På vägen till Travemünde lyssnade jag som vanligt på Hit-Radio Antenne. Den som känner Carina förstår att kombinationen Tyskland och åttiotal får mig att tänka på henne, helt klart. Där satt jag mitt i natten med tårarna rinnande och tänkte på min fina syster. (Var inte orolig, med "med tårarna rinnande" menar jag just det. Jag grät alltså inte som Helena Bergström, utan filmiskt på ett annat sätt. När tårarna bara rinner skymmer det inte sikten på något sätt, det enda som händer är att det blir blött på bröstet där tårarna hamnar. Jag kunde alltså köra utan problem.) Mitt i detta spelas Wonderful Life med Black. Några minuter senare spelas The Power of Love med Frankie Goes to Hollywood. Den med gott minne kanske förstår varför just de här två låtarna gjorde att det värkte lite extra i bröstet. När låten var slut (det är en skymf att byta mitt i den) bytte jag kanal eftersom jag inte orkade med mer som kunde påminna om henne. Då spelas en låt med Simple Minds (nej, inte den som spelades på begravningen, och ärligt talat minns jag inte vilken det var just nu).
Det var ett märkligt sammanträffande. Jag tror inte på ett liv efter detta, jag tror inte på något sånt alls. Ändå får jag en känsla (även om det strider mot allt jag tror på) att det på något sätt var ett tecken från Carina. Men, givetvis var det bara ett sammanträffande, om än ett märkligt gripande sådant.
Jag tror att jag helt enkelt saknar Carina alldeles fantastiskt mycket. Jag antar att jag inte behöver berätta att jag, så fort jag närmar mig Malmö, plockar upp telefonen, bläddrar fram till "C", och vill ringa henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar