Allt jag måste förklara

Genom jobbets krishanteringsgrupp har jag fått besöka en psykoterapeut. Det är inget jag klagar över, tvärtom. Jag har så mycket som skaver i mig, och så mycket jag behöver lufta inför någon annan. Hur ska jag annars kunna acceptera att min syster är död, och att jag aldrig mer kommer att få prata med henne? (Jag tänker fortfarande "shit, nu var det länge sen, jag måste prata med Carina!", och det är som att falla varje gång jag kommer på att det faktiskt inte går, hur mycket jag än vill det.)

Hos terapeuten infinner sig dock snabbt ett problem. Han vet ju ingenting om mig, och vad jag kommer ifrån. Hur ska jag kunna prata om Carina utan att prata om hur vi växte upp? Hur ska jag kunna förklara hur det kommer sig att hon, och inte någon av mina föräldrar, har varit min fasta punkt, den jag kunnat vända mig till i allt? Kan jag förklara hur jag tror att Carina blev som hon blev, gjorde som hon gjorde, utan att förklara hur livet såg ut för oss; förklara hur det är att växa upp som oönskade döttrar till någon som verkligen inte borde ha fått barn?

Hur ska jag kunna förklara min barndoms lättnad över att vara så jävla ful, med annat än att det i alla fall skulle hindra mig från att bli som mamma (gå ut på Baldis, bli skitfull, dra hem nån främmande karl till en lägenhet där det sover tre barn, och inte sällan däcka)? Hur ska jag kunna förklara att jag faktiskt fortfarande inte riktigt känner min äldsta storasyster med annat än att hon vid fjorton faktiskt fick nog av att vara hackkyckling och slagpåse, och flyttade hem till pappa i stället? 

Kan jag få någon att förstå vad många av mina rädslor och mina svårigheter att lita på folk, och faktiskt förstå att de tycker om mig trots att jag inte är värd ett smack kommer sig av, annat än att jag är uppvuxen i ett synnerligen dysfunktionellt hem med en kvinna som inte förtjänar att kallas "mamma" (för att vara krass: i stort sett alla kan knulla till en unge, men för att vara en mamma (ja, pappa också för den delen) ska du fan i mig ha visat något slags intresse av att skydda och älska det barn du faktiskt har tvingat in i världen); en kvinna som har satt sig och sitt supande och knullande i första rummet, och sina döttrar i hallen, om vi ens har fått komma in?

Jag tror inte att det går att förklara min avgrundsdjupa sorg över att min älskade älskade syster är död, utan att berätta om att hon, trots att vi inte har bott ihop sen hon var fjorton, alltid har tagit hand om mig, alltid har varit min förebild, och alltid berättat hur stolt hon är över mig. Ingen annan i hela världen har gjort det för mig. Ingen kan någonsin ersätta den som trots att hon flyttat ändå aldrig övergivit mig, alltid sett till att jag haft det bra, alltid alltid alltid berättat för mig att jag är fin och bra och fantastisk. Jag kan alltså inte förklara min syster utan att för terapeuten försöka uttrycka min förundran över hur något så fint kan komma av en så ful uppväxt.

Jag tänker inte ens försöka mörka.