Läsning som gör susen för humöret

When a hurricane damaged my father's house, my brother rushed over with a gas grill, three coolers full of beer, and an enormous Fuck-It Bucket - a plastic pail filled with jawbreakers and bite-size candy bars. ("When shit brings you down, just say 'fuck it' and eat yourself some motherfucking candy.")

Det finns få författare som får mig på så bra humör som David Sedaris. Hans historier om att sluta röka i Japan, eller som här, hur hans bror Paul (som kallas "Rooster") tampas med motgångar, är så vansinnigt bra och kärleksfullt berättade. Han återger även, utan att skämmas, historierna om sina försök som performancekonstnär (som mest kom sig av ett ganska extensivt bruk av amfetamin), och som läsning ute bland folk är han förödande: härom dagen satt jag i restaurangen på färjan och skrattade så jag grät, och jag kunde inte göra ett dugg för att hejda det.

Så, dagens tips är att läsa David Sedaris. Han allra bäst när han läser sina egna texter, så har du möjlighet: lyssna! Jag har When You Are Engulfed In Flames på cd om du vill låna.

Jag skulle förresten också vilja ha nån i min bekantskapskrets som förstår det fina i en Fuck-It Bucket.

Jag har skådat våren, och den är vacker

I Zwolle var det 11 grader varm i onsdags, och fastän regnet öste ner kunde jag inte annat än att vara glad. Vad annat finns när våren är i antågande?

Ett osvikligt självförtroende, med extra allt tack!

Det där osvikliga självförtroendet, det där som säger "klart som sjutton att du duger, och givetvis är du bra, snygg och trevlig nog!"; var är det? Jag har önskat mig det ett bra tag nu, men varken till födelsedag eller jul fick jag det. Har jag inte varit snäll nog? (Dum fråga, jag vet.)

Nej, i stället för att gå rak i ryggen, här kommer jag! så bubblar tankarna, de där som jag är stor nog att ha lagt bort för länge sen. Att känna mig osäker gör mig jobbig och gnällig, och min jobbig- och gnällighet gör mig än mer osäker. Så vevar det på ett par tre varv tills jag inte pallar med det själv och försöker att rycka upp mig ("ta dig i kragen och ryck upp dig!" kan vara den vidrigaste meningen någon kan rikta till en annan människa). Det går sådär.

Sen kommer jag på att jag har glömt att sova, glömt att äta. Åtgärdar jag det, så vips! är jag rätt snygg och bra igen. Ibland kan självförtroendet sitta i en god natts sömn.

Jag tror förstås inte att det osvikliga ens vacklar under trötthet och hunger (jag menar, det heter ju inte "osvikligt" för intet, eller hur?). Nästa födelsedag, då jäklars vill jag ha ett. Okej?

Jag vet inte riktigt var jag ska börja

Det är klart att det är så, att genom att blogga helt öppet så att alla kan läsa, så öppnar jag ju även för kritik och sånt som inte är så trevligt. Jag kan ta att folk tycker att jag är dum i huvudet som tycker som jag tycker, eller gör som jag gör (jag har fått mail ibland där folk kallar mig både det ena och det andra för att jag skriver som jag gör. Det gör mig inte så mycket.). Dock har jag så innerligt svårt för att det finns de som faktiskt är elaka. Nu menar jag inte elaka som i "intelligenta och snärtiga, och elaka på ett snyggt vis", utan bara rätt och slätt ondsinta. Vad ska jag annars kalla kommentarer som den Eva J lämnade på det förra inlägget?

Så, klaga gärna på mina åsikter och tyck att jag är dum i huvudet, men aldrig aldrig aldrig får du säga att det var lika bra att min syster tog sitt liv. Där går gränsen.

Det som skrämmer mig mest i hela världen

är när folk inte svarar. Jag blir kall i hjärtat och förutsätter det värsta.

Jag försöker igen

Det som fick mig att skriva ett långt inlägg igår (som försvann när jag tryckte på "publish post", eftersom uppkopplingen hade fått för sig att inte vilja vara med längre. Vem kan klandra den?), var återigen en text av Hanna Hellquist. Där skriver hon om sin pappas död, och en av hennes poänger är att vi måste prata om självmord.

Det sägs att om det skrivs om självmord kan det trigga andra (tänk bara på vad som har sagts om Den unge Werthers lidanden!), men samtidigt: vi måste ju kunna prata och skriva (här höll jag på att skriva "skrika", och det är kanske inte så fel det heller?) om det!

I sin text skriver Hanna Hellquist "Min pappa tog livet av sig. Ska jag skämmas för det? Ska han?" Det är en sak jag har funderat över väldigt mycket. När vi inte pratar om självmord, när vi inte låtsas om att folk faktiskt mår så dåligt att döden känns som den enda utvägen; då stänger vi också effektivt den väg till hjälp och stöd som faktiskt skulle kunna finnas. I kommentarerna till krönikan skriver någon att han önskar att han hade pratat med sin syster när hon sagt att hon ville få ett slut på allt, i stället för att bara hoppas att hon skulle tänka om om de bara inte pratade om det.

När jag säger "jag har fyra systrar. Eller ja, tre kvar i livet, min ena storasyster tog livet av sig för drygt ett år sen." ryggar folk tillbaka. Det känns som att vi inte vet hur vi ska närma oss döden, och särskilt inte när den är självvald (vilket förstås väldigt sällan är fallet. Har du att välja mellan att dö eller att leva ett lyckligt liv är det nog ingen som väljer det förstnämnda. Det är nog inte så mycket val att tala om när en väl är där och då.).

Jag har ingen aning om vad som är rätt, jag vet bara att jag är så fantastiskt tacksam för alla som inte backade, som inte vände sig bort. Alla som stod pall för mitt tjat och gråt, alla som tog sig tid att höra av sig antingen här, per sms eller mail; alla som ringde för att kolla om jag ville prata eller bara vara tyst: tack. Utan er hade det inte gått.

Ibland funderar jag över om jag borde skämmas (precis som hon berör i texten). Borde jag skämmas över att Carina var svag och såg självmord som en lösning i stället för att bita ihop, rycka upp sig och ta tag i problemen? Borde jag skämmas att jag kanske inte tillräckligt visade hur mycket jag älskar henne, och att jag var beredd att göra allt för henne? Borde jag skämmas för att jag i telefon (efter det som visade sig vara ett försök, men som hon försökte få att verka som något annat) sa "Utan dig finns jag inte. Utan dig så dör jag, fattar du inte det?", och uppenbarligen ljög eftersom jag fortfarande lever?

Nej. Carina var inte svag. Carina var sjuk, sjukare än någon av oss hade kunnat ana. Hon var ibland oerhört svår att ha att göra med, men samtidigt är hon den mest kärleksfulla och omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Hon var inte svag, hon orkade bara inte vara stark hela tiden.

Nej. Jag ska inte skämmas för att jag inte sa till henne ofta att jag älskar henne. Vi är uppvuxna i en familj (förresten, vad är det för kriterier för att kalla något "familj"? Räcker det med blodsband, eller krävs det mer?) där det har varit fullkomligt främmande att uttrycka något slags kärlek till sin nästa (och här måste jag ge en eloge till vår mamma: det är fult att ljuga, så för en gångs skull höll hon sig till sanningen). Jag tror att Carina visste. Jag måste i alla fall tro att hon visste.

Nej. Jag ska inte skämmas för att jag fortfarande lever. Lika sant som det var då, lika sant är det nu att jag inget hellre vill än leva, och leva det liv jag lever just nu.

Det känns som ett stort svart hål inom mig, varje dag. Därmed inte sagt att jag inte är glad, inte är lycklig. Det är bara det att Carina fattas mig. Hon fattas mig så vansinnigt, och vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det har gått mer är ett år, och varje dag tänker jag att jag ska ringa henne och kolla hur hennes dag har varit, berätta om Siri och hur lycklig jag är, upplysa om att Lukas har blivit kalasstor och är jätterolig att hänga med. Jag saknar att prata med henne, att skratta med henne.

Med Carina försvann mina minnen. Det finns ingen i hela världen kvar som känner mig. Jag låtsas att det inte gör något. Det är svårt för folk med en trygg och fin uppväxt, en sund kärleksfull familj och inga sorger i världen, att förstå hur jag fungerar. Så, jag sprider mina gracer. Jag berättar lite här, annat där. Jag ser till att ingen har allt.

... fast egentligen vill jag helst av allt att någon ska vilja (och orka!) lära känna mig på riktigt.

Jag skrev ett långt och jävligt jobbigt inlägg

och under tiden hade uppkopplingen lagt av, så inget sparades. Det kanske var lika bra.

Jag skrev det så att alla kan se, visst gjorde jag väl?

"[...] att se den kvinna jag älskar [...]" Ja jäklar, är det någon som har hyst det allra minsta tvivel om mina känslor torde den personen kunna känna sig upplyst nu.

Vem är förresten den glada, nästan löjligt positiva och tokförälskade bruden, och vart har hon gjort av den bittra, otrevliga och toksura som var här förr? Det är skumt sånt där, när folk byts ut utan förvarning. Lite som i tv-såpor, där karaktärer helt plötsligt spelas av nya skådisar. Ja, det här är ju förstås inte alls likadant, utan snarare som i tv-såpor när det helt plötsligt är så att en karaktär ändrar ... ja, karaktär helt enkelt. Oftast brukar det vara onda tvillingen Hans som dyker upp, men i den här speciella såpan är det den kvillrande glada som byter ut surmulen (alltså "surmulen" som i "den surmulna"; jag har inte glömt ett ord efter. Jag kanske ska skriva det med versalt s helt enkelt, så det mer ser ut som en barnbokskaraktär? "Surmulen åker haschpulka" t ex, det låter väl som en bok vi alla skulle vilja läsa?). Så kan det gå ibland.

Lika glad är jag för det, och här ska inte blandas in några jädra rävar.

Min fot den bara jävlas / bara jävlas gör min fot / och om den inte jävlas / så är den ej min fot!

Vissa tror att det handlar om en hatt och tre kanter, men det är bara hittepå. Världen kretsar kring mig, och endast mig, och i förlängningen min fot. I alla fall gör den det i min lilla muminvärld där jag är president.

Anyhooo...

Jo, min fot ja! Den bara bråkar, bråkar och stör (men eftersom en stukning "kan ta ett par månader att läka så är det ingen idé att röntga". Att jag har gått med ond fot sen i april är ... ja, kanske nåt att räkna med helt enkelt. Röntgar gör de ju inte förrän "det har gått i alla fall ett halvår". Antingen är det jag eller läkaren som inte kan räkna, för i min kalender har det gått både ett par månader och ett halvår sen april. Hell, det har gått både ett par månader och ett halvår, tillsammans!), och ärligt talat: jag gillar den inte ett spår. Värst är den när jag ska upp och ned mycket på flaket, t ex vid lastningar. Jag har sagt det förr, och jag kommer nog att kunna säga det igen: jag har världens bästa jobb. I stället för att säga "jaha, men då får du väl helt enkelt sjukanmäla dig om du inte kan lasta?", så säger de "vi får ta och kolla på det, och se om nån annan kan ta dina lastningar den dagen så att du slipper anstränga foten mer än nödvändigt". Jag har dessutom världens finaste kollegor, dels de som hoppar in och tar lastningar i stället för mig, och dels de som säger "det är bara att höra av sig så kommer jag och hjälper till". Jag blir varm ända in i hjärtat!

Dessutom ska jag iväg och få inlägg gjutna så snart jag bara kan hitta en tid att vara i Södertälje. Snart kommer fossingarna vara en liten smula gladare, och hansi likaså. Härliga tider!

Hur tänkte du nu?

För ett tag sen lade jag till två små rutor som dyker upp i slutet av varje inlägg här. Där går det lätt och enkelt att kryssa i antingen "bra där" eller "hur tänkte du nu?". Den förstnämnda brukar - i den mån det sätts kryss - vara den som är mest ikryssad. Den är ganska rakt på sak, och jag antar att de (ni!) som kryssar i där menar att de (ni!) håller med mig. Men, hur är det egentligen med den andra?

Ta inlägget som heter Det här med att komma ut t ex. Där är det just nu 4 st "bra där", och 2 "hur tänkte du nu?". Jag tippar på att de förstnämnda är dels Astrids "woohoo, nu kan jag få hansi att äta biff och dricka såar med öl!", men också nåt försiktigt "så bra att du gör som du själv känner". De andra då? Är det "fifan hansi så dum du är som börjar äta kött igen!" (vilket är en fullkomligt rimlig reaktion), eller är det varianter på "hur tänkte du nu, inte är väl du flata/dricker alkohol/röstar på annat än Sverigedemokraterna?" Det vore så roligt att veta! Så, om du har lust så får nu nån gång - om du ändå kryssar menar jag - även skriva varför du kryssar som du gör. Inte för att det kanske finns så mycket att kommentera, det finns det ganska sällan (annat än "hur fan tänkte du nu, är du fullkomligt bindgalen?"), men ändå.

... and I'm feeling good

Det allra mesta är så in i bänken jävla toppenbra att jag bara vill skrika rätt ut.

Jag har återigen gått igenom gamla beslut och åsikter för att se om de fortfarande håller. Bara för att jag har tyckt, tänkt eller känt en sak förr behöver det på intet sätt betyda att det fortfarande är relevant för mitt liv som det ser ut nu, så ibland tar jag mig en funderare. Det händer att det jag kommer fram till skrämmer mig, fast på ett bra sätt. Lite som ... ja, lite som nu.

Folk säger att "det handlar om att träffa rätt person bara", och jag tror banne mig att det kan ligga nåt i det.

Jag gillar't.

Jag är så förutsägbar

Jag jobbade i helgen. Det var fint och bra (jag gillar ju rent generellt att jobba), och det som gjorde det alldeles extra kalasfint var att Siri var med. Vi skulle ha träffat Anneli, men hon hade den dåliga smaken att bli sjuk, så vi fick roa oss på egen hand. Det gick bra, Malmö är en trevlig stad att spankulera runt i utan nåt större mål än att hitta nånstans att äta (vilket dock visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom vi inte kunde bestämma oss).

Okej, så jag är kvinna och kör lastbil. Jag har kort hår och piercingar, och jag är tillsammans med en annan kvinna. Så, är någon då det minsta förvånad över att jag igår blev alldeles knäsvag av att se Siri spela fotboll och se alldeles fantastiskt avslappnad och hemma ut? Kom igen hansi, går du igång på fotbollsbrudar nu också, hur förutsägbar kan en enda person vara? Tja ... nä, rent generellt kan jag inte säga att jag tidigare känt någon speciell dragning till fotbollsbrudar, men gudars: att se den kvinna jag älskar göra något som hon är grymt bra på, och som hon älskar? Vad finns det att inte gilla?

Så ja, jag är en truckflata som går igång på sportflator, eller i alla fall en. Jag är så förutsägbar.

För övrigt längtar jag till sommaren. Jag är aldrig så snygg som när jag kör lastbil och har pilotbrillor med spegelglas, och keps. På riktigt, hetare än så blir jag inte! :)

Det här med att komma ut

Jag har skrivit om det här med att komma ut förut. Då handlade det om att jag kom ut under Uppsala Pride, och det jag kom ut som var ickenykterist. Sen dess har jag kommit ut som flata, och det var helt odramatiskt. Jag fick inga ledsna miner, inga upprörda känslor visades, och ärligt talat: vem hade inte redan räknat ut det? ("Det här med David var ju lite förvirrande förstås", som en person uttryckte det. För ordnings skull bör det tilläggas att det inte var nåt slags konvenansäktenskap med David, det var på riktigt alltihop. David är undantaget.)

Hur som helst: att komma ut som flata var långt mycket mindre dramatiskt, jobbigt och pinsamt än att komma ut som ickenykterist. Det kändes som att jag var en svag människa, att jag hade svikit saken och alla de människor jag har jobbat med, och lärt känna genom åren inom nykterhetsrörelsen. Jag är ganska övertygad om att allt bara var i mitt huvud (även om jag faktiskt råkade ut för en och annan besviken min), men jobbigt var det likaväl.

Nu till dagens komma ut:ande: jag har börjat äta kött igen. Det här är nästan lika jobbigt som att vara öppen med att dricka alkohol, inte minst för att jag känner mig som en svikare. Jag har förvisso aldrig varit vegetarian eftersom jag har ätit fisk hela tiden, men jag har ändå undvikit resten i några år. Egentligen finns det inget riktigt bra skäl till att börja igen (men väl tusen och ett till att låta bli), annat än att det blir lättare för mig i jobbet, och att jag upptäckt att jag saknat vissa delar av köttätandet.

Så, jag är medveten om att jag gör något som strider mot allt vad vettigt heter och faktiskt börjar med något som inte är nödvändigt, men det är väl som med alkohol: jag hade lust. Ja, jag sviker alla mina gamla ideal, bara för att jag har lust.

Men nej, ni kommer aldrig att få se mig rösta på Sverige- eller Kristdemokraterna. Lite jävla självbevarelsedrift måste en flicka ändå ha.

Det är förresten

hit jag siktar igen. Tänk, hår som har lite lyster och inte är som plastigt Barbiehår? ;)

hansi, nu med rutor i håret

Det är svårt att fota det själv, så tills vidare får det här duga. Rutor, woohoo!

Förresten så har jag beslutat mig för att sluta bleka håret. Min hårbotten hatar mig, och det är rätt meckigt att bleka det jämt. Nu väntar alltså en period av "hansi ser ut som en uteliggartant" till det är långt nog att klippa bort det blekta. Iiik! Fast ja, först är det en period av "hansi är så sjukt cool i håret", så klart.

Dumma fötter och skumma fingrar

Såsärja, då har jag besökt min husläkare (okej, det var lögn. Min husläkare är en hurtig snubbe och tränar inför Vasaloppet, så det var hans kollega som kollade på min fot), och fick sränga order om att genast se till att skaffa inlägg till båda fötterna eftersom båda mina fotvalv sjunkit ihop till ingenting efter mina jävelstukningar på jobbet. Det känns bara sådär bra, knappt ens det faktiskt. Ska jag vara ärligt känns det inte roligt alls, dels för att det blir en utgift jag inte räknat med, och dels för att ... jamen, jag vill ju inte att det ska vara nåt fel på mig!

På tal om fel så tog jag upp det här med mina domnande fingrar, och han skulle fixa en remiss till *mummel mummel* för att göra ett *mummel mummel*-test. Nej, jag lyssnade inte riktigt, det erkänner jag. Jag tycker att det är skönt att det ska kollas upp i alla fall, för det är galet otrevligt när fingrarna domnar och blir vita.

Jag börjar bli vuxen

Jag har insett att jag har skor som egentligen inte passar mina fötter, men som jag inte kunnat låta bli att köpa för att de har varit så ruskigt snygga. Problemet är at jag inte har kunnat göra mig av med dem, just för att de är så snygga. Lösningen på det är en flickvän med ungefär samma skostorlek, för då kan jag låna ut eller ge bort dem, men ändå se dem ofta. :)

Nu räcker det

Jag säger som Donna och Barbra: enough is enough! Okej, i mitt fall handlar det inte om kärlek, utan om själva antitesen till det, nämligen snö och påföljande trafikkaos i Tyskland.

I natt körde jag från Södertälje till Malmö. Det gick oväntat bra, jag höll mig pigg och glad utan att behöva stanna och sova, och det trots att jag inte sovit i stort sett alls under dagen. Eller ja, det gick bra fram till min kollega Johan ringde och berättade att han stod i kö någonstans i Tyskland sen två timmar tillbaka. Men nej, han hade inte den trailer jag skulle ha, så det var nog kanske lugnt. Så kändes det fram till jag fick reda på att i stort sett alla sju chaffisar från oss som är ute nu satt fast i köer, eftersom folk inte hade den goda smaken att hålla sig på vägen, utan envisades med att köra av och välta och hålla på (synnerligen ofint gjort om du frågar mig). Jag fick uppdateringar lite nu och då, och ja, det stod stilla överallt, och stod det inte helt stilla rullade det i 30.

Jag kom till hamnen i Malmö, ställde av den trailer jag hade med mig, och ringde sen kontoret för att fråga hur det såg ut. De kunde inget säga förrän efter tio då de skulle veta hur många som missade färjan (gissa en gång hur många som hann. Woohoo, rätt! Ingen!). Sent omsider (efter att jag hade glidit in på Hamn & peppar och köpt en kopp kaffe och en macka, kollat på Hair, och slösurfat en hel del) fick jag då reda på att min trailer inte kommer in till hamnen i Malmö kl 19 i kväll (men det hade jag redan kunnat räkna ut), utan kommer in i hamnen i Trelleborg halv åtta. I morgon bitti.

Så, nu sitter jag här i hamnen i Trelleborg, och förundras över dess abnorma fulhet, och passar dessutom på att - med en hetta och passion jag inte trodde vara möjlig - hata snö och påföljande kaos. Nu får det banne mig vara nog, det är inte roligt längre!

Nu är det dessutom ingen idé att sova, för då kommer jag vakna pigg som en lärka vid 23-tiden kanske, vilket vore så obra att hälften vore trist. Så, jag ser till att försöka hålla mig pigg (men glad, det är jag baske mig inte). Jag skyller förresten mitt humör på PMS, precis som det är den som ligger bakom mitt som ett barn-gråtande i slutet på Hair.

Att börja på en sång och fortsätta på en annan

Ibland händer det att jag börjar sjunga på en sång, och helt plötsligt kommer in på en annan. Fråga mig inte varför (jo, gör gärna det, men jag vete fanken om jag kan förklara), men ibland börjar jag sjunga på En kväll i juni av Lasse Berghagen, men när jag kommer till "[...] sparka' av sig båda skorna", så fortsätter jag inte med "och så spotta' han ut snusen, sa 'min sköna får jag lov?'", utan med "[...] och så hoppar jag på bussen, som går till Copacabana". Jepp, det blir Deirdres samba av Cornelis Wreeswijk (även om jag oftast tänker på den i Annelie Rydés version). Jag antar att det är för att jag, när jag hade kör på Uppsala folkhögskola, fick sjunga båda låtarna, ofta samma timme. Så kan det gå.

Hur som helst, det är inte det enda exemplet (även om jag i skrivande stund inte kommer på fler än det, och det som fick mig att komma på att skriva om det). Det som gjorde att jag började fundera över fenomenet är att jag började sjunga på How Sweet To Be An Idiot med Neil Innes, men ofelbart kom in på Whatever med Oasis. Det gick inte att låta bli.

F ö var det ett tag som det spelades mycket America-låtar, och jag blandade ständigt ihop dem. Det var Living in America med The Sounds, Amerika med Rammstein och Conquering America med BWO. Tänk om Sjökexet skulle göra en mash up av dem, det vore kul. Fast, de kanske helt enkelt är för lika för att det skulle bli spännande?

Fast ...

egentligen är det mesta ganska fantastiskt, precis som jag. ;)

Blärk i Travemünde

Jag är ärligt talat inte hundra på att jag gillar det här vädret. Just nu ligger jag i Travemünde, och ska om ett par timmar åka till Zwolle. Under dagen var det strålande solsken och tö, men inte sjutton gjorde de en insats för världsfreden i hamnen, och röjde bort de sjuka mängder snömodd som ligger som ett stort elakt täcke över parkeringsplatserna. Nej, snart borde väl våren komma, och då är ju insatsen gjord i onödan, inte sant? Under tiden kan vi chaufförer roa oss med att köra fast i snömodden och slasket, som kanske t o m - om vi har tur - fryser till och bildar glada spår. Jag hatar det här vädret när det är minusgrader och snorjävlahalt på natten, snö på morgonen, regn på kvällen, och minusgrader på natten igen.

Jag är så dagvill förresten. Är det onsdag idag? Jag tror det. Jag ska som sagt åka till Zwolle om ett par timmar, och där hämta upp en tomtrailer och dra till Duisburg, där jag ska stå till torsdag kväll. Just nu vill jag helst av allt åka hem, inte minst för att det känns som att min gamla vän uvi är på gång, och jag har ingen som helst lust att bälga i mig sjuka mängder vatten i hopp om att stävja förloppet (jag har redan gjort det en dag här, och det var bara halvkul). Tranbärsjuice och citron: don't leave home without it! När ska jag lära mig?

På tal om krämpor och åkommor: jag har beställt tid hos min husläkare; äntligen har jag fått ändan ur och ska få min vänsterfot (den jag gjorde illa i april) kollad på. Okej, jag borde ha gjort det långt tidigare, men det verkar krävas att jag inte kan använda den alls då och då för att jag faktiskt ska ta tag i det. Ibland är jag dum, men oftast är jag bara lat och hoppas att det ska gå över. Det kanske också räknas som dumt, nu när jag tänker efter?

En dag

ska jag, på flytande tyska, kunna förklara hur en bilmotor fungerar. Fram till dess blir det mest mummel, axelryckningar och ett och annat leende.

Min förhoppning är att du förstår ändå.

Med en tämligen nypiercad tunga

låter en lätt som en pårökt Snurre Sprätt. Det är bara sådär roligt.

Jag jobbar just nu, det är därför jag inte uppdaterar. Det, och för att jag är som uppslukad av jorden när jag är hemma. Typ.

För övrigt kastar jag alla rädslor överbord, och låtsas att jag vågar. Vad jag vågar? Allt.