Jag och kollega diskuterar helljus i trafiken, ytterligare kollega sitter och hummar med i det kollega nr 1 säger. Jag börjar.
-Det är så galet irriterande när folk ligger på helljus redan innan de har kört om. De verkar inte fatta att det faktiskt bländar, fastän jag sitter högre upp.
-När de gör så brukar jag slå på mitt helljus.
-Jag brukar blinka till när de har kört om, i fall de inte fattar att det är jobbigt, men jag låter det inte vara på.
-Äh, jag låter det vara på jag, så kanske de lär sig.
-Fast, då riskerar du ju att blända dem?
-Ja?
-...så att de vinglar till.
-Rätt åt dem.
-...och kanske kör av vägen.
-Det kan de ha.
-...och dör.
-Tja...
-Jag tycker faktiskt inte att de förtjänar att dö bara för att de är dumma i huvudet, eller bara obetänksamma.
-Njaej...
-Så visst, jag blinkar till för att visa att jag tycker att de ska skärpa sig, men jag skulle inte drömma om att låta det vara på.
-Äh, jag låter det vara på. Klarar de sig så gör de nog inte om det.
Smaka på det: "Klarar de sig så gör de nog inte om det." Ibland blir jag på allvar rädd för mina kollegor. Som tur är tror jag att han är ganska ensam om den här uppfattningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar