Varför kan jag inte bara vara som vanligt?

Förr om åren har jag alltid utgått från att inget kommer att bli bra, och blivit vansinnigt glatt överraskad när det har det. Numera förutsätter jag att saker ska gå bra, och hoppas. Här är hansis sanning: vanligt jävla vardagshopp tar död på all glädje. Jag gillar att vara glad, så jag låter allt hopp fly.