Nyklippt

Äh, sjutton också. Bilden blev på fel ledd när jag skickade den från mobilen, och just nu har jag ingen lust att pillra så mycket. Jag låter den vara så här, och låter den som vill vrida på huvudet i stället. :)

Ja, Carina igen

På vägen till Travemünde lyssnade jag som vanligt på Hit-Radio Antenne. Den som känner Carina förstår att kombinationen Tyskland och åttiotal får mig att tänka på henne, helt klart. Där satt jag mitt i natten med tårarna rinnande och tänkte på min fina syster. (Var inte orolig, med "med tårarna rinnande" menar jag just det. Jag grät alltså inte som Helena Bergström, utan filmiskt på ett annat sätt. När tårarna bara rinner skymmer det inte sikten på något sätt, det enda som händer är att det blir blött på bröstet där tårarna hamnar. Jag kunde alltså köra utan problem.) Mitt i detta spelas Wonderful Life med Black. Några minuter senare spelas The Power of Love med Frankie Goes to Hollywood. Den med gott minne kanske förstår varför just de här två låtarna gjorde att det värkte lite extra i bröstet. När låten var slut (det är en skymf att byta mitt i den) bytte jag kanal eftersom jag inte orkade med mer som kunde påminna om henne. Då spelas en låt med Simple Minds (nej, inte den som spelades på begravningen, och ärligt talat minns jag inte vilken det var just nu).

Det var ett märkligt sammanträffande. Jag tror inte på ett liv efter detta, jag tror inte på något sånt alls. Ändå får jag en känsla (även om det strider mot allt jag tror på) att det på något sätt var ett tecken från Carina. Men, givetvis var det bara ett sammanträffande, om än ett märkligt gripande sådant.

Jag tror att jag helt enkelt saknar Carina alldeles fantastiskt mycket. Jag antar att jag inte behöver berätta att jag, så fort jag närmar mig Malmö, plockar upp telefonen, bläddrar fram till "C", och vill ringa henne.

All hail Försäkringskassan!

Jag tar tillbaka allt negativt jag har tänkt om Försäkringskassan, det har bara varit grundat i hörsägen. Trots att de anställer folk med skrikig röst och ful dialekt måste jag ändå lägga mig platt inför den effektivitet som råder. Ja, jag är allvarlig, på riktigt.

Jag var sen med att skicka in mina papper, mycket på grund av att jag är en "jävlar, blanketter att fylla i. Jobbigt, jag tar det om en liten stund, en stund som är om en vecka."-person. I alla fall, i går hade mina papper kommit in, och en handläggare ringde upp mig (han hade en mycket trevlig röst, och ingen obehaglig dialekt) för att försöka utröna hur det kommer sig att jag och min arbetsgivare uppger olika årslön för mig. Vi pratade en stund, och han lovade att återkomma idag och berätta om han fått fram något nytt. Idag hade han även fått in mina lönespecar, och ringde för att berätta för mig att det jag uppgett var korrekt, samt att han gör en utbetalning idag. IDAG!

Hur det kommer sig att han fått in olika siffror från oss vet jag faktiskt inte, och jag måste erkänna att jag inte bryr mig jättemycket om det heller. Det viktiga är att jag får rätt pengar i slutänden, och att de kommer snart. 

Allt en läser om Försäkringskassan är negativt, precis som allt som skrivs om CSN. Nu är det dags för mig att komma ut som myndighetskramare: Jag har aldrig haft problem med CSN. Visst, ibland ha pengar blivit sena, men det har uteslutande handlat om att jag har glömt något. Varje gång jag har ringt har jag blivit korrekt bemött, och fått snabba svar. Jag har aldrig haft problem med Försäkringskassan. Visst, saker kan vara onödigt krångliga, men den personal jag har mött och pratat med har uteslutande varit hjälpsamma (om än med skrikig röst). Jag har aldrig haft problem med universitet eller VHS. Visst, ibland har jag trillat mellan stolarna, men det har uteslutande berott på slarv från min sida (fast, i ett fall var det faktiskt slarv från folkhögskolans sida, när de glömde att kryssa i en ruta på mitt intyg). Jag gillar att betala skatt, och ja: jag har ofta gillat skolmaten (förutom på Katte, men den maten är otjänlig som människoföda).

På väg till Holland

Jag återkommer till Sverige torsdag kväll. Jepp, så är det.

Tur att jag ska jobba

Jag är verkligen kass på att vara hemma. Nu har jag varit det i flera dagar, och fastän jag har haft all tid i världen att göra något, träffa folk och se till att hemmet som fortfarande befinner sig i flyttkaos kanske kan bli beboeligt, så har jag knappt gjort något av ovanstående. Jag har träffat folk (och fantastiskt sånt också), men inte så mycket som jag borde. Jag har hjälpt till att få hemmet beboeligt genom att sträcka över inte mindre än sju (av mina närmare 35) skolådor att ställas upp på konsollhyllorna som numera dominerar hela hallen, d v s inte mycket alls.

I morgon bitti ska jag jobba igen, och efter det kommer det att komma en ganska hektisk period (förutsatt att mitt schema stämmer något sånär). Kanske kommer jag att få mer gjort när jag är hemma kortare perioder? Kanske sitter jag just nu och lurar mig själv?

Hur som helst ska det bli roligt att komma iväg igen. Det känns märkligt hemma både i bilen och på färjan, och jag drömmer Autobahn när jag inte är på den.

Nu ska jag iväg och handla förnödenheter till resan, samt frimärke att kleta fast på kuvertet till försäkringskassan. Jag räknar med pengar strax före jul, men jag blir glad om det blir innan.

Min jobbtelefon jävlas

Den vägrar ta laddning, och stänger av sig själv. Jag har varit hemma, och den har legat på skåpet i hallen. Nu tittade jag på den, och upptäckte att den återigen stängt av sig själv.

Jag hoppas att den skärpt sig nu, jag har inte slagit på den sen jag tagit loss de lösa delarna och försiktigt blåst ut eventuellt ludd. Just nu orkar jag inte bekymra mig, troligtvis är dte ingen som försökt nå mig just när den varit knäpp.

Jag har så mycket jag vill säga

men jag tiger.

Lärdomar från gårdagen

Om du ska göra en soppa, som är som chili sin carne fast ja, soppa, så kan det vara bra att se till att du har allt hemma. Det är steg ett. Steg två är att kolla om det du tror att du har hemma verkligen är vad det utger sig för att vara. Mitt exempel är chilipulver, 4 msk. I burken med chilipulver tomt, men vad där? En liten påse med pulver, med texten "chilipulver". Vilken lycka, vilken härlig dag! Mäta? Nä, det är nog ungefär 4 msk, och vad gör det om det är en liten smula för mycket? 

Om du inte är försiktig kan du då råka ösa i en (förvisso liten) hel påse "chilipulver", som troligtvis var chilipeppar (men jo, jag har både dubbel- och trippelkollat, det står verkligen -pulver). Det innebär smärta av stora mått, även efter att vätskan har hällts av och nytt vatten slängt på. Galet.

Så, lita inte på etiketter på små påsar ("nejdå konstapeln, det här är minsann inte kokain. Det står ju klart och tydligt 'vaniljsocker' på påsen!"), och ät inte saker som gör ont att äta.

Gott blev det, med löjliga mängder turkisk yoghurt till.

Men åh

Nu har marginaljusteringen slutat funka igen. Jag blir galen. Det är ju så fult med taggig högermarginal.

På min gata i staaaaan

Jag bor numera på Gropgränd. Det är en kort gatstump i stort sett precis bakom universitetsaulan i Uppsala. Det är inte jättegott om plats varken i in- eller utfart på den, så döm om min förvåning när jag hörde ett välbekant ljud. Det brukar gå vanliga 18-pallars lastbilar förbi ibland, inga konstigheter där egentligen. Nu var det mer än så: det var inte bara en, utan två dragbilar med tillhörande trailers som hade förirrat sig in här. Jag vet inte hur det kan ha gått till, även om jag anar att de glömde att svänga in på St Olofsgatan, och fortsatte på Kyrkogårdsgatan och såg att det tog stopp längre fram. Hur som helst så såg i alla fall den andra chauffören en smula stressad ut. Det hade jag också varit om jag hade haft de metrarna att leka med på ett ställe där enkelriktningarna står som spön i backen.

Tillbaka på jobbet

Jag har förresten kört min första tur sen ... ja, sen allt. Det gick över förväntan, även om jag var jättenervös för att strula till något. Det där osvikliga självförtroendet jag önskade mig till min födelsedag, och inte fick? Jag fick det inte heller i julklapp.

Hur som helst så gick det bra. jag höll mig på vägen, jag fick med mig rätt saker både dit och hem. Jag vet inte om jag kan ha skrivit det förut, men jag har verkligen världens bästa jobb. Så det så.

Igår och idag

Igår var jag till min husläkare och fick ett läkarintyg. På grund av stora brister i kommunikation har saker liksom fallit mellan stolarna, så nu var det dags att ta tag i det. Det gick bra, min husläkare är en klok person som förstår att det kan finnas omständigheter som gör att en inte funkar helt klockrent alla gånger.

Idag tänkte jag att jag skulle gå till Försäkringskassan för att prata med en handläggare öga mot öga. Jag blir alltid lite nervös över att missa att fylla i något, glömma ett papper eller bara helt enkelt fucka upp allt, så jag tänkte att det var bäst att knalla dit helt enkelt. På Försäkrningskassans hemsida stod det att jag skulle beställa en tid hos en handläggare, så jag ringde dit. Det visade sig att det här krånglet jag hade väntat mig kanske inte var så jävla farligt i alla fall. Jag fick utmärkt hjälp per telefon, så förutom att personen jag pratade med hade en mycket irriterande dialekt är jag nöjd. Nu ska jag bara kopiera en massa papper, skriva något lämpligt tillägg och skicka in bibban med papper, sen är jag klar. Kanske.

Så dumt

hansi liten, lilla hansi: när ska du lära dig? När ska du lära dig att om det låter för bra är det något som har utelämnats? När ska du få i skallen att låter det för generöst, ja, då är det för generöst för att vara sant? När hansi, när ska du lära dig att inte lita på vad folk säger? Nej, inte ens när de säger samma sak flera gånger ska du lita på det. Det som händer är att du har ett helvete bakom dig, ett helvete framför dig, och ett helvete runt omkring. Till på köpet känner du dig sviken. Ja, och så har du inga pengar heller.

På väg

Idag har jag träffat Anneli, och nu ska jag sova. De sakerna har inte med varandra att göra egentligen, men det blev en fin mening.

Klockan är för mycket

Jag borde ha somnat för länge sen, men eftersom det var så länge sen jag jobbade kan jag inte somna på kommando. Det här är första natten jag sover ensam, utan en själ i närheten, sen jag fick reda på att Carina är död. Jag har ingen jag kan ropa på när jag inte kan andas (men hur fan skulle jag kunna ropa om jag inte får luft?), ingen som stryker mig över håret och säger att det kommer att bli bättre, aldrig riktigt bra, men bättre. Här finns ingen som kan minnas med mig, jag är ensam med alla tankar.

Jag ser mig omkring. Där är bänken som Carina satt på när hon väntade på att jag skulle bli klar. Där är ... ja, just det. Hade jag vetat att det här skulle hända hade jag aldrig tagit henne med. Inte ens på jobbet kan jag slippa minnesbilder av henne. Å andra sidan, om jag aldrig hade haft henne med hade jag ångrat det också. Går det att mista någon utan att ångra saker en borde ha gjort, borde ha sagt, borde ha låtit bli att göra eller säga? Jag tror inte det. Jag ångrar så mycket, mest det jag inte gjorde. 

Jag trodde inte att det var möjligt att sakna någon så mycket att det känns rent fysiskt. Viss kunskap önskar jag att jag hade sluppit.

Bra och dåligt

Jag har haft en räcka kanonbra dagar. I förrgår hängde jag med lillasyster Sophie i stort sett hela dagen. Vi åt sushi, drack kaffe och spelade Yatzy och Skipbo. Jag var glad t o m när jag förlorade, och förlorade gjorde jag hela tiden.

Igår hade jag en heldag med Håkan. Vi åt frukost på Barista, skrev in honom på Norrlands, och gjorde sånt där en gör på stan. På kvällen var det middag för de tappra själar som hjälpte till vid flytten. Jag har sagt det förr, och jag kommer säkert att säga det fler gånger: jag har finare vänner än jag förtjänar. 

Den här dagen har ägnats främst åt gråtande. I kväll ska jag åka till Södertälje och sova över där för att slippa kliva upp mitt i natten. Jag börjar jobba i morgon bitti, och jag är glad, jätteglad t o m. Jag har saknat jobbet massor, och jag kan knappt bärga mig. Jag längtar efter att få köra igen, få åka färja, t o m återse Torsvik. Samtidigt går jag runt och kan inte sluta gråta. 

Jag tänker på att Carina aldrig mer kommer att följa med i bilen. Hon kommer aldrig att kunna åka med till Holland och se allt jag har pratat om, hon kommer inte att svara när jag ringer för att berätta att jag närmar mig Malmö. Aldrig mer kommer hon att skratta åt min gps som vill att jag ska svänga av motorvägen och köra mot Löddeköpinge när jag åker från Malmö mot Södertälje. Hon kommer inte att skicka fler skumma sms som förorsakar min gps stora problem att läsa upp. Jag saknar henne så jävla mycket, och jag vet inte vad jag ska göra utan henne.

Jag är så tacksam

Jag har familj och vänner, jag har ett jobb, och idag har jag dessutom fått träffa en av de personer som har gjort störst intryck på mig någonsin. Jag vet inte om han har möjlighet att förstå det, men jag gjorde mitt bästa för att förklara att utan honom hade jag för länge sen tappat mitt hopp, och min tilltro till mänskligheten. Han visade att en vuxen person kan bry sig, trots att det gäller barn han inte ens känner. Att han var lika gammal som jag då det hände skrämmer mig en liten smula: är jag lika vuxen som han var? Skulle jag kunna göra samma sak om en åttaåring behövde min hjälp?

Jag hoppas det.

hansi igen

Jag var iväg till jobbet en sväng igår, och det var så skönt att vara där, att se välbekanta ansikten och bara vara Hanna ett tag. På kvällen fick jag hänga med en fin vän som kom från Stockholm för att leverera en kram. Jag är glad att den inte levererades av samma bud som kom med blommor från jobbet för ett tag sen, utan personligen.

För övrigt ser jag ut som Fantomen på Operan med mitt munsår. Var kan jag få tag på en tjusig mask och en sjuhelvetes sångröst?

Tillbaka till verkligheten

Jag vet inte.

Idag ska jag till jobbet för uppföljning på konferensen jag så gärna ville vara med på, men som jag verkligen verkligen inte pallade. Jag är alldeles uppspelt inför att träffa alla igen (jag kommer dessutom få träffa de som tillkommit på senare tid), samtidigt som jag är alldeles skräckslagen. Det var länge sen jag var där (även om jag slank in en stund senast jag var hos terapeuten), tänk om inget är som förr? Det känns som att jag har varit borta ett år och tappat allt sammanhang, samtidigt som ... äh, jag vet inte. Jag är lite glad, jävligt rädd och fortfarande helt väck. Att jag har ett avgrundsdjupt hål i hjärtat behöver jag troligtvis inte berätta.

Dessutom har jag världens äckligaste munsår.

Så var det gjort

Jag vill inbilla mig att vi valde den musik Carina hade velat ha; hur som helst så var det ett bra sista soundtrack (Jenseits von Eden med Nino de Angelo, Someone Somewhere in Summertime med Simple Minds, Hallelujah med Jeff Buckley, The Power of Love med Frankie Goes to Hollywood, Wonderful Life med Black och Utan dina andetag med Kent).

Jag är så oerhört tacksam, för flera saker till på köpet. Jag är tacksam för att flera av mina vänner, som också var Carinas, dök upp. Begravningar är jobbiga, och det är ju faktiskt inget tvång att komma på dem. Ändå dök de upp. Jag är också tacksam över att vår mamma inte dök upp. Alldeles oavsett om hon insåg att det var den rätta saken att göra, eller helt enkelt var för full för att ta sig utanför dörren, så var det en bra sak.

Framför allt är jag otroligt tacksam att jag faktiskt har fått ha en så fin syster i 29 år. Det är få förunnat. Jag har dessutom tre systrar till, alldeles fantastiskt fina de också. Jag ska kanske lära mig att se vad jag har, och inte vad jag saknar.

Just nu orkar jag inte

Hjälp mig, snälla.

Jag har finare vänner än jag förtjänar

och idag har jag fått besök av två av dem. Tack.

Jag vill bara att det här ska vara över

Det går att spela Yatzy om disken

Jag vann.

En upplysning till allt och alla

Jag vill vara så tydlig det bara går: om jag dör medan min mor fortfarande är i livet vill jag inte att hon kommer på begravningen. Jag tror inte att hon egentligen skulle vilja komma, annat än möjligtvis för att det ser bra ut, men OM hon skulle få för sig att vilja komma: stoppa henne.

Kommer hon ändå, slå sönder kistan, spotta på mig och släng mig i Fyrisån. Det är en värdigare begravning än att hon ska vara med och göra allt fult och smutsigt. Så, nu vet du det.

Låt oss inte kalla det hot, kalla det hellre en vädjan

I tisdags försökte jag och min äldsta syster att resonera med den som rent biologiskt är vår mor. Vi försökte få henne att inse att hon faktiskt inte är välkommen på Carinas begravning. Visst, det är hennes biologiska dotter som begravs, men hon är mer vår syster än hennes dotter. Det är för sent att låtsas bry sig när Carina redan är död.

Jag hoppas att hon inser att det rätta är att hålla sig hemma i stället för att, sin vana trogen, försöka göra det till The Tuija Silvennoinen Show. Att komma och låtsas vara den sörjande modern till vår syster som var den som blev sviken flest gånger av den som gång efter annan svikit sin uppgift att ta hand om, och skydda sina barn, det är bara skamligt.

Tuija Silvennoinen Sundbom, mommy dearest, det här är till dig: om du brydde dig det allra minsta om Carina, håll dig borta. Det är det Carina skulle ha velat. Om du inte brydde dig, håll dig borta. Det är vad Carina hade velat. Jag tänker inte göra mig skyldig till olaga hot genom att hota dig med fysiskt våld om du kommer, det är under min värdighet. Jag tänker dessutom på intet sätt implicera att jag kan göra ditt liv till ett helvete på andra sätt, för hur skulle jag kunna göra det? Nej, jag vädjar till det sista lilla stråk av mänsklighet du kan ha kvar i kroppen: kom inte på begravningen.

Allt jag måste förklara

Genom jobbets krishanteringsgrupp har jag fått besöka en psykoterapeut. Det är inget jag klagar över, tvärtom. Jag har så mycket som skaver i mig, och så mycket jag behöver lufta inför någon annan. Hur ska jag annars kunna acceptera att min syster är död, och att jag aldrig mer kommer att få prata med henne? (Jag tänker fortfarande "shit, nu var det länge sen, jag måste prata med Carina!", och det är som att falla varje gång jag kommer på att det faktiskt inte går, hur mycket jag än vill det.)

Hos terapeuten infinner sig dock snabbt ett problem. Han vet ju ingenting om mig, och vad jag kommer ifrån. Hur ska jag kunna prata om Carina utan att prata om hur vi växte upp? Hur ska jag kunna förklara hur det kommer sig att hon, och inte någon av mina föräldrar, har varit min fasta punkt, den jag kunnat vända mig till i allt? Kan jag förklara hur jag tror att Carina blev som hon blev, gjorde som hon gjorde, utan att förklara hur livet såg ut för oss; förklara hur det är att växa upp som oönskade döttrar till någon som verkligen inte borde ha fått barn?

Hur ska jag kunna förklara min barndoms lättnad över att vara så jävla ful, med annat än att det i alla fall skulle hindra mig från att bli som mamma (gå ut på Baldis, bli skitfull, dra hem nån främmande karl till en lägenhet där det sover tre barn, och inte sällan däcka)? Hur ska jag kunna förklara att jag faktiskt fortfarande inte riktigt känner min äldsta storasyster med annat än att hon vid fjorton faktiskt fick nog av att vara hackkyckling och slagpåse, och flyttade hem till pappa i stället? 

Kan jag få någon att förstå vad många av mina rädslor och mina svårigheter att lita på folk, och faktiskt förstå att de tycker om mig trots att jag inte är värd ett smack kommer sig av, annat än att jag är uppvuxen i ett synnerligen dysfunktionellt hem med en kvinna som inte förtjänar att kallas "mamma" (för att vara krass: i stort sett alla kan knulla till en unge, men för att vara en mamma (ja, pappa också för den delen) ska du fan i mig ha visat något slags intresse av att skydda och älska det barn du faktiskt har tvingat in i världen); en kvinna som har satt sig och sitt supande och knullande i första rummet, och sina döttrar i hallen, om vi ens har fått komma in?

Jag tror inte att det går att förklara min avgrundsdjupa sorg över att min älskade älskade syster är död, utan att berätta om att hon, trots att vi inte har bott ihop sen hon var fjorton, alltid har tagit hand om mig, alltid har varit min förebild, och alltid berättat hur stolt hon är över mig. Ingen annan i hela världen har gjort det för mig. Ingen kan någonsin ersätta den som trots att hon flyttat ändå aldrig övergivit mig, alltid sett till att jag haft det bra, alltid alltid alltid berättat för mig att jag är fin och bra och fantastisk. Jag kan alltså inte förklara min syster utan att för terapeuten försöka uttrycka min förundran över hur något så fint kan komma av en så ful uppväxt.

Jag tänker inte ens försöka mörka.