Alltså, jag måste på en gång erkänna att jag har dåligt samvete. Tänk om jag har kostat någon ett Nobelpris i medicin, bara för att jag är en tönt som tycker att det är äckligt med mögel i kyllådan i lastbilen? Att personen dessutom placerat en läckande flaska full med mjölk i samma låda torde ju ytterligare bevisa hans iver att syssla med något slags vetenskapligt experiment, för inte kan det vara så att det är en slarvpelle jag tog bilen efter? Nej, jag väljer att tro att jag i min klentrogenhet har förstört hans chanser att upptäcka något nytt och revolutionerande, och för det kommer jag för evigt att skämmas. (Tilläggas bör att det inte var någon av mina kollegor som lämnat bilen i det bedrövliga skick jag fann den i, utan en extern lots. Det gör det lite lättare att stå ut med, samtidigt som jag verkligen inte förstår hur en kan lämna en bil i det skicket.)
Mattorna var dessutom knökfulla med ludd och grus, något som ganska enkelt hade kunnat avhjälpas med en lätt skakning av sagda textilier. Jag hade jättedåligt samvete att jag lämnade en bil utan att dammsuga den innan (jag bytte bil i hamnen i Malmö), men den såg kanske ... tre tusen gånger bättre ut än den jag fick. Det gör det förstås inte roligare att tänka på, att jag lämnat en ostädad bil efter mig.
Jag är hemma nu. Det känns lite konstigt, men bra som fan. Jag har hunnit med att äta frukost hos David, diska en omgång vinglas, samt smeka huvudet fullt med blekmedel. Jag har en utväxt som skulle få vem som helst generad, och jag är fullt beredd (om än inte alls lyckligt över det) på att mitt hår kommer att anta en kulör åt det pippigula hållet. Det får vara så nån vecka, det kan inte hjälpas.
Hur som helst, jag är hemma nu. Jag har saknat min stereo (gudars vad bra den är, jag blir alldeles lycklig i kroppen bara av att tänka på hur bra mina skivor låter nu), och min lägenhet. Givetvis har jag saknat en massa människor också, men ... vad heter det på svenska? That goes without saying, finns det nåt bra uttryck på svenska för det? Fanken, ibland känner jag mig som Anita Ekberg (bystig blondin :P). Jag är inte hemma så länge, så jag ska passa på att träffa så många jag kan. Eller så låter jag bli, och sitter hemma i min soffa och bara njuter av ljudet. Fast nä, du känner mig: sitta hemma utan sällskap, när jag väl är i Uppsala? Näpp, blir'nte nå av'et.
Nu ska jag ... göra nåt vettigt. Städa kanske, eller klä på mig. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar