Jag har kanske nämnt det förut, men jag funkar lite annorlunda jämfört med andra personer. När jag jobbar, så jobbar jag. När jag är hemma, så är jag hemma, och får tiden att kännas jättelång (kan tid vara lång? Äh, du vet nog vad jag menar.). Ta den här veckan till exempel: jag kom hem i måndags (eller egentligen så kom jag till Siri i måndags kväll, och hem till Uppsala tisdag morgon), och idag är det onsdag. Jag vet att jag inte har varit hemma så länge, men det känns som att jag har varit hemma kanske ... en vecka? Det är inte för att jag har hunnit göra så mycket egentligen, utan mer att jag faktiskt liksom grottar in mig på att vara hemma när jag väl är det. Jag tycker att det är ganska bekvämt, för jag får en tvådagars ledighet att räcka väldigt länge, men det medför också att jag efter några "riktiga" dagar börjar klättra på väggarna.
Nu har jag dessutom börjat på ett nytt schema, så från och med nu kommer jag att köra förarbundet (d v s inte köra över Vordingborg, utan åka Malmö-Travemünde och sen sova i bilen) mycket mer. Jag gillar mitt jobb jävligt skarpt, men jag kommer nog att gilla det ännu lite mer när jag slipper att tampas med kollegor fullt så mycket. Jag är i grunden en ganska social person, men det är så väldigt skönt att slippa umgås med folk jag inte har valt själv, utan i stället kunna gosa in sig i bilen och sova när det passar mig (och schemat).
F ö är jag glad över att jag hittills har överlevt på vägarna. Vissa dagar har det varit så halt att jag bara har velat grina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar