En balansakt

Jag är dåligt utrustad för det här livet. Jag har taskig motorik, dålig balans och en benägenhet att frukta det värsta. Samtidigt har jag en barnslig övertro på mig själv och mina förmågor. Jag tror att jag kan, när jag egentligen borde veta bättre. Jag tror att om jag vågar, då vågar väl alla. Om jag tror, då borde väl vem som helst kunna tro? En blandning mellan taskig självkänsla och ett uppblåst ego, det är jobbiga grejer att leva med.

Just nu känns hela mitt liv som en balansakt, en försiktig promenad med förbundna ögon på slak lina. Jag trevar mig fram, med hopp på min ena sida, och förtvivlan på min andra. Ja, givetvis vore det smartare att helt enkelt slita av sig ögonbindeln och kliva av, och förhoppningsvis landa i hoppet. Men, det vore väl inte helt likt mig, vore det?

Av hävd är jag en ge uppare av rang. Om saker går mig emot, säger jag "fuck it", och går därifrån. Mer än en gång har jag testat saker, som jag sen helt har lagt på hyllan för att jag inte klarade av dem på första försöket. Jag är kortsiktig, har inget tålamod och vill att allt ska funka på studs, helst nyss (det är därför jag älskar Appleprodukter antar jag). Jag vill inte hålla på att krångla. Kort sagt: är jag inte bra på en grej på en gång ger jag fan i att ens försöka en andra gång. Det är inte värt min ansträngning helt enkelt.

Det enda jag fram till för inte så länge sen inte gett upp på, var lastbilskörningen. Jag var så jävla dålig när jag började. Jag var lättstressad, hade ingen koll på växlarna, och fick så mycket skäll att jag nästan blev helt paralyserad. Talang var - och är! - inget jag har, så det jag till slut lärde mig, gjorde jag på ren vilja. Jag var inte säker på att jag någonsin skulle klara av det, men jag visste att det här var någonting jag verkligen ville skulle fungera, och då var det äntligen värt att lägga den där extra ansträngningen på det. Vet du? Det lyckades. Jag ska inte säga att jag är en gudabenånad lastbilschaffis, men jag jag är bra. Jag är långt mycket bättre än någon trodde att jag skulle kunna bli, men allt har hängt på att jag faktiskt har gett mig fan på att lyckas, och för att jag trodde att jag en dag skulle få koll på det om jag faktiskt ville det riktigt mycket.

Nu har jag kommit till den andra saken någonsin i mitt liv som jag inte har gett upp vid första tecknet på krångel. Jag har inte gett upp på första, eller andra eller ens tredje tecknet, eftersom jag fullt och fast är övertygad om att det kan bli bra. Jag är inget större fan av livscoacher och "allt handlar om inställning, se dig själv som vinnare så blir du en!", snarare tycker jag att mycket är BS, och att det skapar en onödig stress för folk som inte lyckas med allt de företar sig (för det handlar ju bara om deras inställning, är de fattiga och sjuka är det bara att rycka upp sig och TA TAG i sitt liv). Samtidigt så har ju jag, i detta nu, just den inställningen. Jag tror att det här går att fixa, men att det kräver tid och ansträngning. Jag är beredd att lägga ner hårt arbete för något jag tror på, och gudarna ska veta att det känns märkligt att inte bara backa och säga "jamen då struntar vi i allt". Jag är en ge uppare av rang, och när jag inte lägger ner arbetet på studs vid en motgång torde det betyda något. Antagligen betyder det att jag är dum i hela huvudet, det skulle inte förvåna mig.

Att ha taskig självkänsla och en ge upp-attityd går utmärkt, det är snarast så det funkar. Att då blanda in en känsla av kämparglöd och jävlaranamma i det, det ställer saker på huvudet och på ända på samma gång. (Men nej, jag menar inte att jag tänker "ja nu jävlar, nu ska jag ge upp så det skallar mellan husen!", snarare tvärtom.)

Samtidigt tycker jag ju att jag är ett kap. Hur fan går det ihop?