Det där osvikliga självförtroendet, det där som säger "klart som sjutton att du duger, och givetvis är du bra, snygg och trevlig nog!"; var är det? Jag har önskat mig det ett bra tag nu, men varken till födelsedag eller jul fick jag det. Har jag inte varit snäll nog? (Dum fråga, jag vet.)
Nej, i stället för att gå rak i ryggen, här kommer jag! så bubblar tankarna, de där som jag är stor nog att ha lagt bort för länge sen. Att känna mig osäker gör mig jobbig och gnällig, och min jobbig- och gnällighet gör mig än mer osäker. Så vevar det på ett par tre varv tills jag inte pallar med det själv och försöker att rycka upp mig ("ta dig i kragen och ryck upp dig!" kan vara den vidrigaste meningen någon kan rikta till en annan människa). Det går sådär.
Sen kommer jag på att jag har glömt att sova, glömt att äta. Åtgärdar jag det, så vips! är jag rätt snygg och bra igen. Ibland kan självförtroendet sitta i en god natts sömn.
Jag tror förstås inte att det osvikliga ens vacklar under trötthet och hunger (jag menar, det heter ju inte "osvikligt" för intet, eller hur?). Nästa födelsedag, då jäklars vill jag ha ett. Okej?
1 kommentar:
Bra där, att du vet hur du ska komma tillrätta med det.
Sen går det faktiskt att låtsas också, och gå med kroppen som om självförtroendet sitter där. Det tror jag ganska många gör...
Jag inbillar mig också att alla har mer eller mindre bra dagar/veckor/månader, oavsett sömn och mat. Men det är bara vi som är lite extra uppmärksamma som märker av det. ;)
*kram*
Skicka en kommentar