men sen vänder det förhoppningsvis.
Jag skulle så gärna vilja vara en stor människa, och sätta mig själv i nåt slags periferiposition, men det går inte. Jag är en oerhört självisk person, som just nu bara tänker "hur kan hon göra så här mot mig? Hon lovade ju.". Det fina, stora och osjälviska hade väl varit att ... jag vet inte, jag vet inte hur såna funkar.
Idag flyger jag och Sophie ner till Anneli. Anniela blir kvar här tror jag, jag vet faktiskt ingenting. Jag vet inte vad vi ska göra där, men jag måste vara med dem just nu. Vad jag framför allt måste lära mig är att berätta både för dem, och för andra att jag älskar dem. Jag säger det alldeles för sällan, fastän jag tänker det ofta. Det känns bara så främmande och sockersött, men det kanske får vara det helt enkelt. Det får vara hur det vill med den saken, jag älskar dem ändå, och jag måste bli bättre på att säga det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar