Jag läser en text av Hanna Hellquist, och plötsligt inser jag att hon har satt ord - enkla, lättförståeliga ord - på en företeelse som har gnagt mig länge. Hon skriver att hennes vän Johanna har en kropp som skulpterad i vispad grädde, och skriver om "kvinnor av Johannas kaliber", så egentligen kanske det inte är samma sak? Men jo, det är det. Även när det kommer till en kvinna som mer ser ut att vara kanske inte så mycket skulpterad så mycket som tillyxad, och inte i vispad grädde utan snarare ... äh, jag vet inte.
Hur som helst: samma sak som händer den undersköna Johanna i vit-guldig kreation händer halvsnygga Hanna, i arbetskläder. När män kommer fram till mig på färjan, eller halvskriker nåt över restaurangen, eller ställer sig i vägen i korridoren för att hinna ta sig en ordentlig blick på mig; då lyfter de också benet och kissar på mig. Som Hellquist skriver: det är inte ett ragg, det är ett återställande av ordningen. Jag ska inte tro att jag kan gå runt och känna mig som vilken chaufför som helst.
När jag åkte över med färjan senast hann jag bli förolämpad två gånger på vägen till receptionen. Det är ingen lång bit, och ändå hanns det med ett "kan verkligen lilla du köra så stora saker? Höhö, du kanske gillar att köra andra stora saker också? Höhö.", samt ett "men var har du karln då?" (för alla vet ju sen långt tidigare att lastbil körs med kuken, och har en ingen så behöver en uppenbarligen en karl som kan köra åt en). Ibland blir jag så trött.
Det jobbiga är att jag känner mig allra tryggast och minst uttittad när jag har en manlig kollega med mig. Då sticker jag inte ut så förbaskat, och många tror säkerligen att jag bara är ett bihang. Kläderna kan säkert förklaras med att jag är lite gullig och klär mig i Scaniakläder för att min oh så store och starke snusspottande karl är inbiten Scaniasnubbe.
Nu viker jag från ämnet, fast inte helt. Det handlar fortfarande om samma sak: ett sätt att hålla mig på plats.
Det är inte utan att en ibland förstår Bella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar