Jag vill inbilla mig att vi valde den musik Carina hade velat ha; hur som helst så var det ett bra sista soundtrack (Jenseits von Eden med Nino de Angelo, Someone Somewhere in Summertime med Simple Minds, Hallelujah med Jeff Buckley, The Power of Love med Frankie Goes to Hollywood, Wonderful Life med Black och Utan dina andetag med Kent).
Jag är så oerhört tacksam, för flera saker till på köpet. Jag är tacksam för att flera av mina vänner, som också var Carinas, dök upp. Begravningar är jobbiga, och det är ju faktiskt inget tvång att komma på dem. Ändå dök de upp. Jag är också tacksam över att vår mamma inte dök upp. Alldeles oavsett om hon insåg att det var den rätta saken att göra, eller helt enkelt var för full för att ta sig utanför dörren, så var det en bra sak.
Framför allt är jag otroligt tacksam att jag faktiskt har fått ha en så fin syster i 29 år. Det är få förunnat. Jag har dessutom tre systrar till, alldeles fantastiskt fina de också. Jag ska kanske lära mig att se vad jag har, och inte vad jag saknar.
4 kommentarer:
Låter som det var väldigt fint. Och sorgligt. Bra att hon som kallar sig mamma inte kom
Din slutsats är bra.
kramar i massor
Bra. Stor kram! Ville skriva nåt intelligent men jag kommer inte på nåt bättre än det. Bra. Stor kram!
Vi gjorde vårt bästa, och jag tror att Carina skulle ha tyckt om det, eller tyckte om det, eller... vad man nu säger...? Hon litade i alla fall på oss. Saknar henne massor, mycket,hela tiden... och jag måste fanimej flytta från Skåne snart eftersom jag upptäcker att jag inte ens kan skriva vettig svenska längre...! Puss och kraum.
Skönt att det är gjort. Det var säkert alldeles så som hon ville. Skönt att mammapersonen höll sig undan, hon kanske har lite skam i kroppen trots sjukdomen hon bär.
Kraaaaam!
Skicka en kommentar