Jag borde ha somnat för länge sen, men eftersom det var så länge sen jag jobbade kan jag inte somna på kommando. Det här är första natten jag sover ensam, utan en själ i närheten, sen jag fick reda på att Carina är död. Jag har ingen jag kan ropa på när jag inte kan andas (men hur fan skulle jag kunna ropa om jag inte får luft?), ingen som stryker mig över håret och säger att det kommer att bli bättre, aldrig riktigt bra, men bättre. Här finns ingen som kan minnas med mig, jag är ensam med alla tankar.
Jag ser mig omkring. Där är bänken som Carina satt på när hon väntade på att jag skulle bli klar. Där är ... ja, just det. Hade jag vetat att det här skulle hända hade jag aldrig tagit henne med. Inte ens på jobbet kan jag slippa minnesbilder av henne. Å andra sidan, om jag aldrig hade haft henne med hade jag ångrat det också. Går det att mista någon utan att ångra saker en borde ha gjort, borde ha sagt, borde ha låtit bli att göra eller säga? Jag tror inte det. Jag ångrar så mycket, mest det jag inte gjorde.
Jag trodde inte att det var möjligt att sakna någon så mycket att det känns rent fysiskt. Viss kunskap önskar jag att jag hade sluppit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar