Jag funderade härom dagen varför jag var så jävla ... seg i huvudet, och gråtig. Sen slog det mig: PMS, som vanligt. Jag passerade en olycksplats i höjd med Skånes Fagerhult, och blev alldeles gråtfärdig. När jag sen mötte tre ambulanser och två brandbilar började tårarna rinna. Jag vet ju inte att någon var skadad (eller ännu värre, död), men bara tanken på det gjorde mig alldeles ledsen i hela kroppen. Det är klart att jag bryr mig även utan att vara PMS:ig, men jag börjar inte gråta i vanliga fall. Klart obra grej det här.
Jag håller med det Jenny skrev på Facebook: det borde finnas ett kontrakt där en dyrt och heligt lovar att inte skaffa barn, och då kunna bli av med allt vad mens och sånt heter. Jag skulle skriva på på stört.
Att jag dessutom glömt min menskopp hemma gör faktiskt inte saken bättre, jag lovar. Tamponghelveten ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar