Jag fick ett infall och började plocka bland lite lådor jag har stående. Egentligen har jag alls ingen tid med det, för jag borde verkligen städa, men det blev så ändå.
Överallt, och jag menar verkligen överallt, finns det spår av Carina. Här är väskan jag fick av henne, här är det lilla nyckelringsblocket där hon har skrivit fina saker om mig ("Du är en rolig tant." t ex.), här är den lilla anteckningsboken där hon ville att jag varje dag skulle skriva nåt fint om mig själv ("Lilla hansimansi, du behöver öva på att se det vi alla andra ser!"). Visselpipan ("Vill du höra en glad ton, skrämma iväg tjyvar eller locka mindre drakar - BLÅS."), kappan, kjolen, skorna ... Jag saknar henne så himla mycket. Jag försöker att vara glad, och gudarna ska vet att jag lyckas väldigt bra. I grund och botten är jag faktiskt lycklig, lyckligare än på länge faktiskt. Men, det kommer dagar då jag bara måste prata med henne, och det går ju inte (eller snarare, jag får inga svar; pratar med henne gör jag varje dag.).
Jag saknar att kunna ringa och berätta om min dag, om konstiga eller roliga saker som har hänt. Jag saknar att kunna berätta för henne om de fina människor jag träffar, och att få prata om allt som faktiskt är bra och vackert. Det har funnits stunder under det här året som har gått (snart är det precis ett år sen jag pratade med henne för sista gången) som jag velat ringa och berätta hur jobbigt allt är, hur hopplösa saker känns och hur mycket jag saknar henne. På nåt märkligt sätt är det ändå jobbigare att inte kunna ringa och berätta att jag faktiskt på det hela taget är lycklig (men jag saknar henne varje dag).
Så, älskade älskade syster: jag är faktiskt ganska lycklig. Jag önskar bara att du också hade kunnat vara det, och att du hade funnits kvar och delat det med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar