Det här med att komma ut

Jag har skrivit om det här med att komma ut förut. Då handlade det om att jag kom ut under Uppsala Pride, och det jag kom ut som var ickenykterist. Sen dess har jag kommit ut som flata, och det var helt odramatiskt. Jag fick inga ledsna miner, inga upprörda känslor visades, och ärligt talat: vem hade inte redan räknat ut det? ("Det här med David var ju lite förvirrande förstås", som en person uttryckte det. För ordnings skull bör det tilläggas att det inte var nåt slags konvenansäktenskap med David, det var på riktigt alltihop. David är undantaget.)

Hur som helst: att komma ut som flata var långt mycket mindre dramatiskt, jobbigt och pinsamt än att komma ut som ickenykterist. Det kändes som att jag var en svag människa, att jag hade svikit saken och alla de människor jag har jobbat med, och lärt känna genom åren inom nykterhetsrörelsen. Jag är ganska övertygad om att allt bara var i mitt huvud (även om jag faktiskt råkade ut för en och annan besviken min), men jobbigt var det likaväl.

Nu till dagens komma ut:ande: jag har börjat äta kött igen. Det här är nästan lika jobbigt som att vara öppen med att dricka alkohol, inte minst för att jag känner mig som en svikare. Jag har förvisso aldrig varit vegetarian eftersom jag har ätit fisk hela tiden, men jag har ändå undvikit resten i några år. Egentligen finns det inget riktigt bra skäl till att börja igen (men väl tusen och ett till att låta bli), annat än att det blir lättare för mig i jobbet, och att jag upptäckt att jag saknat vissa delar av köttätandet.

Så, jag är medveten om att jag gör något som strider mot allt vad vettigt heter och faktiskt börjar med något som inte är nödvändigt, men det är väl som med alkohol: jag hade lust. Ja, jag sviker alla mina gamla ideal, bara för att jag har lust.

Men nej, ni kommer aldrig att få se mig rösta på Sverige- eller Kristdemokraterna. Lite jävla självbevarelsedrift måste en flicka ändå ha.