En annan sak jag har tänkt på: när en ska träffa folk en bara pratat med på nätet ... ? Hur mycket ska en säga innan? Visst, det är enkelt att säga "vi träffas utanför Åhléns, jag har svarta kläder och mörkblå Marimekkoväska med ett kvinnokampstecken på", men det jag ofta frågar mig är om jag även ska lägga till "btw, jag en tjockis, bara så att du vet"? Jag menar, även om jag ska träffa folk jag bara är (och ska vara) kompis med, så känns det ... schystast? att "förvarna": "Hey, jag är ett fetto, så ifall du är allergisk kanske vi ska låta bli att ses?"
Är det bara jag som har såna konstiga funderingar? Jag menar, folk brukar ju inte ha något emot att umgås med folk som t ex är fula (inte för att det händer mig, alla mina kompisar är snygga, and that's a fact), men feta? Jag vet fan inte.
Så, är det rätt att förvarna folk, om inte annat för att de ska hitta igen en lättare?
Jag läste ett gammalt nummer av Ottar, och där var det en kvinna i rullstol som hade testat internetdejting (Ulla, en bit ner i texten). Jag påstår inte att det är samma sak (inte minst för att jag inte dejtar), men samtidigt är det en ganska intressant sak att fundera på: hur mycket behöver en berätta? Vad är det som är viktigast att framhålla i nya bekantskaper? Jag menar, bara för att jag är tjock betyder det ju inte att jag inte är trevlig (även om folk envisas med att tro att alla tjockisar är glada och snälla jämt), och det betyder ju inte att jag är dum. För mig är det viktigaste med nya bekantskaper att de är intelligenta och roliga att umgås med. Det uteslutar m a o rätt många, å andra sidan så avslöjas det ganska snabbt även på nätet (även om gudarna ska veta att jag har låtit mig luras att tro att folk är schysta, och det visar sig attd e är as IRL). Vad jag vill säga? Jag vet inte. Kanske vill jag bara förvarna folk som inte känner mig, och som skulle råka läsa den här bloggen att jag är en tjockis, men rätt trevlig (och vi ska inte glömma snygg! ;)) ändå.
Så det så.
[Tillägg: Encyclopedia Dramatica verkar ju ha genomskådat mig redan. Någon mer än jag som tycker att kommentarerna är väl otäcka?]
Är det bara jag som har såna konstiga funderingar? Jag menar, folk brukar ju inte ha något emot att umgås med folk som t ex är fula (inte för att det händer mig, alla mina kompisar är snygga, and that's a fact), men feta? Jag vet fan inte.
Så, är det rätt att förvarna folk, om inte annat för att de ska hitta igen en lättare?
Jag läste ett gammalt nummer av Ottar, och där var det en kvinna i rullstol som hade testat internetdejting (Ulla, en bit ner i texten). Jag påstår inte att det är samma sak (inte minst för att jag inte dejtar), men samtidigt är det en ganska intressant sak att fundera på: hur mycket behöver en berätta? Vad är det som är viktigast att framhålla i nya bekantskaper? Jag menar, bara för att jag är tjock betyder det ju inte att jag inte är trevlig (även om folk envisas med att tro att alla tjockisar är glada och snälla jämt), och det betyder ju inte att jag är dum. För mig är det viktigaste med nya bekantskaper att de är intelligenta och roliga att umgås med. Det uteslutar m a o rätt många, å andra sidan så avslöjas det ganska snabbt även på nätet (även om gudarna ska veta att jag har låtit mig luras att tro att folk är schysta, och det visar sig attd e är as IRL). Vad jag vill säga? Jag vet inte. Kanske vill jag bara förvarna folk som inte känner mig, och som skulle råka läsa den här bloggen att jag är en tjockis, men rätt trevlig (och vi ska inte glömma snygg! ;)) ändå.
Så det så.
[Tillägg: Encyclopedia Dramatica verkar ju ha genomskådat mig redan. Någon mer än jag som tycker att kommentarerna är väl otäcka?]
5 kommentarer:
För min del räcker det med att du säger vid vilken av Åhléns ingångar vi ska mötas.
En som inte är så hemma med Uppsala tar för givet att det bara finns en - och står där och väntar, och väntar, och väntar...
;-)
Haha, det hade jag glömt! :)
För uppsalabor är det ju självklart vilken ingång en menar ... :/
Jag skulle inte kalla dig tjockis, men det kanske är för att jag har ymniga kilon jag med (fst jag väljer numra, av ålders hävd, att anse att de pryder min kropp). Fast det jag egentligen ville säga är att jag ofta har känt mig manad att komma med samma "varning". (jag har ett spann på 20 kg upp och ner, så mitt utseende varierar vilt). En gång förvarnade jag en kille som jag iofs inte var så intresserad av, efter att vi hade mötts sa han "det gör inget att du är tjock för du har så vackra ögon" och det var med största sannolikhet menat som en snäll sak att säga men... yay, grabben, NEJ, snälla. Fel fel fel.
Han fortsatte störa på mig, mitt intresse var borta (i sanningens namn inte på grund av vare sig den där komentaren eller hans utseende, han ser väldigt bra ut, utan bara... nej. "Det" fanns inte.)
eh, STÖTA på mig, inte störa (korrektion av sista stycket :))
Nja, vi ar väl alla olika måttstockar. Jag menar, när Ugly Betty började så läste jag någonstans (nu minns jag inte var) att hon var så otroligt feeeeeeet.
Det var faktiskt en av de mest osmidiga komplimanger jag hört om! :)
Skicka en kommentar