men jag orkar inte förklara allt. Jag kan nöja mig med den kortkorta versionen:
I torsdags kom rektorn för att lyssna på våra klagomål. Jag hade skrivit ihop en lista på de problem jag upptäckt, samt kompletterat den med en lista på förbättringar. Flera som läste listan ville - och fick - skriva på. När rektorn kom ville jag lämna in den, men fick till svar att "det finns inget "vi", det är din lista". Men visst, han ville att alla skulle skriva sina synpunkter, jag tyckte inte att det var så mycket att bråka över.
Efter att vi hade skrivit våra papper med plus, minus, och förslag till förbättringar (ja, jag skrev samma sak om igen, och ja, min minuslista sträckte sig över ett halvt A4, med minimal handstil.) så ställde flera av oss frågor. Jag tog upp en sak som jag hört bara ett par dagar tidigare. Tydligen stampade jag ruskigt hårt på en mycket öm tå, eftersom rektorn reagerade med att aggressivt fråga vem som hade sagt det till mig. eftersom jag inte mindes det - och det var det minsta problemet som jag såg det - så sa jag just det, att jag inte mindes.
Här kommer då det som blev ett problem: rektorn fortsatte att med högre och högre röst fråga vem som hade sagt det jag sa nu. Jag mindes fortfarande inte, och då fick jag höra att jag var en lögnare. När folk försökte sig på att styrka min historia (samt fylla i vilken lärare det var som sagt det), så fräste han åt dem att hålla käften. Ja, han är rektor. Ja, han sa åt oss att hålla käften.
Jag tror att han nåonstans efter att upprepade gånger ha fräst åt oss som försökte prata att hålla käften, samt kallat mig lögnare flera gånger, upptäckte att han hade missuppfattat det jag sa. Personer som faktiskt är trygga i sig själva skulle i den situationen backa, och be om ursäkt. Den här personen ångade på, men gav mig förslaget att "vi kan backa några steg, och så låtsas jag som att jag aldrig hört det du sa." Givetvis kunde jag inte gå med på det, inte minst för att jag faktiskt sagt alla de sakerna. han försökte ytterligare några gånger med att vi skulle backa, så skulle han kunna ha kvar sitt förtroende för mig, men eftersom jag inte tyckte att jag gjort något fel, så avböjde jag. Till slut fick en annan person äntligen en syl i vädret, och bekräftade det jag sagt, och lade dessutom till vem som hade sagt det till oss. Då var saken tydligen fine and dandy.
Det lilla förtroendekapital han som rektor för en utbildning som inte funkar hade hos mig, kastade han effektivt ut genom fönstret, efter att ha spottat och stampat på det, och kallat det fula saker. Jag har skrivit till VUC att jag under inga som helst omständigheter kommer att gå med på att han har del i utformandet av min individuella studieplan (vadå sent? Det har faktiskt bara gått nio veckor, bara för att vi blev lovade att de skulle vara klara andra veckan är det väl inte sent nu?), eftersom han uppenbarligen inte kan ta kritik på något sätt, samt har ett otrevligt och nedlåtande språk. Vi får väl se vad som händer.
I torsdags kom rektorn för att lyssna på våra klagomål. Jag hade skrivit ihop en lista på de problem jag upptäckt, samt kompletterat den med en lista på förbättringar. Flera som läste listan ville - och fick - skriva på. När rektorn kom ville jag lämna in den, men fick till svar att "det finns inget "vi", det är din lista". Men visst, han ville att alla skulle skriva sina synpunkter, jag tyckte inte att det var så mycket att bråka över.
Efter att vi hade skrivit våra papper med plus, minus, och förslag till förbättringar (ja, jag skrev samma sak om igen, och ja, min minuslista sträckte sig över ett halvt A4, med minimal handstil.) så ställde flera av oss frågor. Jag tog upp en sak som jag hört bara ett par dagar tidigare. Tydligen stampade jag ruskigt hårt på en mycket öm tå, eftersom rektorn reagerade med att aggressivt fråga vem som hade sagt det till mig. eftersom jag inte mindes det - och det var det minsta problemet som jag såg det - så sa jag just det, att jag inte mindes.
Här kommer då det som blev ett problem: rektorn fortsatte att med högre och högre röst fråga vem som hade sagt det jag sa nu. Jag mindes fortfarande inte, och då fick jag höra att jag var en lögnare. När folk försökte sig på att styrka min historia (samt fylla i vilken lärare det var som sagt det), så fräste han åt dem att hålla käften. Ja, han är rektor. Ja, han sa åt oss att hålla käften.
Jag tror att han nåonstans efter att upprepade gånger ha fräst åt oss som försökte prata att hålla käften, samt kallat mig lögnare flera gånger, upptäckte att han hade missuppfattat det jag sa. Personer som faktiskt är trygga i sig själva skulle i den situationen backa, och be om ursäkt. Den här personen ångade på, men gav mig förslaget att "vi kan backa några steg, och så låtsas jag som att jag aldrig hört det du sa." Givetvis kunde jag inte gå med på det, inte minst för att jag faktiskt sagt alla de sakerna. han försökte ytterligare några gånger med att vi skulle backa, så skulle han kunna ha kvar sitt förtroende för mig, men eftersom jag inte tyckte att jag gjort något fel, så avböjde jag. Till slut fick en annan person äntligen en syl i vädret, och bekräftade det jag sagt, och lade dessutom till vem som hade sagt det till oss. Då var saken tydligen fine and dandy.
Det lilla förtroendekapital han som rektor för en utbildning som inte funkar hade hos mig, kastade han effektivt ut genom fönstret, efter att ha spottat och stampat på det, och kallat det fula saker. Jag har skrivit till VUC att jag under inga som helst omständigheter kommer att gå med på att han har del i utformandet av min individuella studieplan (vadå sent? Det har faktiskt bara gått nio veckor, bara för att vi blev lovade att de skulle vara klara andra veckan är det väl inte sent nu?), eftersom han uppenbarligen inte kan ta kritik på något sätt, samt har ett otrevligt och nedlåtande språk. Vi får väl se vad som händer.
2 kommentarer:
Men så otroligt jävla fantastiskt förbannat GRÄSLIGT (och det är ändå när jag uttrycker dte milt och fint)
Mjo ... to say the least. :(
Skicka en kommentar