Det trodde jag aldrig

Igår var vi till Eskilstuna. Jag och en kille till fick köra bara bil, de andra hade bil och släp. Med oss i bilen hade vi skrik- och skränläraren, som jag inte har kört med på flera månader. Varför? Jo, för att jag bad att få slippa, eftersom han bara skrek och skränade, och jag blev nervös och fumlig när han gastade. Igår sa han "Ja du Hanna, idag ska jag åka med dig, nu kommer du inte undan längre".

Jag fick börja köra, och första satt jag på helspänn och väntade på att han skulle sätta igång. Jag gjorde förvisso inga fel, men en kan ju inte vara för säker liksom. Han satte ldrig igång, så efter en stund slappnade jag av, och tänkte att han helt enkelt var på ett väldigt soligt och bra humör, och inte tänkte skrika alls.

I Kungsör bytte vi förare, och efter ungefär 25 meter kom det första: "släpp kopplingen för helvete, du vet att det är en dödssynd att slira på kopplingen i en lastbil!". Efter det bara fortsatte det, killen gjorde fel på fel. Jag vet inte hur mycket som kom sig av nervositet, men bra körde han inte. När vi sen skulle byta tillbaka tänkte jag - felaktigt - att läraren nu skulle vara uppretad, och fortsätta sitt skrikande. I stället var han tyst och lugn resten av resan. När vi kom tillbaka kom orden jag aldrig trodde att jag skulle få höra från honom:

"Hanna, du kör jävligt bra."