1985 var det melodifestival. Visst, det har det varit flera år, både före och efter det. Men, den här gången var det speciellt: jag såg en man med vita kläder och stort krulligt hår. Han sjöng "Olé olé", och den var så bra att det knappt fanns plats i kroppen för så mycket fint.
Det är för mycket att säga att jag sen dess har letat efter den, men det är inte långt ifrån sanningen. Jag har velat höra den igen, och framför allt se hur fanken det såg ut. Nu kan jag det (och du med!).
Det är för mycket att säga att jag sen dess har letat efter den, men det är inte långt ifrån sanningen. Jag har velat höra den igen, och framför allt se hur fanken det såg ut. Nu kan jag det (och du med!).
Den är fortfarande catchy, det måste jag erkänna. Värt att nämna är att kvinnan i grönt borde blivit utvisad resten av matchen för sitt galande (lyssna speciellt på första refrängen. Visst, hon tappade micken, men det är inte ett skäl till att låta illa), men Yizhar Cohen kan fortfarande få mitt hjärta att klappa en aning fortare, så här 21 år senare.
2 kommentarer:
Åh, vilka minnen som kommer tillbaka!! Tack! Ett speciellt tack för att jag fick se Carltons (Fresh Prince i Bel Air)okände bror. (Killen i rött!)Hahaha!
Men oh, jag hade inte ens sett honom, men du har så rätt. Med det leendet och de movesen kan han faktiskt inte vara någon annan. :)
Skicka en kommentar