten

så funderar jag på om mina grannar snart kommer att tröttna på att höra "Because the Night" med Patti Smith. Det är deras problem i så fall.

Älskade Carina, jag saknar dig så himla mycket

Jag fick ett infall och började plocka bland lite lådor jag har stående. Egentligen har jag alls ingen tid med det, för jag borde verkligen städa, men det blev så ändå.

Överallt, och jag menar verkligen överallt, finns det spår av Carina. Här är väskan jag fick av henne, här är det lilla nyckelringsblocket där hon har skrivit fina saker om mig ("Du är en rolig tant." t ex.), här är den lilla anteckningsboken där hon ville att jag varje dag skulle skriva nåt fint om mig själv ("Lilla hansimansi, du behöver öva på att se det vi alla andra ser!"). Visselpipan ("Vill du höra en glad ton, skrämma iväg tjyvar eller locka mindre drakar - BLÅS."), kappan, kjolen, skorna ... Jag saknar henne så himla mycket. Jag försöker att vara glad, och gudarna ska vet att jag lyckas väldigt bra. I grund och botten är jag faktiskt lycklig, lyckligare än på länge faktiskt. Men, det kommer dagar då jag bara måste prata med henne, och det går ju inte (eller snarare, jag får inga svar; pratar med henne gör jag varje dag.).

Jag saknar att kunna ringa och berätta om min dag, om konstiga eller roliga saker som har hänt. Jag saknar att kunna berätta för henne om de fina människor jag träffar, och att få prata om allt som faktiskt är bra och vackert. Det har funnits stunder under det här året som har gått (snart är det precis ett år sen jag pratade med henne för sista gången) som jag velat ringa och berätta hur jobbigt allt är, hur hopplösa saker känns och hur mycket jag saknar henne. På nåt märkligt sätt är det ändå jobbigare att inte kunna ringa och berätta att jag faktiskt på det hela taget är lycklig (men jag saknar henne varje dag).

Så, älskade älskade syster: jag är faktiskt ganska lycklig. Jag önskar bara att du också hade kunnat vara det, och att du hade funnits kvar och delat det med mig.

Jag samlar de bra dagarna på hög

Det kommer att komma dagar då jag behöver komma ihåg just den här känslan. Samlar jag mina fina dagar på hög vet jag var jag ska leta.

fredag, november 27, 2009

Det händer att jag förvirrar

fler än bara mig själv. För det ber jag om ursäkt.

torsdag, november 26, 2009

Hjärtat: i halsgropen eller på ärmen?

Jag är tydligen inte så lättläst som jag trodde. Jag går här med hjärtat på ärmen, men envisas jag med att gå med händerna på ryggen kanske det skyms.
Hittills går det förvånansvärt bra att vara ledig. Vi får väl se imorgon.

onsdag, november 25, 2009

Jag ska sluta klaga

Jag ska sluta klaga så förbaskat på mig själv, för jag är faktiskt ganska bra. Jag är inte bra på allt, och mycket av det jag är bra på är jag inte jättebra på, men ändå. Jag är halvsnygg i motljus, dessutom har jag vänner och systrar som är alldeles fantastiska. Ja, jag kan köra lastbil också, vilket kan vara min ballaste skill evah.

Nu ska jag gå ner på stan och hämta ut den ljudbok jag har beställt, dricka kaffe, lämna tillbaka böcker på bibblan, och hämta ut de tavlor jag köpte för ett tag sen. Jag hoppas att de är inslagna på nåt sätt, annars blir de blöta på vägen hem, och det är ju helt klart obra.

Jag har förresten plockat fram min andra dator, och jag känner mig helt vilse. Jag är tydligen helt macifierad, för jisses vad krångligt Ubuntu kändes. :)

Det här med att träffa folk

Jag är inte så bra på det här med folk. Jag är inte bra på att boka in dem, och jag är inte bra på att träffa dem. När jag väl träffar dem är jag kass på att läsa och tolka dem. Jag önskar att folk kunde gå runt med skyltar om vad de förväntar sig, känner och tycker. På så sätt skulle en inte behöva fundera och försöka tolka så förbaskat. Det min vän, det är nämligen inte min starka sida.

Det här med att boka in förresten: jag är ledig en vecka nu, och Poff! så blev schemat fullt. Jag gillar det som fan, men det leder direkt till att det är vissa som inte får plats, och gissa om det känns störigt att säga "tyvärr, jag är uppbokad hela veckan. Nästa gång jag är ledig kanske? Nej förresten, jag ska se Ed Harcourt i Stockholm då (yay!), och sen börjar jag igen söndag morgon. Nästa gång efter det kanske?". Dessutom, min vana trogen så dubbelbokar jag till förbannelse. Nu har jag fått säga nej till en sak som jag sett fram emot, bara för att jag har hybris och tror att jag kan hålla saker i huvudet. Jag borde ha däng, och skaffa en kalender, förutom den i telefonen (som jag uppenbarligen inte använder) och den i datorn (som jag använder ännu mindre). Shame on me, snart har jag inga kompisar kvar (och nya är inte att tänka på, för jag minns fan inte hur en gör).

Jag är ledig en vecka

och faktiskt, det är lite mitt eget fel. Jag skulle egentligen jobba igen på fredag, men lät en av mina kollegor ta den körningen i stället. Just nu känns det faktiskt ganska skönt, men så har jag varit hemma i mindre än 12 h också. Vi får se hur det känns imorgon.

Nyklippt (har vi hört den förut?)

Jag är förresten nyklippt, och jag lät Malin leka lite. Jag gillar't.

tisdag, november 24, 2009

Jag har saker att säga

men inga ord att uttrycka mig med. Jag ska ge mig ut på Blocket och leta, nån-jävla-stans måste det ju finnas några till salu?


måndag, november 23, 2009

Det dröjer till Gröna Lund öppnar

Jag kom på en sak till som var så rasande bra med den kollega jag åkte samtidigt som sist: när vägen är guppig (t ex när en kommer från Travemünde, och svänger med A1 vid Stillhorn) tycker han också att det är fenomenalt roligt att höja stolen till max, ställa in den på maximal fjädring, och lyfta på fötterna. Jädrar vad det studsar! Det är lite som en (i och för sig ganska mesig) variant på karusell. Jag gillar't skarpt, och det gör han också. Jag tycker om när folk förstår att ta tillvara de små nöjena i livet.

lördag, november 21, 2009

Visst, nu äter jag inte kött

men ibland kan det vara bra att läsa hur en ska tillaga det ändå. Eller?

Jag är hemma nu

och jag borde verkligen städa.

I övrigt har veckan varit bra, jag har tillbringat mycket tid i sällskap av en för mig ny kollega, som gör en oerhört bra imitation av Hans af Klas. Vi har dessutom samma slags humor, och tycker likadant om ruskigt mycket. Dessutom blir vi kissnödiga ganska precis samtidigt, så pauserna passar perfekt. ;) Ja, jag har haft en fantastiskt trevlig arbetsvecka, t o m trevligare än i vanliga fall.

Nu ska jag pallra mig upp och försöka hitta energi till dagens göromål. Kaffe och frukost kan kanske hjälpa, eller en stor dos av P3-humor. En kombo kanske är bäst?

torsdag, november 19, 2009

Höll du tummarna?

I sa fall gjorde du ett förjävla bra jobb! Halsontet gick tillbaka, huvudvärken spökar bara en liten smula. Nu gäller det bara att lura ut varför mina händer och knän skakar sa förfärligt (jag har ätit, jag har druckit, jag har sovit), i övrigt mar jag prima perfekt.

tisdag, november 17, 2009

Håll en tumme eller tre

för att det inte är nåt slags influensa på väg, snälla? Jag sitter här med värkande huvud (jag har druckit, jag har ätit, jag har sovit), och en hals som sakta men säkert börjar tjocka igen. Det bådar inte gott.

I övrigt är saker ganska kalas, förutom att jag fick hjärnsläpp imorse när jag kom till Travemünde, men det löste sig ändå. Nu sitter jag vid en mack strax utanför Zwolle, och har just fått reda på att jag ska ta min dygnsvila här i stället för i Zwolle (annars hade jag fått vänta 20 min till, sen åka för att släppa av trailern, och sen ställa mig på vila där), vilket inte är mig emot på något sätt. Visst, nu kan jag inte knalla in till stan för att äta middag, men det hade jag nog inte pallat ändå. Jisses, dags för hansi att äta, kissa och sen bädda ner sig. Med en värmare på för fullt så borde jag klara att hålla mig hyfsat okall.

måndag, november 16, 2009

Jamen jävlar, det kan bli bra det här

Jag är 30, men funderar och fungerar som vore jag 15. Jag kan inte skylla pa PMS för evigt.

Jag sitter i Cloppenburg, nöjd och glad över en bra andra dag pa jobbet. Det är sa härligt att vara tillbaka. Dessutom, idag fick jag lossa och lasta själv (och med själv menar jag att jag fick halla pa med spännband, bräder och kapell, men inte truckkörandet saklart), vilket var alltför länge sen. Jag har saknat det som sjutton. Astrid, om du läser det här: jag fick mitt bliralldeleslyckligikroppenav-ljud *10! :) (Ja, det är nagat sa nördigt som smällen när en öppnar spännaren pa riktigt hart spända band, t ex pa hytt-trailers. Nej, jag har aldrig sagt att mina lyckliga stunder kommer ur samma sak som för er andra. ;))

Nu ska jag förvalta mina resterande 24 surfminuter väl, och sen släntra tillbaka till bilen (som star pa bästa möjliga plats: nära macken med toa, och nära internetcaféet och flipperspelen. Dessutom är det bara att köra rakt ut (savida folk inte har parkerat som darar sa klart), sa jag borde kunna slippa risken att plocka en spegel eller tva pa vägen ut. Joy!

söndag, november 15, 2009

Jag är så löjligt PMS:ig

Jag funderade härom dagen varför jag var så jävla ... seg i huvudet, och gråtig. Sen slog det mig: PMS, som vanligt. Jag passerade en olycksplats i höjd med Skånes Fagerhult, och blev alldeles gråtfärdig. När jag sen mötte tre ambulanser och två brandbilar började tårarna rinna. Jag vet ju inte att någon var skadad (eller ännu värre, död), men bara tanken på det gjorde mig alldeles ledsen i hela kroppen. Det är klart att jag bryr mig även utan att vara PMS:ig, men jag börjar inte gråta i vanliga fall. Klart obra grej det här.

Jag håller med det Jenny skrev på Facebook: det borde finnas ett kontrakt där en dyrt och heligt lovar att inte skaffa barn, och då kunna bli av med allt vad mens och sånt heter. Jag skulle skriva på på stört.

Att jag dessutom glömt min menskopp hemma gör faktiskt inte saken bättre, jag lovar. Tamponghelveten ...


Jobb!

Sådärja, rasten avklarad. Fifan vad jag har saknat det här!


- iPhonepostat

Favorit i repris

Sju sorters apa!

lördag, november 14, 2009

Uppe innan tuppen

Det här mina vänner, är inte tiden hansi vill kliva upp om hon är hemma. Uh-uh.

Men nu: jobb! Förhoppningsvis går PMS:en över, och jag blir lite gladare och piggare. Om inte annat så lär körandet hjälpa till. Jösses som jag har saknat det.

Feghansi

Vissa tycker att jag är tuff, men det är inte sant. Jag är rädd hela tiden; rädd för att göra fel, för att vara ful, för att såra, för att göra fel intryck, för att inte göra intryck alls, för att tyckatänkakänna.

Fast, ibland är jag lite tuff också. Ibland.

fredag, november 13, 2009

... och för tydlighets skull:

Kodordet i det här inlägget är alltså man (men kan bytas ut mot kille/snubbe/grabb/pojke, eller annan valfri synonym för person av hankön).

Ja, så att vi alla vet vad vi snackar om här.

Nej du

Nu har jag varit hemma för länge. I stället för att kunna ta tillfället i akt att göra nåt vettigt sitter jag bara här och glor. Det finns ju liksom tid över att göra nåt vettigt sen, för jag är ju ändå ledig. Kontentan är alltså att jag, när jag är ledig lång tid i stöten, gör ännu mindre än jag gör när jag är hemma korta stunder. Obra.

Dags att styra upp det här, eller vad säger du hansi?

Jag gillar den

Jag gillar den här. Jag vet inte varför, men jag gör det.


torsdag, november 12, 2009

... men när du blir stor kommer du att förstå

Det finns människor som är omedelbara. De är fyllda av energi, och är positiva och lyckliga, och ser en på riktigt. Det finns folk som alltid verkar genuint glada, och som alla vill leka med. Jag är inte sån.

Jag är inte omedelbar. Jag är inte fylld av positiv energi som svämmar över alla brädder, snarare är jag en lite småsur brutta med bister uppsyn, och som pratar för mycket och skrattar för högt. Det betyder på intet sätt att jag inte går att tycka om, det är bara det att det tar ett litet tag. Jag är det som på engelska kallas en acquired taste (vad kan det tänkas heta på svenska, förvärvad kanske?).

Jag är som fetaost, oliver, kapris, mögelost, Dr Pepper och jelly beans med popcornsmak tillsammans, helt enkelt en person (här tänkte jag skriva "med mycket smak", men det vore ju kanske att ta det ett steg för långt, med tanke på vad jag har i skivsamlingen) som det tar ett tag att lära sig tycka om. Jag är helt enkelt något som det mest är vuxna som förstår charmen med, och definitivt inget för små barn.

Jag är inte omöjlig att tycka om, jag kräver bara lite tillvänjning.

David

Jag tycker förresten att det är härligt och bra att inte en själ är förvånad. Eller ja, "det här med David var ju förstås förvirrande" är en kommentar jag har fått, men det är kanske inte så konstigt.

David är ett stort, fantastiskt och underbart undantag. Jag ångrar ingenting, och gudarna ska vet att jag älskar den mannen alldeles oerhört mycket fortfarande. Han är det bästa som har hänt mig, och utan honom skulle jag inte ha vågat någonting. Jag har David att tacka för i stort sett allt jag är och har, och jag är så väldigt glad att han fortfarande vill vara en del av mitt liv. Han är den enda man jag någonsin varit vansinnigt förälskad, och himlastormande kär i, och troligtvis kommer han att förbli det stora undantaget för alltid.

Och du David, om du skulle råka läsa det här: du är fantastisk, och den allra finaste människa jag känner. Med risk för att låta alldeles överjävligt corny (vilket egentligen inte alls passar sig för en truckflata): jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag hoppas att du alltid vill vara en del av mitt liv.

Vad gör jag här?

Igår ringde jag den person på kontoret som har hand om schemat, bara för att försäkra mig om att det var torsdag morgon kl 06 jag skulle åka.

- Nej, du ska inte jobba imorgon.
- Va?
- Du åker inte förrän på söndag.
- Men ... va? Hur kunde jag ha fått för mig att det var imorgon jag ska åka då?
- Du skulle ha åkt imorgon, men det är ändrat. Jag trodde att jag hade ringt dig?

Och visst, han ringde mig i fredags, för att fråga om jag kunde jobba natten mellan tisdag och onsdag, men eftersom tisdagen var den enda dag jag hade planerad sen länge tackade jag nej. Tisdagen var det enda han pratade om då, och absolut inget om schemaändringar.

Du känner mig, inte sant? Du vet hur jag är just nu. I stället för att sitta i en lastbil och vara nöjd och glad, sitter jag hemma och surar. Jag har varit ledig alldeles för länge; dessutom hade jag, om jag fått reda på det här säg i ... fredags? faktiskt kunna göra nåt mer av min ledighet. Men nej, jag ska försöka att inte vara bitter och stingslig, utan komma på nåt vettigt och bra att fördriva tiden med. Idag ska jag t ex spela biljard, bara en sån sak. :)

onsdag, november 11, 2009

Nej, ingen är förvånad

Så länge jag kan minnas nästan, har folk sagt "Hanna, du som är feminist tycker väl [...]?", "Hanna, du som är socialist [...]?", "Hanna, du som är flata [...]?", "Hanna, du som är vegetarian [...]?". Det blir lite tröttsamt i långa loppet.

Dessutom äter jag ju fisk, så vegetarian kan jag ju inte gärna vara.

tisdag, november 10, 2009

Första, andra, tredje - pang! ett bra intryck!

Nu ett tag har jag funderat lite över det där att inte bli igenkänd, inte ihågkommen. Jag skrev om det i april 2007, och det är fortfarande lika sant. Nu har jag ju blivit en lite gladare och positivare människa sen dess, och har kommit på att det kan vara bra att inte bli ihågkommen. På så sätt får jag ju chansen till det där som för övriga människor är så vansinnigt sällsynt, d v s en andra (eller tredje!) chans till att göra ett bra första intryck.

Fina dagar? Jag samlar på dem.

Idag var ytterligare en sån där alldeles extra fin dag. Vädret var vackert - sol och kyla i en perfekt kombination - och mitt humör var bra redan tidigt på morgonen.

Ja, jag kom för sent när jag skulle träffa Lisa, men det var för att jag hade glömt bort att tiden var ändrad (samt för att jag fortfarande inte verkar kunna klockan). Vi åt lunch på Barista, och fan vad jag har saknat att hänga med Lisa. Efter att ha lånat ut min cykel (varför ska den stå oanvänd när jag jobbar?) promenerade jag till tågstationen. Jag hade ingen tid att passa på ett bra tag, så jag tog det lugnt (och passade på att köpa Star Wars-strumpor på vägen). Utan att ha planerat det, kom jag precis i tid för att hinna köpa biljett och i lugn och ro sätta mig på tåget.

Väl i den kungliga huvudstaden var jag lite villrådig: hur skulle jag fördriva tiden på bästa sätt? Svaret stavas skivor, 10 st för att vara noggrann. Ett par böcker inköptes av bara farten, det är ju sånt som bara händer.

Strax efter fyra kom mitt fikasällskap, och jag tror att jag lyckades hålla mig förhållandevis sammanhängande i talet, även om jag vet att jag svamlade lite emellanåt. Det är sånt en får ta helt enkelt, det är inte lätt att vara redig hela tiden. Förresten har jag blivit sjukt dålig på att träffa nya människor, så jag var väldigt nervös för att göra ett kasst första intryck. Det är inget att vara nervös över egentligen, för det gör jag nog vare sig jag vill eller inte. Förhoppningen brukar ju vara att få göra ett bra andra intryck i stället. ;)

Efter en trevlig fika följde en liten stunds väntan, och så kom han äntligen: mannen för dagen, Jens. Jag upptäckte hur mycket jag hade saknat honom (jag visste att det var mycket, men inte så mycket), och sånt är alltid lika fånigt. Kom igen, det är inte som att vi bor i olika ändar av landet liksom, så svårt borde det inte vara att kunna ses. Middagen var oerhört trevlig (och god), och jag upptäckte att jag bara satt och fånlog. Gudars vad jag omger mig med fina människor!

På vägen hem kom dagens enda mörka ögonblick, och det rörde egentligen inte mig. Jag stod i gången på tåget, och väntade på att det skulle komma in till perrongen. På samma tåg var det ett gäng utbytesstudenter, lagom tjattriga och glada. En av personernas mobil ringer, och hon svarar. Jag ser hur hennes leende försvinner, som om nån helt sonika har slitit bort det. Jag blir alldeles kall i magen: hon har fått ett dödsbud. Jag tar ur lurarna ur öronen (ja, jag ville höra, fastän det inte var min sak alls), och mycket riktigt: det jag förstår av hennes franska är att hennes pappa har dött. Den smärtan som för ett kort ögonblick drog över hennes ansikte innan hon hann samla sig var oerhörd, och jag hoppas verkligen att jag slipper se den igen. Ja, jag må låta världsfrånvänd och naiv, men jag vill aldrig mer uppleva den, vare sig personligen eller på avstånd. Jag vet, jag vet.

Trots det sista, var det en fantastisk dag. Vet du en sak? Jag saknade inte ens jobbet så himla mycket (okej, jag saknade det en del, och fastnade med blicken på ett par lastbilar), inte så farligt att jag inte kunde njuta av ögonblicket i alla fall.

Dagens tips:

För ett tag sen snubblade jag över en blogg som jag tyckte var så sjukt bra, så här är dagens tips: punkonpaper. Så snyggt, så coolt, så bra. Jag gillar't.

måndag, november 09, 2009

Från vitt till lilagrått till rosa, allt på samma kväll

Jag tänkte att jag skulle bleka min utväxt idag. Jag har så kort hår att jag aldrig orkar vara duktig, och bleka bara utväxten. Jag kletar i blekmedel i hela håret och så få det vara bra med det liksom. Det som blir tussigt ska strax klippas av i alla fall.

Håret blev snyggt, och grymt ljust precis som jag ville. Det smartaste hade då varit att pallra sig i säng, nöjd att den tråkiga dagen avslutades med ett snyggt hår åtminstone. "Det smartaste" säger du med ett snett leende, "det betyder väl att du inte gjorde det?". Ja, du har rätt. Jag var ju i gång, så varför inte ta tillfället i akt att göra håret riktigt snyggt? Sagt och gjordt, jag plockade fram min nyinköpta enkomponentstoning, och tanken var att jag skulle bli sobert silvergrå.

Jag ska villigt erkänna att det var länge sen jag använde något i håret som ska ge färg, det har mest varit tvärtom den senaste tiden. Topparna såg lite mörka ut när jag hade kletat klart, men jag tänkte att det kanske skulle ge med sig. Efter ungefär en kvart sköljde jag ur toningen, och mycket riktigt: mitt hår var sobert silvergrått, och mycket snyggt. Ja, det mesta av det i alla fall. Resten, d v s topparna och nåt ställe vid vänster polisong där jag varit lite vildsint med appliceringen, var sista chansen-lila. Ja, mina toppar hade fått tanterna på vilket äldreboende som helst att bli avundsjuka.

Vad göra, vad göra? I vanliga fall brukar toning sitta riktigt dåligt på mig. När jag har tonat på salong efter att ha blekt, så har det suttit max ett par tre tvättar. Nu tvättade jag, och tvättade. Jag använde schampo, balsam, inpackning och svordomar, och inget hjälpte nämnvärt. Visst, det lila blev en liten smula ljusare, men knappt märkbart.

Eftersom jag inte hade lust att hela dagen imorgon gå runt och se ut som jag rymt från Kronparken, så blekte jag håret igen. Min hårbotten hatar mig nu, och har tydligen allvarliga funderingar på att dels emigrera till Sydostasien nånstans (den vägrar säga exakt var den kommer att bosätta sig), och dels anmäla mig för misshandel. Jag förtjänar det. Nu har jag alltså en sönderblekt hårbotten, och ett nästan löjligt tussigt vitt hår med en svag rosa ton. Det är som det ska vara med andra ord.

Nu ska jag sova, det är en fullspäckad dag imorgon (okej, idag, men det är inte imorgon förrän en har sovit).

F ö så har jag fortfarande "The Name Game" på hjärnan. Fan.

söndag, november 08, 2009

Mer slösöndag

Jag satt och kollade på xkcd, och tryckte planlöst på random. Jag snubblade över den här, som fick mig att önska att jag hade kunnat göra nåt liknande mot mina grannar när de spelade sönder natten med skräp. Hur som helst, jag kände vagt igen "Shirley Shirley bo birley", och googlade det. Jag hittade Shirley Ellis som sjunger "The Name Game":


men inte nog med det: jag hittade även "The Name Game" i en långt mycket ballare tappning. Titta och njut!

Söndagsseg och lättroad

Ibland kan jag tycka att saker är fantastiskt roliga, t ex det här, särskilt om en håller muspekaren över den.

lördag, november 07, 2009

Fo' real?


Den som har ställt skyltarna så tajt kanske ska tänka ett varv till.

fredag, november 06, 2009

Det var en fin dag det här

Sophie och Lukas, med siktet inställt på helt olika saker.


Lukas och jag, och den obligatoriska kräkstrasan. Den kom till användning, både en och fem gånger.

Fika

med lillasyster och Lukas.





- iPhonepostat

Jag tror att det är hög tid för en hansi att dråsa i säng

Jag klev upp strax efter 15 onsdag eftermiddag, fastän jag hade ställt klockan på 17.55. Det som väckte mig andra gången (första gången väckte jag mig själv med ett "hoh!", lite som när en får is i nacken ungefär) var att det var sån sjögång (jag ska kanske tillägga att det var på färjan hem) att jag hade svårt att ligga kvar i sängen. Väl i duschen upptäckte jag att de där handtagen jag har skrattat rått år mången gång minsann kan fylla en funktion. Det gick svallvågor på badrumsgolvet (I kid you not, det var helt fantastiskt), och jag hade fullt sjå att hålla mig stående. Så kan det gå.

I alla fall, hem kom jag vid sex-halv sju torsdag morgon, och de försök jag gjorde att sova misslyckades å det grövsta. I stället diskade jag lite, gick ut med soporna, och tvättade håret. Sen följde lunch med David, kaffe på Barista (det var jag och min iPhone, och vi hade väldigt trevligt), och sen hemgång. Väl hemma satte jag mig vid datorn (jag? Vid datorn? Inte då!), och hann sitta bara en liten stund innan Håkan kom. Ja, så var det det där med mat, sån ska en få i sig är det tänkt. Vi hamnade på Uplands, och sen hemma hos mig igen.

Nu sitter jag här, och har varit vaken alldeles på tok för länge. Det allra märkligaste är att jag verkligen inte känner mig sömnig, och inte heller har gjort det på hela dagen eller kvällen. Jag tror att min kropp gör lite som den vill.

torsdag, november 05, 2009

Jag är ute med onda väskan




- iPhonepostat

Tusen applikationer

Här sitter jag på Barista, och har hamnat i "jag måste nog ha den här, den här och den här applikationen". Det är egentligen galet, med tanke på att jag i stort sett aldrig använder de jag redan har installerat. Men vafan, skam den som ger sig.

Nu har jag i alla fall installerat en Bloggerapp för iPhone, och testar den nu. Testing, one two, one two. Det som kommer att störa mig är givetvis att det jag postar från min iPhone inte kommer att se likadant ut som det jag skriver på datorn, inte minst för att jag inte kan göra raka marginaler här. Oh well, vad gör en inte för att alltid kunna skriva av sig ytterligare en fullständigt ointressant detalj av sitt liv.

För övrigt spelar de Bill Withers här på Barista just nu, och nyss var det Marvin Gaye. Jag gillar't, skarpt.


- iPhonepostat

Hemma

Hemmahemmahemma. Snabbt kolla mail och annat viktigt/oviktigt/intressant/upprörande, och sen sova. Kläderna av, tansebissingar borstade, dags att so... Fan, glömt lägga i pengar i parkeringsautomaten. På med paltorna (kallakallakalla), ut i det råa, och dra kortet. Hur många dagar (räkna på fingrarna)? Äh, bäst att lägga i till onsdag kväll, även om bilen kanske ska flyttas under tiden. Bilen, den nytvättade, med ny vindruta. Måste köpa en egen, det håller inte att låna i alla evighet. Snart.

... men nu: sova.

tisdag, november 03, 2009

hansi - en klagapa

Jag tror att jag framstar som lite av en klagapa pa jobbet. Jag är sa dalig pa att säga vad som är bra och vad som funkar; i stället klagar jag när saker inte är pa plats, inte funkar och när jag blir hemskickad tidigare (särskilt om det bara är jag som blir det, och de andra far stanna tiden ut). Tröttsam är vad jag är, och jag ska bli bättre pa att berätta vad som är bra ocksa. Du som händelsevis har läst här förr vet vid det här laget att jag fullkomligen älskar mitt jobb, men jag misstänker att de pa kontoret kan tro att jag faktiskt inte gillar det alls. Men, som sagt: jag gillar det, skarpt.

Hem tidigare ja. Idag fick jag ett telefonsamtal om att jag inte kommer hem pa lördag morgon som det var tänkt, utan redan torsdag morgon. Jisses Amalia vad besviken jag blev när jag hörde det. Inte nog med att det bara är jag som ska hem tidigare (jag vet att det är sa att det bara var mitt schema som maste paverkas, men glöm inte att jag är mellansyster, och alltsa alltid känner mig förfördelad och orättvist behandlad om det inte är millimeterrättvist :P), det blir tva hela dygn! Det innebär mindre pengar (ja, mycket vill ha mer), och att jag inte kommer att jobba pa en vecka. Det finns inget sätt att fa igen det här, för det är langt mycket enklare att stanna tiden ut än att aka pa nat slags extratur. Se där, klagar igen!

Jag skulle förstas kunna välja att se det som "yay! Jag är hemma en hel vecka i ett svep (om schemat inte ändras)!", och "äntligen far min stackars fot vila, den hotar nämligen att leta upp nan som älskar den mer", vilket jag ska försöka göra. Nu. Men nej, jag kan inte riktigt glädjas at att jag kommer att sitta i min lägenhet en vecka utan att göra nat vettigt.

Fast, snart ska jag sluta klaga sa förbannat.

Förresten ska jag även sluta muttra surt om det nya stället vi skiftar trailers pa. I stället för att vara irriterad över att det är trangt och jävligt ska jag glädjas at chansen att bli en bättre chaufför. Jag har faktiskt börjat lite smatt, även om jag till slut fick ge upp mina försök att komma in pa den enda platsen som fanns, och ställa trailern utanför. Lite kunde jag i alla fall glädjas, för min kollega med langt manga fler ar bakom ratten klarade det inte heller, och da hade anda tva av de personbilar som stod i vägen när jag skulle backa, försvunnit. Jag är inte helkass, det är bara jävligt svart helt enkelt.

Ja, och sa är jag snygg ocksa.

lördag, oktober 31, 2009

Jamen just det ja

Jag fick ju sms fran nagon som uppenbarligen vet vad jag heter, och som tycker att det är roligt att vägra att skriva vem hen är (tydligen ska det vara nan jag vet vem det är, men vad säger det?). Javisst, sant kan vara kul till en viss gräns, men det kommer en punkt när det bara är jävligt uttjatat, för att inte säga en smula obehagligt. Den punkten är här och nu, och strax passerad.

Cloppenburg igen

Ja, sa sitter jag här igen och blir inrökt. Om 20 min tar min surftid slut, och da ska jag förhoppningsvis hinna med en omgang flipper (förhoppningsvis, för jag vet inte om de är fixade. Senast var det bara ett som funkade, av tre.), sen ska jag äta och efter det är det dags att dra till Travemünde.

Ibland undrar jag om jag borde höja blicken en smula, och ställa högre krav pa livet. Är det verkligen rimligt att bli sa själaglad över att fa slösurfa, spela flipper och köra lastbil? Är jag tragisk som nöjer mig med sa lite? Men nej, jag tror faktiskt inte det. Jag har, som jag redan tidigare sagt ett par ganger, ett kalasbra jobb, vänner och systrar som jag älskar, en hyfsat stor och väldigt trevlig bekantskapskrets, och en lägenhet jag stormtrivs i. Vad skulle det tjäna till att önska sig mer, bara för att? Jag skulle ju givetvis kunna ösnka mig min syster tillbaka, men det är bara kontraproduktivt. Det känns vettigare att helt enkelt sakna henne, men inte fastna i att önska sig det omöjliga.

Men gudars, ibland kommer jag pa att jag inte vill sova själv varje natt.

fredag, oktober 30, 2009

Ibland saknar jag

men då försöker jag tänka på annat, på allt bra, på allt fint. Då blir det lite lättare. Vissa beslut är bara att försöka vänja sig vid.

Nu drar jag

Så, nu är världen en liten smula vackrare. Jag är framme i Malmö, och var inte ens sen till incheckningen. Visst, det fanns inte en challe i hela världen att hinna stanna nån gång och sova en halvtimme, men som tur var så blev jag inte trött. Det var lögn förresten, jag var trött som ett litet litet djur innan Torsvik, men efter mat och kaffe var jag på topp igen.

Nu längtar jag efter frukost och sömn. Mina händer skakar en liten smula, och jag misstänker att det är av brist på det ena eller det andra.

Tjingeling på ett tag!

torsdag, oktober 29, 2009

Snart kommer jag att bli en smula trött och uppgiven

Wait for it ... DÄR! Så därja, nu är jag trött och uppgiven, och det är ju en alldeles hejdundrande inledning på en arbetsvecka, inte sant? Jag hade räknat med att komma iväg strax efter 22, men här sitter jag. Varför? För att bilen jag ska ha är på verkstad, för att det inte är promenadavstånd dit, och för att de från kontoret inte fått tag på min kollega på hela dagen för att upplysa honom om att jag inte kan åka utan att han har kommit hit.
För en timme sen var jag glad, sen började det dyka upp sms från nån jag inte har inlagd i telefonboken (och som inte finns på hitta vad jag kan se). Visst, sånt kan vara roligt till en viss gräns, men just nu? Nope, jag blir bara skitirriterad.
Blärk.
Om en dryg halvtimme eller så kommer min kollega i alla fall, och då ska vi turas om att skjutsa varandra till verkstad för att hämta bilar. Sen ska trailern kopplas, alla grejer stuvas in i bilen ... på tal om trailern så borde jag passa på att kolla om alla banden sitter bra redan nu, så slipper jag det momentet sen när bilen äntligen är här. Men, just nu kanske jag borde äta, och försöka se lite ljust på tillvaron.

Nu ångrar jag

att jag inte tog mig tid till att skifta till vinterdäck igår.

onsdag, oktober 28, 2009

Jobb och sånt

Jag är ledig idag, men klev ändå upp löjligt tidigt. Nej, jag valde det inte själv, men bilen skulle lämnas in för byte av vindruta. Stenskott är inte roligt att få, särskilt inte om det dessutom resulterar i en fet jävla spricka. Å andra sidan, om en kör hyfsat ofta mellan Uppsala och Södertälje kanske det är oundvikligt att få det någon gång. Jag fick i alla fall frukostsällskap av David, på Broströms, så jag har egentligen inget att klaga på. Jag gillar David (konstigt vore det annars), han är nog faktiskt den allra bästa man jag känner i hela världen. Det vill inte säga lite, för jag känner en del fantastiska personer.

Jag ska jobba i morgon, och i stället för att sitta här och blaja bort min tid borde jag göra en massa vettigt. Fast, jag har betalat räkningar, och gjort annat vuxengöra som att maila frågor ang. en prenumeration, och ringa försäkringsbolag och fråga om en faktura, så lite duktig har jag varit.

Jag kom hem igår, efter en kalasbra Malmösväng. Den här gången hade jag sällskap av en trainee från Scania, och min oro innan var helt ogrundad. Samtalet flöt på under hela turen (och det är rätt många timmar), och vi hann med både högt och lågt. Jag gillar sånt.

Jag tror förresten att snubben på Carglass ljög. Han sa "den är klar allra senast kl 13, men vi ringer en timme innan den är klar så att du har tid att ta dig hit." Nu är den 12.30, och de har inte ringt. Attans bananer.

... och sekunden senare får jag ett sms om att den är klar. :)

Kvinnan

som gav er "Det ska låta som när man kör över en cyklist när man kopplar släpet", och "Lastbil kör man ju med kuken" presenterar stolt det senaste: "Mina vänner tror att jag knarkar".

Jag borde skaffa en pressekreterare, för uppenbarligen kan jag inte uttrycka mig vettigt.

måndag, oktober 26, 2009

Nu är det flera som har frågat, så en gång för alla kanske jag ska svara på det

"Hanna, jobbar du så mycket för att slippa fundera på annat?"

Nej, mitt schema ser ut så här, på riktigt.
Fotjävel.

söndag, oktober 25, 2009

Alltså, mina fötter är inte snälla

Jag har försökt att inte tänka på det, men nu gör det faktiskt så ont att jag bara vill gråta. Jag stukar ju fötterna relativt lätt (och med "relativt lätt" menar jag "så snart jag ens funderar på att trampa snett"), som du kanske vet om du har läst här förut. För flera månader sen stukade jag min vänsterfot, men fortsatte jobba som vanligt. Det var alls inte lika illa som då den var blå och såg ut som något en zombie inte riktigt skulle vilja kännas vid, men hyfsat illa var det allt. Sen dess har den inte riktigt varit helt hundra, och när jag har stått eller gått väldigt mycket brukar jag känna av den.

Nu, nu gör jag betydligt mer än känner av den. Den värker alldeles vansinnigt, så illa att jag inte kan sova. Jag misstänker att det är sen jag lastade i Duisburg, mest för att det började kännas efter det (och har bara blivit värre). Ja, jag gjorde det dummaste någon kan göra (särskilt om en som jag, är en tjockis med svaga fötter): jag hoppade ner från trailern. "Hoppade" är t o m att ta i, mer "gled ner från hukstående", så det var alltså från minsta möjliga höjd. Jag kände inte av det alls direkt efter, utan det var snarare på färjan hem som foten var lite stel och öm.

Nej, balansplatta har hittills inte funkat så bra för mig, det gör mest ont efter en kort stund. Jag försöker vara så snäll jag bara kan mot fossingarna, men jag tror att de helt enkelt har beslutat sig för att jag är ett as, och de ska göra sitt bästa för att bli av med mig.

Hur som helst, det gör ont av bara satan, och jag måste kunna sova eftersom jag ska jobba imorgon. Håll en tumme eller två att vanliga värktabletter kommer att funka (hittills har det varken gjort till eller från), för nu börjar jag som sagt att bli gråtfärdig, på riktigt.

lördag, oktober 24, 2009

Min storasyster är klok

Jag ska lära mig att lyssna på folk som vet bättre än jag. Min storasyster Anneli t ex, hon är klok. Hon har länge sagt "Men Hanna för fan, smörj in fötterna så att de inte är så torra!", och nu har jag börjat göra det. Visst, jag gör fortfarande inga Pocahontas i mockasiner-smygningar, men det låter i alla fall inte som att jag har träskor på mig när jag går barfota på parkett. Det är alltid något.

Det här med bröst

Jag har bröst som kräver mer uppmärksamhet än de egentligen är värda. Någon gång ska jag lära mig att komma iväg lite raskt med cykeln utan att dänga behagen i ringklockan. Det verkar så desperat på nåt sätt.

Lyssnar jag för mycket på tysk radio?

Texten är oerhört märklig, men jag gillar låten skarpt.

Jag har lite dåligt samvete

Alltså, jag måste på en gång erkänna att jag har dåligt samvete. Tänk om jag har kostat någon ett Nobelpris i medicin, bara för att jag är en tönt som tycker att det är äckligt med mögel i kyllådan i lastbilen? Att personen dessutom placerat en läckande flaska full med mjölk i samma låda torde ju ytterligare bevisa hans iver att syssla med något slags vetenskapligt experiment, för inte kan det vara så att det är en slarvpelle jag tog bilen efter? Nej, jag väljer att tro att jag i min klentrogenhet har förstört hans chanser att upptäcka något nytt och revolutionerande, och för det kommer jag för evigt att skämmas. (Tilläggas bör att det inte var någon av mina kollegor som lämnat bilen i det bedrövliga skick jag fann den i, utan en extern lots. Det gör det lite lättare att stå ut med, samtidigt som jag verkligen inte förstår hur en kan lämna en bil i det skicket.)

Mattorna var dessutom knökfulla med ludd och grus, något som ganska enkelt hade kunnat avhjälpas med en lätt skakning av sagda textilier. Jag hade jättedåligt samvete att jag lämnade en bil utan att dammsuga den innan (jag bytte bil i hamnen i Malmö), men den såg kanske ... tre tusen gånger bättre ut än den jag fick. Det gör det förstås inte roligare att tänka på, att jag lämnat en ostädad bil efter mig.

Jag är hemma nu. Det känns lite konstigt, men bra som fan. Jag har hunnit med att äta frukost hos David, diska en omgång vinglas, samt smeka huvudet fullt med blekmedel. Jag har en utväxt som skulle få vem som helst generad, och jag är fullt beredd (om än inte alls lyckligt över det) på att mitt hår kommer att anta en kulör åt det pippigula hållet. Det får vara så nån vecka, det kan inte hjälpas.

Hur som helst, jag är hemma nu. Jag har saknat min stereo (gudars vad bra den är, jag blir alldeles lycklig i kroppen bara av att tänka på hur bra mina skivor låter nu), och min lägenhet. Givetvis har jag saknat en massa människor också, men ... vad heter det på svenska? That goes without saying, finns det nåt bra uttryck på svenska för det? Fanken, ibland känner jag mig som Anita Ekberg (bystig blondin :P). Jag är inte hemma så länge, så jag ska passa på att träffa så många jag kan. Eller så låter jag bli, och sitter hemma i min soffa och bara njuter av ljudet. Fast nä, du känner mig: sitta hemma utan sällskap, när jag väl är i Uppsala? Näpp, blir'nte nå av'et.

Nu ska jag ... göra nåt vettigt. Städa kanske, eller klä på mig. Vi får se.

onsdag, oktober 21, 2009

Tydligen

är det stört omöjligt att sitta på en pub och stjäla uppkoppling, utan att skriva på en roman. Nu är det tredje gången jag får frågor om boken jag skriver på, och får höra hur vacker jag är när jag ser så koncentrerad ut. Jag anar en konspiration.

Det bästa var snubben som kom fram idag:

- Kommer den att översättas?
- Förlåt?
- Ja, kommer den att översättas? Boken?
- Va?
- Ja, de säger att du är svensk, så jag antar att du skriver på svenska? Kommer din bok att översättas till holländska eller engelska så jag har en chans att läsa den?

Jag var tvungen att fundera en stund vad sjutton han menade. Halvhyfsat raggningsförsök, eller ärligt menad fråga vet jag inte, men märkligt var det likafullt. Hädan efter ska jag alltid sitta med min dator på pubar och se svår och upptagen ut. ;)

Förresten har jag kommit på att holländare är långa (männen är ofantligt långa. och ofta smala. Ibland är jag rädd att de ska gå av på mitten.), högljudda, och ena riktiga fryslortar. Det är 11 grader varmt, och de går klädda i tjocka jackor, halsdukar och mössor.

Jag gillar den här, men springandet gör mig matt



tisdag, oktober 20, 2009

... men det gar inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Om det inte lät sa förbannat töntigt skulle jag kalla det "hög pa livet". Nu säger jag bara "glad".

Alltsa, jag börjar uppriktigt sagt bli orolig för mig själv. Sa här glad och tillfreds har jag inte varit pa ... eller vafan, nansin? Jo, i korta slängar, men sa genomgripande jävla lycklig? Galet. Galet, för att jag har en massa som har gatt at skogen det senaste aret, men samtidigt ganska vettigt för att det allra mesta är jävligt fint. Att skiljas behöver t ex inte vara en katastrof, det kan t o m vara en kalasbra sak. Dessutom, att göra det när parterna fortfarande tycker om varandra? Ett genidrag. Men visst, klart det känns trist, och fel ibland.

Jag är glad, och det känns fortfarande sa ovant att det är den övergripande känslan. Snart, alldeles snart ska jag vänja mig. Jag maste bara förundras ett litet tag till.