Jag försöker igen

Det som fick mig att skriva ett långt inlägg igår (som försvann när jag tryckte på "publish post", eftersom uppkopplingen hade fått för sig att inte vilja vara med längre. Vem kan klandra den?), var återigen en text av Hanna Hellquist. Där skriver hon om sin pappas död, och en av hennes poänger är att vi måste prata om självmord.

Det sägs att om det skrivs om självmord kan det trigga andra (tänk bara på vad som har sagts om Den unge Werthers lidanden!), men samtidigt: vi måste ju kunna prata och skriva (här höll jag på att skriva "skrika", och det är kanske inte så fel det heller?) om det!

I sin text skriver Hanna Hellquist "Min pappa tog livet av sig. Ska jag skämmas för det? Ska han?" Det är en sak jag har funderat över väldigt mycket. När vi inte pratar om självmord, när vi inte låtsas om att folk faktiskt mår så dåligt att döden känns som den enda utvägen; då stänger vi också effektivt den väg till hjälp och stöd som faktiskt skulle kunna finnas. I kommentarerna till krönikan skriver någon att han önskar att han hade pratat med sin syster när hon sagt att hon ville få ett slut på allt, i stället för att bara hoppas att hon skulle tänka om om de bara inte pratade om det.

När jag säger "jag har fyra systrar. Eller ja, tre kvar i livet, min ena storasyster tog livet av sig för drygt ett år sen." ryggar folk tillbaka. Det känns som att vi inte vet hur vi ska närma oss döden, och särskilt inte när den är självvald (vilket förstås väldigt sällan är fallet. Har du att välja mellan att dö eller att leva ett lyckligt liv är det nog ingen som väljer det förstnämnda. Det är nog inte så mycket val att tala om när en väl är där och då.).

Jag har ingen aning om vad som är rätt, jag vet bara att jag är så fantastiskt tacksam för alla som inte backade, som inte vände sig bort. Alla som stod pall för mitt tjat och gråt, alla som tog sig tid att höra av sig antingen här, per sms eller mail; alla som ringde för att kolla om jag ville prata eller bara vara tyst: tack. Utan er hade det inte gått.

Ibland funderar jag över om jag borde skämmas (precis som hon berör i texten). Borde jag skämmas över att Carina var svag och såg självmord som en lösning i stället för att bita ihop, rycka upp sig och ta tag i problemen? Borde jag skämmas att jag kanske inte tillräckligt visade hur mycket jag älskar henne, och att jag var beredd att göra allt för henne? Borde jag skämmas för att jag i telefon (efter det som visade sig vara ett försök, men som hon försökte få att verka som något annat) sa "Utan dig finns jag inte. Utan dig så dör jag, fattar du inte det?", och uppenbarligen ljög eftersom jag fortfarande lever?

Nej. Carina var inte svag. Carina var sjuk, sjukare än någon av oss hade kunnat ana. Hon var ibland oerhört svår att ha att göra med, men samtidigt är hon den mest kärleksfulla och omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Hon var inte svag, hon orkade bara inte vara stark hela tiden.

Nej. Jag ska inte skämmas för att jag inte sa till henne ofta att jag älskar henne. Vi är uppvuxna i en familj (förresten, vad är det för kriterier för att kalla något "familj"? Räcker det med blodsband, eller krävs det mer?) där det har varit fullkomligt främmande att uttrycka något slags kärlek till sin nästa (och här måste jag ge en eloge till vår mamma: det är fult att ljuga, så för en gångs skull höll hon sig till sanningen). Jag tror att Carina visste. Jag måste i alla fall tro att hon visste.

Nej. Jag ska inte skämmas för att jag fortfarande lever. Lika sant som det var då, lika sant är det nu att jag inget hellre vill än leva, och leva det liv jag lever just nu.

Det känns som ett stort svart hål inom mig, varje dag. Därmed inte sagt att jag inte är glad, inte är lycklig. Det är bara det att Carina fattas mig. Hon fattas mig så vansinnigt, och vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det har gått mer är ett år, och varje dag tänker jag att jag ska ringa henne och kolla hur hennes dag har varit, berätta om Siri och hur lycklig jag är, upplysa om att Lukas har blivit kalasstor och är jätterolig att hänga med. Jag saknar att prata med henne, att skratta med henne.

Med Carina försvann mina minnen. Det finns ingen i hela världen kvar som känner mig. Jag låtsas att det inte gör något. Det är svårt för folk med en trygg och fin uppväxt, en sund kärleksfull familj och inga sorger i världen, att förstå hur jag fungerar. Så, jag sprider mina gracer. Jag berättar lite här, annat där. Jag ser till att ingen har allt.

... fast egentligen vill jag helst av allt att någon ska vilja (och orka!) lära känna mig på riktigt.