söndag, februari 27, 2011

Att våga vara svag

För några dagar sen läste jag en bloggpost, skriven av en person jag har kommit i kontakt med på Twitter. När jag läste den, så kände jag igen mig så väldigt mycket. Anna skriver:

[...]Så jag avstår helt enkelt. Försöker prata om annat. Låtsas att allt är bra. Saker är bra, på sitt sätt, men saker är också väldigt dåliga. Jag vill inte tynga er med det. Jag vill inte skrämma bort er härifrån. Jag vill inte att ni ska tro att jag är knäpp. Jag tror inte att jag är knäpp. Än.[...]
och

[...]Fast man kan inte vara för ärlig från början med nya kontakter. Man måste spela lite charad, inte gå på djupet, lysa med ficklampa på mörkret inombords så det inte verkar så skrämmande.[...]

och jag kan bara känna mig sorgsen.

Jag är så väldigt kluven till att prata om det som skaver och gör ont, det som riskerar att slängas i ansiktet på en om någon vill en illa, det som inte är rumsrent, sunt och välordnat. För några månader sen skrev jag ett blogginlägg om liknande saker, där jag undrade om jag var fel ute, som faktiskt pratar om saker som inte är bekväma.

Jag vill kunna prata med mina vänner om allt, inte bara rosa ponnies och solsken i blick; det handlar även om att vakna i panik över att min syster är död. Jag vill kunna berätta om de dagar då jag inte komme på ett riktigt skäl att kliva upp, om de dagar som bara rinner iväg för att jag har tappat drivet. Samtidigt så vet jag ju att jag riskerar att ses som knäpp, som galen och som icke tillförlitlig. Att erkänna sina svagheter gör att en står där, naken och utan skydd för angrepp. Att visa upp en spricka i muren gör att en står öppen för hat, för andras fruktan, och det gör en ärligt talat helt och hållet värnlös. Icke desto mindre känner jag att det även gör mig starkare, för vad är egentligen starkare än att släppa masken, och erkänna att jag är svag?

Det naknaste jag någonsin har skrivit tror jag, skrev jag för inte alls länge sen. Jag läste inte igenom texten innan jag postade den, för jag visste att jag aldrig skulle våga lägga upp den på en helt publik blogg då. Jag har aldrig haft så ont i magen av att lägga upp något på bloggen som då, så varför gjorde jag det? Ärligt talat, jag vet inte. Kanske var det i förhoppning om att få en reaktion. Kanske var det för att jag kände på mig att jag skulle bli lämnad, och än en gång insåg att ingen egentligen känner mig.

Hur som helst så fanns den där till slut, skriven i all hast, och utan genomläsning. Jag tror att det som skrämde mig mest, var att nu skulle vem som helst kunna ta del av en liten bit av det jag varit med om. Precis som så många andra i samma situation så har jag skämts. Ja, jag skäms faktiskt fortfarande. Ändå kände jag att det fick vara dags att i alla fall glänta på masken, även om risken fanns (och finns!) att den som läser det antingen tänker "oh my, uppfuckad brud som inte kan hålla det privata privat", eller "wow, bruttan har ju uppenbart issues, bäst att hålla sig borta".

När jag läste Annas bloggpost så kände jag att jag ville skriva mer om det, men som vanligt fann jag inte orden (eller drivet, drivet fattas mig ständigt). Idag läste jag Andres Lokkos text om Anna Nicole Smith, och de två sista paragraferna fick mig att helt tappa andan. Här är en person som skriver det jag tänker, och som vågar vara öppen och naken med det som gör allra mest ont. Det modet, det gör mig andlös, mållös och fantastiskt glad. Jag är ledsen för hans skull, men jag är så tacksam över att han skrev om det. Han skriver

[...]När allt han egentligen borde göra är att dela med sig av sina makabra erfarenheter av att bli obarmhärtigt lämnad just när man kände sig som allra tryggast, när man verkligen allra minst anade det. Det vore den enda sanna vägen ut ur det här och också en möjlighet att kanske, kanske kunna erbjuda tröst till de som befinner sig i samma hemska sits. Men, nej, ändå gör han inte det. I alla fall inte än.[...]

och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Andres Lokko skriver vad han känner, och det är inte fult. Det han skriver är vad han känner, och vad jag känner. Det är inte fult, det är mänskligt. Att dela med sig av det mörkaste, det som gör som mest ont; det är väl ändå vad det är att våga?


2 kommentarer:

Anna sa...

Jag känner verkligen igen mig i det du säger om drivet. Vissa dagar finns det ingenstans, men jag upplever det som att alla förväntar sig att man ska ha det med sig i ryggan för jämnan. Och har man lämnat det hemma, glömt det, så är man helt plötsligt mindre värd. Jag säger inte att folk uttryckligen säger detta to your face, men det känns. Det är hela attityden i samhället.

Fler och fler går hos en psykolog. Det råder brist på dem t o m. Både killar och tjejer mår sämre och sämre i den värld vi har. Och det är då jag tänker, att det är sjukt konstigt att vi går och gömmer oss för våra medmänniskor, för vår familj, för våra vänner. Ifall fler kunde känna att det är OKI att må dåligt och att det är OKI att prata om det, så skulle kanske trycket på psykvården minska. Det är inte skamligt att gå hos en terapeut, men det är skamligt att vilja ta en närståendes tid för att prata? Idiotiskt.

Det värsta jag vet, det är frågan "hur är det?". För det är en fråga som frågeställaren vill ha ett, och endast ett svar på. "Bra". That's it! Våga INTE sväva ut och säga "nä, jag har så ont i magen idag, sov inget alls och helst vill jag bara vara hemma idag". Du kommer få en blick som skriker "awkward" och se svettpärlorna bildas på pannan. Frågeställaren undrar vad DU kräver av henne/honom. Och jag tror inte det finns ett krav, förutom att denna orkar lyssna. Kanske säga "vad jobbigt", eller "så kände jag igår, förstår precis vad du menar!". Inget klander. Att säga att man mår dåligt behöver automatiskt inte betyda att man ska bryta ihop right then and there och fortsätta i fem timmar.

Det kan vara jobbigt att våga, men jag tror att vi alla har nåt att vinna på det. ALLA har vi våra hjärnspöken som får oss att må skit tidvis. Kollektiv omtänksamhet skulle inte vara helt fel.

Ursäkta min rant, det blir så ibland. :P

hansi sa...

Anna, går det bra om jag lyfter in din kommentar i en egen bloggpost? Du skriver så mycket klokt, och det vore fint om någon nu läser bloggen får att del av det lite lättare.