Tänk så mycket lättare det hade varit att bara kunna vara arg, i stället för att känna sig ... ja, helt tom. Jag vrider och vänder på saken, men ingenstans finns ilskan. Besvikelsen finns där, och givetvis sorgen. Förvirringen finns där, helt klart, men ingenstans kan jag skymta den rödglödgade ilskan, den som skulle kännas så förlösande. Den skulle ta bort alla känslor av otillräcklighet, och skölja bort misstanken om att det var min rädsla, och min svaghet som gjorde att hon inte ville vara med längre. Min rädsla att jag inte visade min kärlek tillräckligt starkt, tillräckligt mycket, tillräckligt ofta skulle få stryka på foten till förmån för ilskan, och till slut kanske t o m hatet.
Men nej. Jag vill inte hata. Det räcker med att jag från och till kämpar med självhatet, mer hat får inte plats. Jag vill dessutom inte känna ilska heller. Bara för att det vore enklare, betyder det inte att det vore bättre, eller önskvärt på något sätt.
Förresten, handlar det här om syster eller flickvän? Jag vet inte. Kanske båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar