Låt oss inte kalla det hot, kalla det hellre en vädjan

I tisdags försökte jag och min äldsta syster att resonera med den som rent biologiskt är vår mor. Vi försökte få henne att inse att hon faktiskt inte är välkommen på Carinas begravning. Visst, det är hennes biologiska dotter som begravs, men hon är mer vår syster än hennes dotter. Det är för sent att låtsas bry sig när Carina redan är död.

Jag hoppas att hon inser att det rätta är att hålla sig hemma i stället för att, sin vana trogen, försöka göra det till The Tuija Silvennoinen Show. Att komma och låtsas vara den sörjande modern till vår syster som var den som blev sviken flest gånger av den som gång efter annan svikit sin uppgift att ta hand om, och skydda sina barn, det är bara skamligt.

Tuija Silvennoinen Sundbom, mommy dearest, det här är till dig: om du brydde dig det allra minsta om Carina, håll dig borta. Det är det Carina skulle ha velat. Om du inte brydde dig, håll dig borta. Det är vad Carina hade velat. Jag tänker inte göra mig skyldig till olaga hot genom att hota dig med fysiskt våld om du kommer, det är under min värdighet. Jag tänker dessutom på intet sätt implicera att jag kan göra ditt liv till ett helvete på andra sätt, för hur skulle jag kunna göra det? Nej, jag vädjar till det sista lilla stråk av mänsklighet du kan ha kvar i kroppen: kom inte på begravningen.