Under Musikhjälpen vann jag två biljetter till P3 Guld. Visst, galan var i Göteborg, och under en av mina jobbhelger, men gala är gala. Jag tog ledigt, och i fredags satte jag och Siri oss i gröna faran, och körde ner.
(Hade vi sjuk otur, som mest råkade på otrevliga människor, eller är folk i Göteborg snäppet oartigare än mälardalingar? Ingen annanstans har jag väl varit med om att folk inte ens tittar på en när en håller upp dörren för dem, eller att de släpper dörren i ansiktet på en. Folk knuffades (hårt!) utan att be om ursäkt, och var allmänt kassa. Givetvis var det inte alla, men den enda som höll upp dörren för mig (förutom Siri) var en annan turist, och den enda som tackade mig för en hållen dörr (förutom Siri) var turist han också. Sheesh, jag är kanske gammaldags, men lite jävla hyfs går väl ändå att visa?)
Egentligen så gjorde vi inte så rasande mycket i Göteborg. Vi åt middag på fredagen, och på lördagen fikade vi, åt lunch och eh ... ja, det var väl det. Kl 19.30 satt vi inne i Lisebergshallen, och 20.03 drog det igång. Jag hade höga förväntningar på Oskar Linnros, ocj det var väl egentligen allt. Han var kanonbra, verkligen, men de som verkligen fick mig att nästan trilla av stolen var Those Dancing Days. Jag hade ingen koll på dem, annat än att jag har hört dem på radio och tyckt att de har varit helt okej. På svt play går det att se dem (00:40:38), fram till den 22 februari. Tyvärr är ljudet långt mycket plattare, och de lyckas inte få fram känslan och energin som var så tydlig live. Hur som helst, de var galet jävla bra helt enkelt. Otippat, men en glad överraskning.
F ö tyckte jag att det var en ganska tråkig publik som inte nappade på Kittys Ace of Base-grejer, och i allmänhet var rätt opeppande. Jag var även ruskigt star struck på vägen in och ut, det blir så konstigt att se Christer och Morgan, och Rebecka och Soraya, och Åsa, och ... jamen alla de där som brukar hålla mg sällskap. På vägen till hotellet (efter att ha snubblat över en turkisk restaurang som hade just det jag var ute efter - ost och vin - och suttit där ett tag) blev jag det än en gång, av att se Oskar Linnros stå utanför hotellet där festen hölls. Ibland känner jag mig som 13.
Oskar Linnros ja. Jag såg en bild på honom i GP, och började fundera på vem han var så lik. Sen slog det mig: han är lik Simon Kvamm, sångare i Nephew. Visst, närstudera bilderna så är de kanske inte lika alls, men vid en snabb titt så är det lätt att studsa till. Eller så är det jag som är kass på ansikten, så kan det ju också vara.
I helgen har jag alltså lärt mig att göteborgare i gemen inte är goa och glada, att jag blir helt stirrig när jag ser kändisar, och att två av mina favoriter är sjukt lika, om en kisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar