det funkar dåligt för mig. Jag blir så galet rastlös, men är för trött för att göra något alls. Det innebär alltså att jag ligger på soffan eller sängen. med myror i hela kroppen, men inte ork att ta tag i något. Det är väldigt frustrerande. Dessutom är det tråkigt.
Igår kände jag mig bättre, så jag bestämde mig helt sonika för att se det som en bra sak att jag var hemma, och passa på att se Emil Jensen igen. Jag sov bort det mesta av dagen, pumpade mig full med allt vad febernedsättande och smärtstillande jag hade hemma, och träffade min vän Kerstin några minuter innan konserten började.
Det må låta patetiskt, men jag kände att under de två timmarna så behövde jag inte tänka på något jobbigt. Ja, jag såg samma som jag såg i torsdags, och det hade kunnat kännas jobbigt att minnas, men det gjorde det inte. Det kändes bara fint, om än en smula melankoliskt. Jag är glad att jag gick iväg (vilket på intet sätt betyder att jag är glad över att vara hemma och sjuk. Jag tar hellre ledigt i fall jag vill vara hemma, det är mer go i mig då), även om jag var trött som ett litet lite djur när jag kom hem, och däckade i stort sett momentant.
Nu sitter jag mest och hoppas på livstecken, och kanske ett svar på ett mail jag skickade för ett dygn sen. Jag tror att jag får ställa in mig på att vänta, eller kanske ännu troligare: bereda mig på att inte få svar, så att jag kan glädjas om det faktiskt kommer.
Om jag bara kunde applicera min annars så livskraftiga ge upp-attityd på det här hade allt varit så mycket enklare. Enklare, men tråkigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar