Under det senaste året har jag mest jobbat och träffat Siri. Jag har varit väldigt nöjd med det, och ärligt talat inte saknat så mycket annat. Det är ju så när en är galet upp över öronen tokförälskad, allt annat får stå tillbaka en smula.
Men ja, så kom då dagen då jag blev lämnad. Helt plötsligt hade jag eoner av tid att göra ingenting på. Jag skulle ju kunna göra det klassiska och sätta mig i ett hörn och dricka sprit till jag inte orkade vara olycklig mer, eller så skulle jag kunna göra något mer konstruktivt. Jag skrev på Facebook något i stil med att jag, p g a min ändrade relationsstatus, hade massor av tid, och behövde sällskap. Jag hoppades på något slags reaktion, men jag hade inte räknat med den anstormning som följde. Helt plötsligt hade jag massor av häng, bara att välja och vraka.
Trots att jag alltså har varit norra halvklotets tristaste brudtrasa, och dissat sällis hit och dit, så fanns mina vänner fortfarande kvar! Sånt kan få mig att bli alldeles tårögd.
Jag behöver fortfarande sällskap, mest hela tiden. Jobbar jag inte vill jag alltså ha häng, så mycket som möjligt. Visst, det är kanske att ducka problemet med hjärtat som håller på att gå i bitar, men jag har aldrig sagt att jag är modig och vågar möta saker direkt. Jag är feg och konflikträdd, och bättre på att dricka kaffe än på att rannsaka mitt hjärta. Så, häng med mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar