Tant vid 27

Jag är tant, tant på riktigt. Inte nog med att det har införskaffats ett matsalsbord som är 200x90 cm (och ja, jag är så nöjd att det nästan är fånigt. Det är skitbra om en vill spela spel, äta middag fler än två, och ... och ... ja, göra saker som kräver ett stort bord.), jag har fått ont på skumma ställen. Eller nä, egentligen är det ju bara de vanliga krämporna, men en ny har tillkommit: nedanför vänster ringfinger har jag fått en knöl. En knöl är okej, det går att känna på den ibland med äckelblandad förtjusning (du vet, *peta peta* och sen pipa till för att det är läbbigt att ha en knöl som dessutom rör sig lite grann). En knöl som blir större, och som dessutom börjar göra ont är int efullt lika lajbans. En knöl som blir större, som börjar göra ont, och där smärtan sprider sig ut en bit i handen är faktiskt inte kul alls. Inte ett smack. Jag håller mig för skratt, och det är inte svårt. Alls.

Ja, jag vet att det troligtvis bara är nån liten senknuta eller nåt annat lika osexigt (läs: ofarligt), men det hindrar ju mig ju inte från att vara irriterad på att den är där, och dessutom gör att jag inte kan göra allt jag kanske vill kunna göra, i alla fall utan att ha ont. Dumma äckliga lilla grej, jag vill att den försvinner nu. På stubben. Nyss.