det är så många gånger jag och min vän Carola har träffats. Vi hittade varandra genom Mitt Livs Novell (oh my, det var tider det!), och började skriva galet intensivt. Många av åren har gått utan att vi har hörts av alls, och inte ens de senaste har vi hörts särskilt ofta. Ändå kändes det så naturligt att sitta i hennes kök igår, och dricka kaffe och prata om allt möjligt. Vi behövde inte lära känna varandra på nytt, utan tog bara vid där vi var.
Vänskap, kärlek och tulpaner; det är det som ger mig hopp om livet.
1 kommentar:
Visst är det lite skumt att det inte kändes just...skumt!? Fast på ett bra sätt förstås :)
Hoppas verkligen ni tänker komma neråt i sommar också, så vi kan sitta på altanen och dricka vin i kvällssolen ( eller glas, om du hellre vill ha det) och låta bli att grilla. Då kanske mina teaterspelande huligansöner kan springa av sig lite ute istället. Och Siri måste spöa dom i fotboll!
KRAM
Skicka en kommentar