Jag är den där som är lik nån. Åh, du är så lik min kompis Karin/Johanna/Peter/Stina/Lisa/Elisabeth! Jag är den där som ingen kommer ihåg. Jaså, har vi setts? Det minns jag inte, och jag brukar annars ha ett bra minne för ansikten. Jag är den där som skrattar för högt, brer ut mig för mycket, tar för mycket plats, men som ändå inte märks. Jag kan hälsa på dig femton gånger, och den sextonde kan du ändå inte riktigt placera mig.
Jag klagar egentligen inte. Det är ganska skönt att kunna passera obemärkt. Ibland vore det dock roligt att göra intryck
avtryck
med eftertryck.
Jag klagar egentligen inte. Det är ganska skönt att kunna passera obemärkt. Ibland vore det dock roligt att göra intryck
avtryck
med eftertryck.
4 kommentarer:
För mig är det precis tvärtom. Alla känner apan, apan känner ingen kanske?
Hej. Känner igen mig, jag är den som skrattar högst och som alltid är lik någon. Men ingen kommer ihåg vad jag heter trots att jag har ett av landets vanligaste namn.
Hm...
I mina ögon är det (du) precis tvärtom - du är inte lik nån annan, du går genom luften på ett sätt som är ganska ovanligt. I mina ögon har du en kopiös karisma. Den jag kom ihåg och helst ville fortsäta kursen med, det var den där Hanna Fange. Jag kom inte ihåg någon av de andras namn efter upproet, bara den där Hanna, hennes ljuvliga knorvlar, uttryckssätt och medvetenhet.
duuuu passerar verkligen inte obemärkt! Jag såg dig direkt när vi började kursen i engelska A, kommer du ihåg? och jag såg dig typ kvällen innan på bion också och lade märke till dig!
Skicka en kommentar