Jag är så jävla rädd för allt just nu. Jag är rädd för att bli den där folk går omvägar runt "för hon är ju så ledsen", jag är rädd för att bli den folk undviker "för hon pratar ju bara om sin syster hela tiden". Jag är rädd för att bli den där som vägrar prata om något som har med Carina att göra, för att det är bättre att stänga in sina känslor. Jag är rädd för att bli den där som beter sig helt normalt till det bara slår slint, och jag börjar gråta och gör folk obekväma. Jag är rädd för att bli den där som bara ältar, som bara skriver och pratar om samma sak, som på nåt sätt vältrar sig i skuldkänslor för att slippa ta tag i något.
Det som gör mig mest förbannad med mina rädslor? Att jag faktiskt (jag vet jag vet jag vet) på fullaste jävla allvar mitt i allt tänker "shit, nu kommer jag ju aldrig att få en fast anställning, vem vill anställa mig som först är sjukskriven för en jävla snedtrampad fot, och sen för det här?". Återigen så är det hanna i centrum. Det är alltid jag, och hela jävla världen snurrar runt mig.
Jag blir så trött på mig själv. Just nu känner jag att jag vill snabbspola ett par år eller hur lång tid det nu tar att ta udden av smärtan. Fast, mest av allt, just nu, vill jag kräkas.
3 kommentarer:
Det är stort att kunna erkänna sina känslor och tankar. Och det är bra. För det är inte fel att tänka på sig själv och hur händelser påverkar ens eget liv. Det är det som är ditt liv, det är det du kommer leva med, hur händelser påverkar just ditt liv. Om man hela tiden ska anpassa hur man känner och tänker till hur man tror andra vill och förväntar sig att man ska agera kommer man aldrig kunna gå framåt och gå vidare.
<3
Gråt, skrik och prata om din syster! Det är helt ok att göra det och om nån tycker det är konstigt har de problem. Sörj ordentligt. kram
Det är OK att vara arg, besviken, ledsen, skrika, gråta, deppa. Var och en sörjer på sitt sätt, men en sak är helt klar: sorgen måste ut, annars kapslar man in den och den blir bara ett stort svart hål inom en till slut. Man måste ta sig igenom sorgen, inte förbi. Var i nuet, tala om för dem du älskar att du gör det. Ofta. Prata, sms:a, maila, skriv. Fortsätt blogga, jag gillar din stil!
Skicka en kommentar