Idag var ytterligare en sån där alldeles extra fin dag. Vädret var vackert - sol och kyla i en perfekt kombination - och mitt humör var bra redan tidigt på morgonen.
Ja, jag kom för sent när jag skulle träffa Lisa, men det var för att jag hade glömt bort att tiden var ändrad (samt för att jag fortfarande inte verkar kunna klockan). Vi åt lunch på Barista, och fan vad jag har saknat att hänga med Lisa. Efter att ha lånat ut min cykel (varför ska den stå oanvänd när jag jobbar?) promenerade jag till tågstationen. Jag hade ingen tid att passa på ett bra tag, så jag tog det lugnt (och passade på att köpa Star Wars-strumpor på vägen). Utan att ha planerat det, kom jag precis i tid för att hinna köpa biljett och i lugn och ro sätta mig på tåget.
Väl i den kungliga huvudstaden var jag lite villrådig: hur skulle jag fördriva tiden på bästa sätt? Svaret stavas skivor, 10 st för att vara noggrann. Ett par böcker inköptes av bara farten, det är ju sånt som bara händer.
Strax efter fyra kom mitt fikasällskap, och jag tror att jag lyckades hålla mig förhållandevis sammanhängande i talet, även om jag vet att jag svamlade lite emellanåt. Det är sånt en får ta helt enkelt, det är inte lätt att vara redig hela tiden. Förresten har jag blivit sjukt dålig på att träffa nya människor, så jag var väldigt nervös för att göra ett kasst första intryck. Det är inget att vara nervös över egentligen, för det gör jag nog vare sig jag vill eller inte. Förhoppningen brukar ju vara att få göra ett bra andra intryck i stället. ;)
Efter en trevlig fika följde en liten stunds väntan, och så kom han äntligen: mannen för dagen, Jens. Jag upptäckte hur mycket jag hade saknat honom (jag visste att det var mycket, men inte så mycket), och sånt är alltid lika fånigt. Kom igen, det är inte som att vi bor i olika ändar av landet liksom, så svårt borde det inte vara att kunna ses. Middagen var oerhört trevlig (och god), och jag upptäckte att jag bara satt och fånlog. Gudars vad jag omger mig med fina människor!
På vägen hem kom dagens enda mörka ögonblick, och det rörde egentligen inte mig. Jag stod i gången på tåget, och väntade på att det skulle komma in till perrongen. På samma tåg var det ett gäng utbytesstudenter, lagom tjattriga och glada. En av personernas mobil ringer, och hon svarar. Jag ser hur hennes leende försvinner, som om nån helt sonika har slitit bort det. Jag blir alldeles kall i magen: hon har fått ett dödsbud. Jag tar ur lurarna ur öronen (ja, jag ville höra, fastän det inte var min sak alls), och mycket riktigt: det jag förstår av hennes franska är att hennes pappa har dött. Den smärtan som för ett kort ögonblick drog över hennes ansikte innan hon hann samla sig var oerhörd, och jag hoppas verkligen att jag slipper se den igen. Ja, jag må låta världsfrånvänd och naiv, men jag vill aldrig mer uppleva den, vare sig personligen eller på avstånd. Jag vet, jag vet.
Trots det sista, var det en fantastisk dag. Vet du en sak? Jag saknade inte ens jobbet så himla mycket (okej, jag saknade det en del, och fastnade med blicken på ett par lastbilar), inte så farligt att jag inte kunde njuta av ögonblicket i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar