Om det inte lät sa förbannat töntigt skulle jag kalla det "hög pa livet". Nu säger jag bara "glad".

Alltsa, jag börjar uppriktigt sagt bli orolig för mig själv. Sa här glad och tillfreds har jag inte varit pa ... eller vafan, nansin? Jo, i korta slängar, men sa genomgripande jävla lycklig? Galet. Galet, för att jag har en massa som har gatt at skogen det senaste aret, men samtidigt ganska vettigt för att det allra mesta är jävligt fint. Att skiljas behöver t ex inte vara en katastrof, det kan t o m vara en kalasbra sak. Dessutom, att göra det när parterna fortfarande tycker om varandra? Ett genidrag. Men visst, klart det känns trist, och fel ibland.

Jag är glad, och det känns fortfarande sa ovant att det är den övergripande känslan. Snart, alldeles snart ska jag vänja mig. Jag maste bara förundras ett litet tag till.