och så finns det såna helger som den som var. Den var inte fin, den var så långt mycket mer.
Jag gillar att bo på hotell. För mig spelar det egentligen ingen roll om det är på ett exotisk ställe, eller om det är i Stockholm som nu. Huvudsaken är att jag får sova i en bekväm säng, och äta en god frukost. Nu i helgen bodde vi på hotell Amaranten på Kungsholmen, och ja, jag fick båda delarna. Dessutom fick jag fantastiskt sällskap, och en helt underbar helg.
Det skulle kunnat bli trist, det är jag medveten om. Vi hade absolut inga andra planer än att se Annie Liebowitz-utställningen på Fotografiska, och med deras generösa öppettider behövdes knappast någon planering. I övrigt var planen att äta och dricka gott, och bara vara tillsammans. Planen lyckades, över all förväntan.
Helgen bjöd på vackert väder, och ett Stockholm (som förutom att vara trist midsommarstängt på sina håll) som visade sig från sin vackraste sida. Förutom sällskapet (så klart) är det starkast minnesvärda utställningen på Fotografiska. Jag har sett hennes bilder lite här och där - precis som alla andra - men det var maffigt att få se så många samlade. Jag trodde att jag skulle gilla att se hennes uppdragsbilder mest, men märkligt nog var det familjebilderna som grep mig. Bilderna på Susan Sontag, både som livfull och sarkastiskt leende, och som svårt sjuk; det var de som gjorde allra starkast intryck. Det kan ha varit kärleken som genomsyrade varenda bild som gjorde det, eller bara att bilderna var väldigt vackra. Hur som helst gick jag runt med tårarna rinnande. Bilderna på barnen - särskilt som nyfödda! - hade för övrigt samma effekt på mig. De andra två bilder som fick tårarna att slå på fullt var dels den på cykeln och blodfläcken från Sarajevo, och fotspåren från Rwanda. Har du möjlighet, se utställningen! Jag var inte på ett sprudlande humör när jag lämnade byggnaden, men jag kände ändå ett lugn och en stillhet i kroppen. Vackra bilder av vackra människor och landskap, och bilder som berättar en historia: det är grejer det.
På fredagen gick vi runt lite planlöst och letade någonstans att äta. Till slut hamnade vi på någon restaurang på Medborgarplatsen, och det var väl helt ok. Vi gick vidare för att hitta ett glas vin, men alla trevliga ställen såg ut att ha stängt. Vi gick förbi en restaurang som såg trevli ut, och tog ett steg in när ägaren (antar jag) meddelade att de just skulle stänga. Sånt är trist, men till slut blev det ett glas vin i hotellbaren, och det var alldeles lagom som avslutning på en fin dag. På lördagen styrde vi kosan mot restaurangen som så snopet stängt framför ögonen på oss dagen innan, och vilket lyckokast det var!
Restaurang Nyagatan har allt; trevlig personal, gott vin, fantastisk mat och underbar dessert. Det enda som fattas är fler skivor. Efter att ha suttit i fyra timmar och lyssnat på samma BKO-skiva var det skönt för öronen (om än inte för någon annan del av kroppen) att gå tillbaka till hotellet.
Söndagen tillbringades på lugnast möjliga sätt: sen frukost, snabbfika med Nina och tillrest sällskap, och så bil hem till Siri, med en sväng runt Farsta centrum och en smula för mycket shopping (två säsonger av How I Met Your Mother t ex). Den här helgen har varit så fin, så fin att jag faktiskt inte vet vad mer jag kan säga. Den var fantastisk rätt och slätt.
Så, dagens tips från mig till dig: se Liebowitz-utställningen på Fotografiska, och ät middag på Nyagatan. Okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar