som Anneli ringde och berättade. Fortfarande vill jag ringa Carina varje dag, och det händer att jag kommer så långt som till att plocka upp telefonen. Varje gång gör det ont, varje gång känner jag att hon fattas mig.
Jag har nog skrivit det förut, men jag saknar henne t o m ännu mer när jag är glad än när jag är ledsen. Jag vill att hon ska vara här, och vara en del av mitt liv, och glädjas med mig. Jag får försöka göra mina andra systrar mer delaktiga helt enkelt, för gudarna ska veta att jag (trots att jag är väldigt dålig på att säga det) älskar dem så det gör ont i kroppen. De är det finaste jag har. Troligtvis tycker de förstås nu att jag är oerhört påfrestande när jag tjatar hål i huvudet på dem om att jag är förälskad, men förhoppningsvis kan de stå ut med det. Annars få de helt enkelt bara humma med, samtidigt som de tänker på annat (för nej, jag kommer nog inte att ge mig än på ett tag).
För övrigt håller jag på att försöka lära mig att lyssna på Kents Utan dina andetag utan att gråta. Det går sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar