Det blev

den finaste helgen på länge.

F ö knarkar jag twitter, och är så oerhört glad över att det finns så mycket vettiga människor som tipsar om saker jag annars skulle ha missat, och som tar sig tid att fråga om saker som är viktiga. Mer sånt!

Jag älskar den fortfarande

För rätt många år sen laddade jag ner en väckningssignal från Morgonpasset i P3, och jag har fortfarande inte tröttnat på den. Inget får mig att vakna så snabbt som Mads Mikkelsen.

Nej, jag har inte ställt klockan för att vakna nu, jag bara kom att tänka på den eftersom jag redan är vaken. Den här kroppen gör kaos med mig, eftersom den tydligen tycker att det är a-ok att vara vaken mer än ett dygn och sen inte sova mer än sex timmar. Tids nog tröttar den väl ut sig, och då ska jag sova. Jag är trots allt ledig hela helgen.

Ibland är det de små sakerna som gör det

Vissa dagar är bara skräp, och borde snabbt som sjutton spolas förbi. Andra är hur fina som helst, och borde vara längre. Den här dagen har varit av den senare sorten.

Jag har sån tur att jag har fina människor i mitt liv, och att ytterligare fina trängs på trappan för att komma in.

Jag tror att Allie spionerar på mig

Hur skulle hon annars kunna beskriva mitt liv?

Bra dag

Träning, kaffe med Karin och middag med Ullis: bra dag.

Jag har en tom "utkast"-låda

För första gången sen december 2009 har jag en tom "utkast"-låda. Det mailet som låg där då var egentligen inte så jobbigt att skicka, det kändes bara inte relevant efter ett visst datum. Samtidigt kändes det som att jag hade fått ner vad jag tyckte och tänkte just då, och ville behålla det, kanske mest som tidsdokument.

Det andra mailet har legat sen 16 augusti 2010. Det är ett mail som kändes lite för skarpt, lite för anklagande och lite för rakt på sak för att jag skulle våga göra det. "Väck inte den björn som sover" sägs det ju, och det var väl lite så.

Nu har jag i alla fall skickat båda, med några dagars mellanrum. Det första som påminnelse om hur det var i december 2009, och det andra som ett svar på hur jag kände angående en sak som varit stor och jobbig för mig, och där jag inte vet om jag kan uttrycka mig bättre än jag gjorde i somras. Jag tror inte att det här ändrar ett smack, men det känns skönt att ha det skickat, inte minst det andra.

Rosa tanten bär lila idag

Mittemot mig bor Rosa tanten. I stort sett varje gång jag har sett henne (vilket är många, hon bor som sagt mittemot mig på en smal gata), har hon burit en ljusrosa tröja. Jag vet inte om det är samma eller om hon har många likadana, men rosa är ledordet. Rosa tanten är lite av en fast punkt i tillvaron, så när hon ändrar på sig känns det olycksbådande.

Idag har Rosa tanten en mörklila tröja på sig, och jag kan inte låta bli att känna att det är ett tecken på att världen inte kommer att bli sig lik. Ingenting kommer att bli som förr, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. (Jag behöver verkligen komma iväg och jobba snart, uppenbarligen är för lång hemmavistelse skadligt.)

Idag har varit en bra dag i alla fall. Jag är vinglig och vimsig, men har ätit ordentlig lunch och fått frisk luft. Dessutom är det alltid lika spännande när en ser sig i spegeln efter några dagars sjukdom, och ändå tänker "Hmm... snygg!". Det är oväntat, men fint.

Jag tror förresten att Rosa tanten bär mörklila som en protest, antingen för att hon ser för mycket, eller för lite naket, från min lägenhet. Det är svårt att veta.

Somliga straffar gud med detsamma

För en stund sen tänkte jag "Woohoo, jag känner mig ju rätt bra! Jag skulle ju faktiskt kunna jobba, typ nu om det behövdes." Tio minuter senare vek sig knäna och jag fick sätta mig ner för att inte vingla omkull. Så mycket för "Woohoo".

Det är fint väder, och allt jag orkar är att titta ut genom fönstret och beklaga mig. Jag är värre än ett barn med vattkoppor. Jag har spring i benen, men ingen energi eller ork. Jag har en lägenhet som skulle behöva en storstädning, men jag orkar inte. Jag har böcker som skulle vilja bli lästa, men orden bara geggar ihop. Jag har filmer som är osedda, men som är antingen för tunga eller för tråkiga. Så, jag sitter här, och ojar mig.

Jag är en sån jävla mes.

(Fast, i övrigt är jag ganska bra faktiskt.)

Det här med att vara sjuk,

det funkar dåligt för mig. Jag blir så galet rastlös, men är för trött för att göra något alls. Det innebär alltså att jag ligger på soffan eller sängen. med myror i hela kroppen, men inte ork att ta tag i något. Det är väldigt frustrerande. Dessutom är det tråkigt.

Igår kände jag mig bättre, så jag bestämde mig helt sonika för att se det som en bra sak att jag var hemma, och passa på att se Emil Jensen igen. Jag sov bort det mesta av dagen, pumpade mig full med allt vad febernedsättande och smärtstillande jag hade hemma, och träffade min vän Kerstin några minuter innan konserten började.

Det må låta patetiskt, men jag kände att under de två timmarna så behövde jag inte tänka på något jobbigt. Ja, jag såg samma som jag såg i torsdags, och det hade kunnat kännas jobbigt att minnas, men det gjorde det inte. Det kändes bara fint, om än en smula melankoliskt. Jag är glad att jag gick iväg (vilket på intet sätt betyder att jag är glad över att vara hemma och sjuk. Jag tar hellre ledigt i fall jag vill vara hemma, det är mer go i mig då), även om jag var trött som ett litet lite djur när jag kom hem, och däckade i stort sett momentant.

Nu sitter jag mest och hoppas på livstecken, och kanske ett svar på ett mail jag skickade för ett dygn sen. Jag tror att jag får ställa in mig på att vänta, eller kanske ännu troligare: bereda mig på att inte få svar, så att jag kan glädjas om det faktiskt kommer.

Om jag bara kunde applicera min annars så livskraftiga ge upp-attityd på det här hade allt varit så mycket enklare. Enklare, men tråkigare.

Det finns gånger

då det känns som att jag bara skriver och skriver och aldrig kommer fram till något vettigt. De gångerna är alla.

Sammanfattning av dagen

Sovit, kollat på Bones, frusit, svettats, hällt i mig Alvedon, twittrat, sovit, drömt konstigt, twittrat, fått världens sämsta samvete över att ringa in och sjuka mig (trots att jag innerst inne visste att det var smartast, men det är inte kul att sätta någon på pottkanten), sovit, skallat dörrkarmen, frusit, sparkat tån i tröskeln så blodvite uppstod, frusit, hällt i mig Alvedon, sovit, drömt konstigt, twittrat, längtat till jobbet, sovit, frusit ... und so weiter liksom.

Jag blir så sällan sjuk, så när jag blir det tjongar det till med besked. I morse kändes det ganska okej, men efter några timmar när jag bara frusit mer och mer (och vinglat som hade jag dragit i mig en sjuttis på stående fot), var det liksom bara att acceptera. En dag har gått, och jag är redan så utled på skiten.

Hade allt varit som det skulle hade jag sovit nu, och sen pallrat mig till jobbet vid 22-tiden. Där hade jag kört ner till Malmö och lyssnat på podcaster (jag har ju tankat sånt av bara sjutton så jag skulle ha sällis i natt!), och ut på en förarbunden tur. I stället sitter jag hemma och är sur, arg och allmänt sunkig (i helvete att jag tänker duscha. Att ta av kläderna skulle innebära att jag blev kall, att duscha varmt skulle göra ont, och att duscha kallt är bara uteslutet.) Så, jag sitter här, sunkig och dan, med håret på ända och stirrar surt framför mig.

En sak som är fint med att vara sjuk är att det går att ligga på soffan och kolla på tv-serier (även om jag hittills inte har varit vaken genom ett helt avsnitt av något idag), och att det finns vänner som erbjuder sig att åka och handla och sånt. Det värmer hjärtat, när hjärnan känns som att den ska rinna ur öronen vilken sekund som helst.

Det här att bli sjuk var ju kanske inte helt oväntat heller, med tanke på att i stort sett alla jag känner har varit sjuka för inte länge sen, och inte minst med tanke på att jag slarvar med mat och sömn. Sånt brukar inte göra susen för motståndskraften har jag hört. Dessutom har jag ju fått det härliga munsåret som brukar förebåda helvetet, så helt förvånad är jag kanske inte. Däremot frustrerad.

När jag får feber

vinglar jag, och kräks. Hej och välkommen, influensajävel som jag verkar vara sist med att få.

Jag har känt mig hängig några dagar, och har haft huvudvärk och ont i halsen, men jag tänkte att det skulle gå över. För ett par timmar sen började det göra riktigt ont i huden, och när jag skulle ta mig till badrummet vinglade jag in i dörrkarmen. Nu ligger jag i sängen, inlindad i täcket som en liten kåldolme, iklädd mysbrallor, duntofflor, linne, t-shirt och två långärmade tjocktröjor, och fryser som ett djur.

Jag behöver inte det här. Jag behöver jobba och tjäna pengar, och göra något kul (alltså jobba). Fan. Fan. Fanfanfan.

Emil Jensen är fantastisk

Ja, så mycket mer finns nog inte att säga. Ja, jag förväntade mig mycket igår, när jag satte mig på första balkong på Södra teatern. Jag har aldrig sett honom live förut, däremot lyssnat på musiken och sett honom i småklipp här och var (det är ju svårt att inte älska hans brev till försäkringsbolaget).

Det blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Nu spelade sällskapet stor roll, men även utan det tror jag att jag hade tyckt att det var lika fantastiskt. Han är smart, rolig, politisk, skarp och alldeles underbar. Om du har chansen att se honom på den turné han är ute på: gör det!

... och som vanligt kändes den som gjord för mig.

En balansakt

Jag är dåligt utrustad för det här livet. Jag har taskig motorik, dålig balans och en benägenhet att frukta det värsta. Samtidigt har jag en barnslig övertro på mig själv och mina förmågor. Jag tror att jag kan, när jag egentligen borde veta bättre. Jag tror att om jag vågar, då vågar väl alla. Om jag tror, då borde väl vem som helst kunna tro? En blandning mellan taskig självkänsla och ett uppblåst ego, det är jobbiga grejer att leva med.

Just nu känns hela mitt liv som en balansakt, en försiktig promenad med förbundna ögon på slak lina. Jag trevar mig fram, med hopp på min ena sida, och förtvivlan på min andra. Ja, givetvis vore det smartare att helt enkelt slita av sig ögonbindeln och kliva av, och förhoppningsvis landa i hoppet. Men, det vore väl inte helt likt mig, vore det?

Av hävd är jag en ge uppare av rang. Om saker går mig emot, säger jag "fuck it", och går därifrån. Mer än en gång har jag testat saker, som jag sen helt har lagt på hyllan för att jag inte klarade av dem på första försöket. Jag är kortsiktig, har inget tålamod och vill att allt ska funka på studs, helst nyss (det är därför jag älskar Appleprodukter antar jag). Jag vill inte hålla på att krångla. Kort sagt: är jag inte bra på en grej på en gång ger jag fan i att ens försöka en andra gång. Det är inte värt min ansträngning helt enkelt.

Det enda jag fram till för inte så länge sen inte gett upp på, var lastbilskörningen. Jag var så jävla dålig när jag började. Jag var lättstressad, hade ingen koll på växlarna, och fick så mycket skäll att jag nästan blev helt paralyserad. Talang var - och är! - inget jag har, så det jag till slut lärde mig, gjorde jag på ren vilja. Jag var inte säker på att jag någonsin skulle klara av det, men jag visste att det här var någonting jag verkligen ville skulle fungera, och då var det äntligen värt att lägga den där extra ansträngningen på det. Vet du? Det lyckades. Jag ska inte säga att jag är en gudabenånad lastbilschaffis, men jag jag är bra. Jag är långt mycket bättre än någon trodde att jag skulle kunna bli, men allt har hängt på att jag faktiskt har gett mig fan på att lyckas, och för att jag trodde att jag en dag skulle få koll på det om jag faktiskt ville det riktigt mycket.

Nu har jag kommit till den andra saken någonsin i mitt liv som jag inte har gett upp vid första tecknet på krångel. Jag har inte gett upp på första, eller andra eller ens tredje tecknet, eftersom jag fullt och fast är övertygad om att det kan bli bra. Jag är inget större fan av livscoacher och "allt handlar om inställning, se dig själv som vinnare så blir du en!", snarare tycker jag att mycket är BS, och att det skapar en onödig stress för folk som inte lyckas med allt de företar sig (för det handlar ju bara om deras inställning, är de fattiga och sjuka är det bara att rycka upp sig och TA TAG i sitt liv). Samtidigt så har ju jag, i detta nu, just den inställningen. Jag tror att det här går att fixa, men att det kräver tid och ansträngning. Jag är beredd att lägga ner hårt arbete för något jag tror på, och gudarna ska veta att det känns märkligt att inte bara backa och säga "jamen då struntar vi i allt". Jag är en ge uppare av rang, och när jag inte lägger ner arbetet på studs vid en motgång torde det betyda något. Antagligen betyder det att jag är dum i hela huvudet, det skulle inte förvåna mig.

Att ha taskig självkänsla och en ge upp-attityd går utmärkt, det är snarast så det funkar. Att då blanda in en känsla av kämparglöd och jävlaranamma i det, det ställer saker på huvudet och på ända på samma gång. (Men nej, jag menar inte att jag tänker "ja nu jävlar, nu ska jag ge upp så det skallar mellan husen!", snarare tvärtom.)

Samtidigt tycker jag ju att jag är ett kap. Hur fan går det ihop?

Nästa kvinna

som ger mig tulpaner ska jag gifta mig med.


- iPhonepostat

För mycket?

Om jag går på stan och ser en man i femtioårsåldern, med välskräddad överrock och ett självsäkert leende, och jag tänker "demon!": betyder det att jag har kollat en smula för mycket på Supernatural?

Inte helt sällan

gör jag fortare än jag tänker. Nu, för en stund sen var en sån grej. I stället för att fundera så sa jag "japp, jag kommer!", i stället för att fundera på om jag hade andra planer. Det hade jag, kom jag på typ nu.

Samtidigt skulle det underlätta att byta planerna, om inte annat så för min sinnesfrid. Eller så pajas den ännu mer, svårt att säga så här på rak arm.

Ja, det är våren

Igår var det 15 plusgrader när jag kom till Zwolle. 15! Det spelade mig rakt ingen roll att uppkopplingen inte funkade, för det var fint väder.

På tal om jobb: ibland gillar jag inte mitt jobb lika mycket som annars. Härom kvällen var en sån. Tänk en förflugen kommentar på Facebook, ett litet tjuvnyp för att få någon att antingen 1) försöka tänka på hur han skriver, eftersom det är hart när omöjligt att förstå; 2) ge fan i att hänga där när han har druckit, eftersom det är hart när omöjligt att förstå vad han skriver.

Så, jag kom med en liten gliring, mest för att jag var en smula uttråkad, och blev lite förvirrad över att inte förstå. Enter spam-bonanza. Det började rasa in mail, av typen "jag gillar dig som person jag hoppas att du gillar mig". Till en början försökte jag vänligt att förklara att kommentaren inte var så himla allvarligt menad, men när svaren som kom inte hade något med det jag skrev att göra, tröttnade jag. Jag slutade svara, och det kom mail på mail på mail. Sen kom det även sms, några st. Just då, då var jag inte så glad över mitt jobb. Eller jo, fortfarande glad över jobbet, men inte så mycket över en kollega.

F ö var det samma kollega som kom med det härliga "Men, jag tycker att du verkar normal.".

Huh?

Jag undrar lite hur det kommer sig att det här inlägget är taggat med "flator flator flator". Nog för att det var exakt så många flator jag hängde med den dagen, men ändå? Märkligt.

Okej, jag trillade dit

Ja, jag såg finalen. Nej, jag gillade inte vinnarlåten. Jag har svårt för folk som sjunger så nasalt; dessutom tycker jag att pojkvaskern borde kika lite på Stoppa sabbet, och sluta paja grejer.

Liksom många andra fann jag det fantastiskt underhållande att vinnarlåten var oerhört lik Glenmarkbidraget från 1984, Kall som is. Bland upp den med någon BWO-dänga (tack Astrid!), så har vi ... vad fan hette låten? Ja, den som lillkillen just sjöng.

Förresten, Vargas-bruden? Fy fanken. En docka som sjunger så barnsligt att Lisa Ekdahl verkar macho, då har det gått långt.

Sammanfattning av kvällen:

kanske inte världsklass, men bra jävla fin ändå.

Idag hann jag med mycket: jag började med frukost med Javiera, gick sen och tränade, och åt efter det lunch med en bekant som jag aldrig hängt med förr. Sen blev det nån timma hemma, och sen häng på Uplands. Bra dag. Bra kväll. Den kunde ha varit bättre, men kunde också ha varit sjukt mycket sämre.

Aimee Mann - Wise Up

Tack för att du väntar

du behåller din plats i kön.

Jag skrev ett långt inlägg

men jag blev bara argare och argare ju längre jag skrev, så jag vete fanken om jag kommer att slutföra det. Det jag vill säga är att om du inte förstår att det finns förtryckande strukturer i samhället så är du dum i huvudet. Ja, det är så enkelt.

"Varför finns det ingen internationell mansdag då, va? Va? Va?" Vi kan säga så här: jag skulle ge upp 8 mars i en grisblink om det innebar att jag (och mina medsystrar) skulle få samma privilegier som män per automatik har. Verkligen, ta den bara!

Det finns de vanliga invändningarna om "men åh, jag är inte feminist, jag älskar ju män!", "men i Saudiarabien, där är det mycket värre. Här har ni det bra, gör nåt där det spelar roll i stället!" och "det handlar bara om individer, det finns ingen strukturellt förtryck.". Jag skrev som sagt långt och ordrikt, men jag tröttnade. Jag tröttnade på dumhet, och på "jamen jaaaag är inte förtryckt!". Men så jävla bra för dig då! Bara för att du, i detta jävla nu, inte känner dig förtryckt, behöver det faktiskt inte betyda att det inte finns förtryckande strukturer. Stå upp för din medsyster för fan!

Jag ska inte skriva i affekt. Det blir bara svordomar och gråt.

Jag önskar så

att jag kunde säga att allt är kalas och tårta.


- iPhonepostat

Sol!

I Malmö är det soligt och vackert. Bra där.




- iPhonepostat

Jag är så bra på att sova

när jag väl är på jobbet. Så här innan? Not so much. Jag tror att det kommer att bli stora mängder kaffe i natt, blandat med sömn närhelst det finns tillfälle.

I övrigt känns det faktiskt ganska bra. Jag fick en väldigt fin avslutning på torsdagen, och en bra start på fredagen. Dessutom har jag tränat idag, bara en sån sak.

Äh, jag hade fel

Tydligen var jag arg i onödan, och sen i onödan också. Det hade förstås varit snajsigt att få reda på att upplägget är ändrat, så ärligt talat är jag fortfarande förbannad. Det, och sen.


- iPhonepostat

Jag är lite trött nu

Jag är trött på allt. Det beror just nu på att jag blev väckt flera timmar tidigare än nödvändigt, och att jag kommer att bli sen hem. Jag var glad när jag vaknade, och trodde att jag skulle få åka tidigare. När jag fick reda på att nä, det var inte min bil som kommit, för de hade visst bytt bilar utan att meddela, blev jag så väldigt irriterad. I vanliga fall hade jag kunnat ta det, men just idag gick det dåligt.

Inte nog med att jag blev väckt flera timmar för tidigt; jag kommer antagligen att fastna i köerna vid Köpenhamn, och sen också mellan Sthlm och Uppsala. Adjö bekväma hemkomst, hej och välkommen jävla skitdag.

Men vafan, det är många timmar kvar på dagen. Den har fortfarande möjlighet att bli fin.


- iPhonepostat

Emobloggande känns jävligt gjort

så egentligen borde jag blicka framåt, mot den ljusa framtid som väntar strax bakom hörnet. Jag ska bara sova först, och sen åka hemåt.

I Danmark är det f ö plusgrader, bara en sån sak.

Så härligt det är ändå

Under det senaste året har jag mest jobbat och träffat Siri. Jag har varit väldigt nöjd med det, och ärligt talat inte saknat så mycket annat. Det är ju så när en är galet upp över öronen tokförälskad, allt annat får stå tillbaka en smula.

Men ja, så kom då dagen då jag blev lämnad. Helt plötsligt hade jag eoner av tid att göra ingenting på. Jag skulle ju kunna göra det klassiska och sätta mig i ett hörn och dricka sprit till jag inte orkade vara olycklig mer, eller så skulle jag kunna göra något mer konstruktivt. Jag skrev på Facebook något i stil med att jag, p g a min ändrade relationsstatus, hade massor av tid, och behövde sällskap. Jag hoppades på något slags reaktion, men jag hade inte räknat med den anstormning som följde. Helt plötsligt hade jag massor av häng, bara att välja och vraka.

Trots att jag alltså har varit norra halvklotets tristaste brudtrasa, och dissat sällis hit och dit, så fanns mina vänner fortfarande kvar! Sånt kan få mig att bli alldeles tårögd.

Jag behöver fortfarande sällskap, mest hela tiden. Jobbar jag inte vill jag alltså ha häng, så mycket som möjligt. Visst, det är kanske att ducka problemet med hjärtat som håller på att gå i bitar, men jag har aldrig sagt att jag är modig och vågar möta saker direkt. Jag är feg och konflikträdd, och bättre på att dricka kaffe än på att rannsaka mitt hjärta. Så, häng med mig!

Om jag ändå kunde vara arg

Tänk så mycket lättare det hade varit att bara kunna vara arg, i stället för att känna sig ... ja, helt tom. Jag vrider och vänder på saken, men ingenstans finns ilskan. Besvikelsen finns där, och givetvis sorgen. Förvirringen finns där, helt klart, men ingenstans kan jag skymta den rödglödgade ilskan, den som skulle kännas så förlösande. Den skulle ta bort alla känslor av otillräcklighet, och skölja bort misstanken om att det var min rädsla, och min svaghet som gjorde att hon inte ville vara med längre. Min rädsla att jag inte visade min kärlek tillräckligt starkt, tillräckligt mycket, tillräckligt ofta skulle få stryka på foten till förmån för ilskan, och till slut kanske t o m hatet.

Men nej. Jag vill inte hata. Det räcker med att jag från och till kämpar med självhatet, mer hat får inte plats. Jag vill dessutom inte känna ilska heller. Bara för att det vore enklare, betyder det inte att det vore bättre, eller önskvärt på något sätt.

Förresten, handlar det här om syster eller flickvän? Jag vet inte. Kanske båda.

Jag vet ingenting

Om det är dags att ge upp hoppet, alltså verkligen verkligen ge upp det sista hoppet ... så ...

Idag

Idag skulle Carina ha fyllt 34. Jag saknar henne så det gör ont, och jag har ingenstans att göra av smärtan.