"OMG, lesbianer, lesbianer!"

Ibland kan det vara förbaskat trevligt att bara ta sig iväg nånstans och bo på hotell, hångla, shoppa och äta god mat i överflöd. I helgen var det dags igen, och vi styrde kosan mot Linköping. Jag har varit där några gånger förr, och har alltid tyckt att visst, det känns som en småstad, men ändå hyfsat öppet och trevligt.

Fredag kväll kom vi fram, och det första vi behövde göra var att äta. Så, efter att ha parkerat bilen i garaget, och tagit helt fel väg till stan kom vi så fram till Stora torget. Väl där tog vi sikte på en skylt, och hamnade på en tapasrestaurang. Vi gick in, och redan där kändes det lite märkligt. Folk tittade upp, och nickade så diskret de bara kunde till sitt sällskap: "kolla där, nåt avvikande".

Det fanns inget ledigt bord när vi kom, så vi hade att välja mellan att gå vidare, eller att sätta oss i loungedelen av restaurangen, och vänta på att något skulle bli ledigt. Loungen var två trappsteg upp från själva matsalsdelen, och vi tog plats i en soffa med överblick över hela det nedanliggande rummet. Ja, det innebar så klart även att vi syntes för alla också.

Jag blir inte förvånad om folk tittar en extra gång på oss, det gör de hemma också. Inte helt sällan åtföljs då den extra blicken av ett leende, antingen ett "se där, där är ni. Så fint." eller ett "jag ler för att visa att jag minsann inte har något emot såna som ni", eller av något annat slag. Sällan - men det händer - åtföljs blicken av ett utdraget stirrande. Jag är alltså numera fullt beredd på att vi som par kan väcka snäppet mer uppmärksamhet än Lena och Stefan, men kom igen, det finns väl gränser?

Tillbaka till restaurangen: vi satt alltså så att vi såg alla, och alla såg oss. Ja, alla såg oss. Ja, även de som initialt satt med ryggen, eller sidan till. Ja, folk vände sig om, och nej, det var inte det minsta diskret. Jag kan förstå ett lite diskret "jag vänder mig om, kollar vad det är mitt sällskap viskar om, och vänder mig sen tillbaka", men att faktiskt vända sig om, och sitta kvar och riktigt bängstirra? Jag fattar verkligen inte det. Folk glodde faktiskt mer än på casinot på Tallinnfärjan som jag skrev om i mars, och det vill inte säga lite. Tilläggas bör dock att det inte, varken i Linköping eller på färjan, kändes fientligt.

Vad vill jag egentligen ha sagt? Jag vet faktiskt inte, kanske att jag fortfarande kan bli så förvånad över att vi kan väcka så stor uppmärksamhet, bara genom att visa att vi är kära. I varandra. Fast, sanningen att säga tror jag att de allra flesta stirrade på Siri, för att hon är så överjävla snygg.