Sammanfattning av dagen

Sovit, kollat på Bones, frusit, svettats, hällt i mig Alvedon, twittrat, sovit, drömt konstigt, twittrat, fått världens sämsta samvete över att ringa in och sjuka mig (trots att jag innerst inne visste att det var smartast, men det är inte kul att sätta någon på pottkanten), sovit, skallat dörrkarmen, frusit, sparkat tån i tröskeln så blodvite uppstod, frusit, hällt i mig Alvedon, sovit, drömt konstigt, twittrat, längtat till jobbet, sovit, frusit ... und so weiter liksom.

Jag blir så sällan sjuk, så när jag blir det tjongar det till med besked. I morse kändes det ganska okej, men efter några timmar när jag bara frusit mer och mer (och vinglat som hade jag dragit i mig en sjuttis på stående fot), var det liksom bara att acceptera. En dag har gått, och jag är redan så utled på skiten.

Hade allt varit som det skulle hade jag sovit nu, och sen pallrat mig till jobbet vid 22-tiden. Där hade jag kört ner till Malmö och lyssnat på podcaster (jag har ju tankat sånt av bara sjutton så jag skulle ha sällis i natt!), och ut på en förarbunden tur. I stället sitter jag hemma och är sur, arg och allmänt sunkig (i helvete att jag tänker duscha. Att ta av kläderna skulle innebära att jag blev kall, att duscha varmt skulle göra ont, och att duscha kallt är bara uteslutet.) Så, jag sitter här, sunkig och dan, med håret på ända och stirrar surt framför mig.

En sak som är fint med att vara sjuk är att det går att ligga på soffan och kolla på tv-serier (även om jag hittills inte har varit vaken genom ett helt avsnitt av något idag), och att det finns vänner som erbjuder sig att åka och handla och sånt. Det värmer hjärtat, när hjärnan känns som att den ska rinna ur öronen vilken sekund som helst.

Det här att bli sjuk var ju kanske inte helt oväntat heller, med tanke på att i stort sett alla jag känner har varit sjuka för inte länge sen, och inte minst med tanke på att jag slarvar med mat och sömn. Sånt brukar inte göra susen för motståndskraften har jag hört. Dessutom har jag ju fått det härliga munsåret som brukar förebåda helvetet, så helt förvånad är jag kanske inte. Däremot frustrerad.