Andy (a k a Fladderöra) har nu ett nytt hem. Det verkade hur bra som helst, så jag är inte det minsta orolig. Jag vaknar förstås fortfarande med ett ryck och tänker "darn, nu är han nog jättekissnödig", men det tar inte så lång tid att komma på att det inte är mitt problem längre. :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar