lördag, oktober 30, 2010

"Det pratas om dig"

-Alltså, det pratas om dig, att du är en riktig kärring och så, men jag tycker att du är trevlig.
-Jaså, så det pratas? Ja, det ante mig.
-Ja, att du är lesbisk eller nåt. Men, jag tycker att du verkar normal.


Se där.


- iPhonepostat

fredag, oktober 29, 2010

Jag håller på att tappa rösten

och det är bara halvkul.

tisdag, oktober 26, 2010

Nattlig inkomstgaranti

Vad har Nisse Hellberg/Wilmer X, Cajsa-Stina Åkerström, Peter LeMarc och Eldkvarn gemensamt? Har du någon gång varit tvungen att lyssna på radio mitt i natten så vet du säkert: alla får de alla sina stimpengar genom nattradion. Det är som att det finns en låtkvot av dessa artister som bara måste fyllas, annars kommer världen att gå under. Jag gillar't inte.

Top 60 Swedish Lesbian Ghetto names

Hade jag bott kvar i Gottsunda hade jag nog tagit mig ett ballare namn. Det är bara så svårt att välja ... :D


Att blända eller icke blända, det är frågan

Jag och kollega diskuterar helljus i trafiken, ytterligare kollega sitter och hummar med i det kollega nr 1 säger. Jag börjar.

-Det är så galet irriterande när folk ligger på helljus redan innan de har kört om. De verkar inte fatta att det faktiskt bländar, fastän jag sitter högre upp.
-När de gör så brukar jag slå på mitt helljus.
-Jag brukar blinka till när de har kört om, i fall de inte fattar att det är jobbigt, men jag låter det inte vara på.
-Äh, jag låter det vara på jag, så kanske de lär sig.
-Fast, då riskerar du ju att blända dem?
-Ja?
-...så att de vinglar till.
-Rätt åt dem.
-...och kanske kör av vägen.
-Det kan de ha.
-...och dör.
-Tja...
-Jag tycker faktiskt inte att de förtjänar att dö bara för att de är dumma i huvudet, eller bara obetänksamma.
-Njaej...
-Så visst, jag blinkar till för att visa att jag tycker att de ska skärpa sig, men jag skulle inte drömma om att låta det vara på.
-Äh, jag låter det vara på. Klarar de sig så gör de nog inte om det.

Smaka på det: "Klarar de sig så gör de nog inte om det." Ibland blir jag på allvar rädd för mina kollegor. Som tur är tror jag att han är ganska ensam om den här uppfattningen.

måndag, oktober 25, 2010

"OMG, lesbianer, lesbianer!"

Ibland kan det vara förbaskat trevligt att bara ta sig iväg nånstans och bo på hotell, hångla, shoppa och äta god mat i överflöd. I helgen var det dags igen, och vi styrde kosan mot Linköping. Jag har varit där några gånger förr, och har alltid tyckt att visst, det känns som en småstad, men ändå hyfsat öppet och trevligt.

Fredag kväll kom vi fram, och det första vi behövde göra var att äta. Så, efter att ha parkerat bilen i garaget, och tagit helt fel väg till stan kom vi så fram till Stora torget. Väl där tog vi sikte på en skylt, och hamnade på en tapasrestaurang. Vi gick in, och redan där kändes det lite märkligt. Folk tittade upp, och nickade så diskret de bara kunde till sitt sällskap: "kolla där, nåt avvikande".

Det fanns inget ledigt bord när vi kom, så vi hade att välja mellan att gå vidare, eller att sätta oss i loungedelen av restaurangen, och vänta på att något skulle bli ledigt. Loungen var två trappsteg upp från själva matsalsdelen, och vi tog plats i en soffa med överblick över hela det nedanliggande rummet. Ja, det innebar så klart även att vi syntes för alla också.

Jag blir inte förvånad om folk tittar en extra gång på oss, det gör de hemma också. Inte helt sällan åtföljs då den extra blicken av ett leende, antingen ett "se där, där är ni. Så fint." eller ett "jag ler för att visa att jag minsann inte har något emot såna som ni", eller av något annat slag. Sällan - men det händer - åtföljs blicken av ett utdraget stirrande. Jag är alltså numera fullt beredd på att vi som par kan väcka snäppet mer uppmärksamhet än Lena och Stefan, men kom igen, det finns väl gränser?

Tillbaka till restaurangen: vi satt alltså så att vi såg alla, och alla såg oss. Ja, alla såg oss. Ja, även de som initialt satt med ryggen, eller sidan till. Ja, folk vände sig om, och nej, det var inte det minsta diskret. Jag kan förstå ett lite diskret "jag vänder mig om, kollar vad det är mitt sällskap viskar om, och vänder mig sen tillbaka", men att faktiskt vända sig om, och sitta kvar och riktigt bängstirra? Jag fattar verkligen inte det. Folk glodde faktiskt mer än på casinot på Tallinnfärjan som jag skrev om i mars, och det vill inte säga lite. Tilläggas bör dock att det inte, varken i Linköping eller på färjan, kändes fientligt.

Vad vill jag egentligen ha sagt? Jag vet faktiskt inte, kanske att jag fortfarande kan bli så förvånad över att vi kan väcka så stor uppmärksamhet, bara genom att visa att vi är kära. I varandra. Fast, sanningen att säga tror jag att de allra flesta stirrade på Siri, för att hon är så överjävla snygg.

fredag, oktober 22, 2010

Ibland går saker bra

Jag har haft lite problem med mitt lilla sorgebarn, bilen. För ett tag sen upptäckte jag att motorhuven inte gick att öppna, inte mer än en liten springa i alla fall. Igår upplyste mig Lena om att det kan vara bra att hoppas på bra väder i helgen om jag ska på road trip, eftersom jag har slut på spolarvätska (och det inte går att fylla på utan att öppna huven). Paniken infann sig, så i stället för att sova fram till 09.30 som var min tanke från början (för att få modiga 7 h sömn efter att ha jobbat), så ställde jag klockan på 06.57, och exakt 07.00 slängde jag mig på luren och ringde verkstaden. Det hade jag absolut inget för.

Efter 10 minuters ringande (ja, jag lade på luren ibland) svarade något slags telefonist, som sa att hon skulle meddela verkstaden om att de skulle ringa mig. När ingen hade hört av sig kl 08 ringde jag igen, och fick prata med en snubbe som upplyste mig om att de skulle på utbildning idag, och hade det jättekörigt fram till lunch. Jag kunde få komma förbi 09.30, och testa om de hade nån ledig.

09.23 stod jag vid disken och blev hänvisad till kaffeautomaten. Ett par minuter senare kom en kille förbi och hämtade nyckeln, och återkom fem minuter senare. "Jag passade på att smörja upp det när jag ändå höll på." sa han, och lämnade tillbaka nyckeln. "Den kärvade, så jag fick slita till lite, men nu funkar den som den ska." När jag frågade om betalning log han brett, vinkade och önskade mig en jättetrevlig helg. Det är sånt jag gillar: kaffe, och gratis service. Ibland går saker bra liksom.

Nu har dessutom målaren varit här och inspekterat golv och väggar. Han skakade på huvudet, och undrade om jag hade fått fakturan än. Han tittade på offerten som jag hade liggande, och sa "jag slår av 2000 spänn på den här. Blir det bra?". Alternativet hade varit att snubben som har gjort jobbet skulle komma tillbaka, och gudarna ska veta att jag inte vill ha den liraren över min tröskel igen. Så ja, jag kan leva med att betala lite mindre, och fylla i det som fattas själv.

Nu ska jag klä på mig och pallra mig ut till bilen. Vänge hägrar, med däckbyte och hängtid med syster och systerson. Sen blir det road trip!

torsdag, oktober 21, 2010

Jag blir så jävla trött

på folk som bara släpper lastbilen där de har lust, utan minsta tanke på att andra också behöver plats och kanske vill fram. Särskilt jävla trött blir jag när det 1) är en kollega, och 2) samma jävla kollega gör det gång efter annan. Tröttsamt är bara förnamnet.


- iPhonepostat

Tänk så mycket lättare det vore

om jag inte var så jävla kinkig, och jobbig, och petig. Tänk om jag skulle skratta åt bögskämten, och fnissa uppskattande åt historierna om allt jävligt det går att utsätta andra i trafiken för, skulle det inte vara lättare då? Om jag bara kunde hålla käft och veta min plats, om jag kunde tindra med ögonen när de som vet bättre (så måste det väl vara, de har ju kört längre och är män, gubevars) berättar hur allt ligger till, om jag bara kunde sluta vara så jävla egensinnig och okvinnlig: skulle inte allt bli lite enklare då?

Fuck lätt och enkelt, det skulle inte vara jag om jag bara satt och var söt, och inte sa emot (för jag må vara mycket, men söt brukar inte vara en av de sakerna). Nä, jag tror faktiskt att jag - för min mentala hälsas skull om inte annat - får fortsätta vara den där trista, den tråkiga och den sura. Jag tänker fortsätta påpeka att bögskämt känns jävligt gammalt, och att det är idiotiskt att utsätta medtrafikanter för risker bara för att de har betett sig illa. Jag kommer dessutom att fortsätta prata om jag har något att säga, fastän folk försöker överrösta.

Jag är en jobbig jävel.

fredag, oktober 15, 2010

Två saker som de senaste dagarna har fått mig att gråta:

Det ena är ett reportage från Brunchrapporten om trafficking. Jag hörde det på vägen hem från jobbet, och var tvungen att stanna vid en mack för att jag inte såg något för alla tårar som strömmade. Det är oerhört intressant, men så jävla jobbigt att höra.

Det andra är det här klippet som jag såg när jag hade dygnsvila i Vordingborg. Det sliter i hjärtat att höra vad han har att säga, men jag är glad att han säger det.

Mer musik jag gillar

Jag gillar verkligen mycket av den musik jag hör på dansk radio. Dessutom tycker jag att det är konstigt att jag här i Sverige kan se nedanstående, medan det i Danmark stod något om att det inte "är tillgängligt i ditt land". Dansk musik, men går inte att nå i Danmark. Lustigt.

torsdag, oktober 14, 2010

Det här med fördomar

Alla har fördomar, det är väl ganska allmänt känt. Det kan handla om att kvinnor som kör lastbil är flator, eller att folk som kör BMW tycker att de är ballare än andra. Det kan handla om att svartklädda är satanister, eller att hantverkare är lata jävlar som försöker att komma undan med mesta möjliga slarv. Ganska ofta så är fördomar alldeles uppåt väggarna, men ibland innehåller de ett spår av sanning. Jag t ex, jag är flata och ball, men har aldrig varit satanist.

Ja, så var det det här med hantverkare. Jag vet inte om jag har haft otur, eller om det helt enkelt är så att fördomen som säger att hantverkare gör så lite de bara kommer undan med stämmer. Hur som helst, jag har ju haft problem. Först var det golven som behövde bättras på, men det gick ju snabbt att åtgärda. Sen var det målningen som blev inverterad, och det fixade till sig. Vid en snabb blick på sovrummen är det nu sjukt snyggt. Det är svårt att få färgen att visas rättvist, så rummet måste nog ses live.

Så, titta snabbt, och du ser ett sjukt snyggt rum. Titta lite närmare, och du ser att det under kontakten till höger om fönstret inte är målat alls, och att det är en gul fläck på dörrkarmen. Du ser ett tumavtryck på fondväggen, och att telefonjacket är målat på. Ja, du ser dessutom färgstänk; gul färg som har stänkt på listerna, och på det nyslipade golvet. Om du inte helt tappat modet här, så kan du titta ner, och se att hela jävla golvet är fullt av fotspår. Jag skojar inte. Hela golvet är fullt av smutsiga fotspår, som inte går bort, trots intensivt knäskurande. Nej, inte heller skrapen och hacken i golven går bort, om någon nu hade något slags förhoppning om det.

Ja, jag vet. Det är bara materiella saker, och allt som allt blev det ju ganska bra till slut, Det är ju bara det, att skälet till att jag faktiskt plockade in yrkesfolk vara t jag ville undvika slarv. Jag ville att det skulle bli bra, och att mina golv skulle hållas fina och glada. Nu är de grå och fula, precis som jag.

Jag blir så trött, men jag håller modet uppe. Visst måste det väl finnas bra och pålitliga hantverkare, någonstans?

Till de två unga kvinnor som gick i vägrenen på E4 södergående i höjd med Linköping, och letade lift:

det var jag som ringde polisen. Varför? Jo, för att det är fullkomligt livsfarligt att, med stora ryggsäckar och ingen varselklädsel, promenera i vägrenen på en motorväg. Det finns inte en människa vid sina fulla fem som skulle stanna för att ge er lift där, annat än för att se till att få er undan en säker död.

Jag skulle inte stå ut med att höra om två kvinnor som blivit påkörda i höjd med Tekniska verken, och veta om att jag hade kunnat förhindra det. Så, det var därför jag ringde polisen, för er skull. Okej, kanske inte bara för er skull. Jag tänkte även på den stackare som kanske skulle råka köra på er. Hur som helst, det var inte illa ment, tvärtom.

De Eneste To - "Hvem Springer Du For" - Live fra V58

The Wombats - Tokyo (Vampires & Wolves)

Jobb




- iPhonepostat

lördag, oktober 09, 2010

Nymålat







- iPhonepostat

fredag, oktober 08, 2010

"Jag vet, vi klär ut oss, till såna där negrer! Det blir väl skojsigt?"

För ett par dagar sen läste jag det här inlägget på Crimitism. Jag tänkte en hel massa saker, bl a att hela företeelsen med minstrel shows var så bisarr, och gudskelov utdöd.

Trodde jag ja. Sen hör jag på radio om det här, och helt plötsligt blir jag så där oerhört uppgiven och trött. Kom igen, "Negerfesten"? Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Är det jag, eller världen som är galen?

tisdag, oktober 05, 2010

... men egentligen är det mesta ganska fint.

Ja, i mitt liv i alla fall.

måndag, oktober 04, 2010

Min Facebooklista bara krymper

Polarlistan på Facebook krympar sakta men säkert. Jag gör mig av med "jag kan förstå att folk röstar på SD", jag raderar "svenskar? Nä, det är inga svenskar om de kommer från Somalia från början.". Jag vill inte längre se skräp.

Kunde jag skulle jag gå runt med skygglappar; vore det möjligt skulle selektiv hörsel vara min bästa vän. Jag orkar inte längre med dumheter, och jag vill inte försöka låtsas som att jag inte ser dem. Tyvärr orkar jag heller inte - gång efter annan - ta diskussionen med idioter, så jag tar den enkla vägen ut. Jag väljer att, i stället för att kämpa, bara strunta i det. och radera dem från min lista. Kanske kan det väcka en tanke eller två, men troligast är jag bara en torr jävla PK-fitta som tar allt så jävla allvarligt, och vad vet egentligen jag om hur det är att leva med en massa invandrare runt omkring sig? Jag väljer att lägga mitt krut där jag faktiskt tror att jag kan göra skillnad. Kanske är jag smart, men kanske är jag bara lat. Lat, gammal och trött.

Sommar

Det var 20 grader varm kl 20 när jag var på väg tillbaka från affären här i Zwolle. Underbara fantastiska värme!

Paint it black

Men nej, jag ska inte skriva om ledsamheter. Det är bara en så jävla bra låt, och jag vill skriva lite om det här med ommålning, och behövde en rubrik. "Jag ska måla hela världen lilla mamma" känns liksom inte helt rätt.

I fredags, när jag inte riktigt men nästan var på väg hem ringde målaren som varit hos mig. "Du, det var mer jobb än vi hade trott, så vi blir inte klara idag. Det är ju en jävla massa torkningstider, och jag har bredspacklat hela rummet två gånger, och så är det ju rätt starka färger som behöver många lager."

Jag blev så himla besviken. I flera dagar hade jag sett fram emot att få komma hem till ett nytt fräscht sovrum, och så ska jag få vänta ännu mer. Jag bestämde mig ändå för att åka hem, inte minst för att det var bokat bord både på Hodja och Gillet den helgen.

Väl hemma, öppnade jag dörren till sovrummet, och fukten och målarlukten låg tung i luften. Färgerna var fantastiska, och jag hade inte kunnat vara mer nöjd med valet. Till själva rummet hade jag valt en ganska ljus orange nyans (åt det gula hållet), och till sängväggen en mörkare orange (ja, jag gillar orange. Det är varm och fint, och jag känner mig trygg i det.). Färgerna var som sagt helt fantastiska, men placeringen? Ja, något såg onekligen en smula off ut ... Jag hade fått tre mörka väggar, och en ljus fondvägg.

Så, vad göra? Jag försökte nå flera på firman per telefon, men fick inte tag i någon (fredag eftermiddag, vad hade jag förväntat mig?). Det fick bli ett mail helt enkelt. Under tiden jag försökte slipa ner de vassaste formuleringarna kom Siri, och upplyste mig om att det fanns fler problem. I hallen, på mitt nyslipade golv, var det färgfläckar. Dessutom var det fotavtryck på mattorna i hallen, och på badrumsditon. Jag ville bara gråta. Ja, jag vet att jag är en tönt som lägger alltför stor vikt vid det materiella, men jag ville ju bara att det skulle bli fint.

Som tur var hade vi ju en bordsbokning på Hodja, och efter en helkväll med gott vin, fantastisk mat och det finast tänkbara sällskapet gick det liksom inte att oroa sig mer. Bäst att invänta måndagen helt enkelt.

Idag pratade jag dels med snubben som hämtade nycklarna, och som har haft ansvaret för jobbet, och dels med målaren som har varit hemma hos mig och gjort jobbet. Tydligen är den mänskliga faktorn boven i dramat, och de var redan i full färd med att måla om. Fläckarna hade tydligen lyckats med det nästan omöjliga, eftersom de hävdade att det legat papp i hallen. De skulle ta bort fläckarna i alla fall, och det var det enda som intresserade mig.

Nu längtar jag hem. Jag är så nyfiken på att se hur det blir till slut, och så sugen på att sätta igång att leva resten av mitt liv, men nu med ett sovrum jag kan trivas i.