<3

Stilla dig lilla hjärtat, brist inte än. Jag behöver dig fortfarande.


- iPhonepostat

Att våga vara svag

För några dagar sen läste jag en bloggpost, skriven av en person jag har kommit i kontakt med på Twitter. När jag läste den, så kände jag igen mig så väldigt mycket. Anna skriver:

[...]Så jag avstår helt enkelt. Försöker prata om annat. Låtsas att allt är bra. Saker är bra, på sitt sätt, men saker är också väldigt dåliga. Jag vill inte tynga er med det. Jag vill inte skrämma bort er härifrån. Jag vill inte att ni ska tro att jag är knäpp. Jag tror inte att jag är knäpp. Än.[...]

och

[...]Fast man kan inte vara för ärlig från början med nya kontakter. Man måste spela lite charad, inte gå på djupet, lysa med ficklampa på mörkret inombords så det inte verkar så skrämmande.[...]

och jag kan bara känna mig sorgsen.

Jag är så väldigt kluven till att prata om det som skaver och gör ont, det som riskerar att slängas i ansiktet på en om någon vill en illa, det som inte är rumsrent, sunt och välordnat. För några månader sen skrev jag ett blogginlägg om liknande saker, där jag undrade om jag var fel ute, som faktiskt pratar om saker som inte är bekväma.

Jag vill kunna prata med mina vänner om allt, inte bara rosa ponnies och solsken i blick; det handlar även om att vakna i panik över att min syster är död. Jag vill kunna berätta om de dagar då jag inte komme på ett riktigt skäl att kliva upp, om de dagar som bara rinner iväg för att jag har tappat drivet. Samtidigt så vet jag ju att jag riskerar att ses som knäpp, som galen och som icke tillförlitlig. Att erkänna sina svagheter gör att en står där, naken och utan skydd för angrepp. Att visa upp en spricka i muren gör att en står öppen för hat, för andras fruktan, och det gör en ärligt talat helt och hållet värnlös. Icke desto mindre känner jag att det även gör mig starkare, för vad är egentligen starkare än att släppa masken, och erkänna att jag är svag?

Det naknaste jag någonsin har skrivit tror jag, skrev jag för inte alls länge sen. Jag läste inte igenom texten innan jag postade den, för jag visste att jag aldrig skulle våga lägga upp den på en helt publik blogg då. Jag har aldrig haft så ont i magen av att lägga upp något på bloggen som då, så varför gjorde jag det? Ärligt talat, jag vet inte. Kanske var det i förhoppning om att få en reaktion. Kanske var det för att jag kände på mig att jag skulle bli lämnad, och än en gång insåg att ingen egentligen känner mig.

Hur som helst så fanns den där till slut, skriven i all hast, och utan genomläsning. Jag tror att det som skrämde mig mest, var att nu skulle vem som helst kunna ta del av en liten bit av det jag varit med om. Precis som så många andra i samma situation så har jag skämts. Ja, jag skäms faktiskt fortfarande. Ändå kände jag att det fick vara dags att i alla fall glänta på masken, även om risken fanns (och finns!) att den som läser det antingen tänker "oh my, uppfuckad brud som inte kan hålla det privata privat", eller "wow, bruttan har ju uppenbart issues, bäst att hålla sig borta".

När jag läste Annas bloggpost så kände jag att jag ville skriva mer om det, men som vanligt fann jag inte orden (eller drivet, drivet fattas mig ständigt). Idag läste jag Andres Lokkos text om Anna Nicole Smith, och de två sista paragraferna fick mig att helt tappa andan. Här är en person som skriver det jag tänker, och som vågar vara öppen och naken med det som gör allra mest ont. Det modet, det gör mig andlös, mållös och fantastiskt glad. Jag är ledsen för hans skull, men jag är så tacksam över att han skrev om det. Han skriver

[...]När allt han egentligen borde göra är att dela med sig av sina makabra erfarenheter av att bli obarmhärtigt lämnad just när man kände sig som allra tryggast, när man verkligen allra minst anade det. Det vore den enda sanna vägen ut ur det här och också en möjlighet att kanske, kanske kunna erbjuda tröst till de som befinner sig i samma hemska sits. Men, nej, ändå gör han inte det. I alla fall inte än.[...]

och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Andres Lokko skriver vad han känner, och det är inte fult. Det han skriver är vad han känner, och vad jag känner. Det är inte fult, det är mänskligt. Att dela med sig av det mörkaste, det som gör som mest ont; det är väl ändå vad det är att våga?

Okej,

så jag är singel igen. Jag skulle kunna gräma mig över många saker ("vad gjorde jag för feeeeel?", "vem ska jag nu hångla med?", "kommer jag att dö ensam och uppäten av katter?"), men det känns ju inte så jävla konstruktivt. I stället får jag fokusera på det bra. Jag har haft ett fantastiskt år (med sina desperata dalar, att säga något annat vore att ljuga), och jag har lärt mig en del. Tänk bara på att jag faktiskt inser att om en skitsnygg sportflata vill ha mig, kan det betyda att det finns fler med samma smak. Bara en sån sak! :)

I övrigt finns det väl inte så mycket annat att göra än att jobba, fika, träna och jobba lite till. Jag vet att jag säkert jinxar det här som fan nu, men jag känner att träningen kommer rätt nu. Äntligen är jag motiverad, och kommer att ha gott om tid. Min plan är inte att bli smal (det skulle inte funka med mig, jag är och förblir en tjockis), utan att bli snygg(are). Mina underarmar ska tillbaka, och så är det med det.

Jag är så tacksam och glad över att jag har så ställuppsamma vänner, och att jag har fått tillbringa ett år med en så vansinnigt vacker, rolig och fantastisk kvinna som Siri. Därmed inte sagt att jag inte kommer älta ett tag, men det hör nog faktiskt till.

Ibland kan det nog hjälpa

att ta ut elände i förskott. Smällen blir inte fullt lika stor då.

Patetiskt men sant

Dagens spellista.

När jag blir stor

ska jag känna vad sjutton jag vill.

Här skulle jag

kunna skriva något alldeles vansinnigt deppigt och mörkt, men det gör jag inte. Jag konstaterar att livet kunde vara mycket sämre, att jag kanske har lärt mig något, samt att tulpaner kan få själen att lyfta en liten bit.

Det händer

att jag inte riktigt vet vad jag ska känna. Ibland försöker jag då att inte känna alls, men det fungerar väldigt dåligt.


- iPhonepostat

Så sant som det är sagt

- iPhonepostat

Ny dag, nya möjligheter!

Nu ska jag strax iväg till jobbet, och fanken vad trevligt det ska bli!

Alea iacta est

Det känns så i alla fall.

Ja jävlar

Karin,en självförtroendeboost av sällan skådat slag. Jag gillar't.


- iPhonepostat

Fagget Fairys - Feed The Horse

Kom igen hansi!

Ärligt talat, är det här "Välkommen till 'Det är så jävla synd om mig, snyft snyft'", eller är det "Hej, jag heter Hanna och är rätt ball"? Jag skulle säga det senare, så 'nuff witha whinin'!

Just nu är jag på en liten high, efter att - för första gången på lääänge - pallrat mig iväg till gymmet. Jag tycker att det är lite läskigt där, eller snarare, att gå dit. Väl där är det nästan hur soft som helst. Jag gick dit, pep mitt kort, och stövlade fram till tjejen i kassan och sa "Hej. Jag har ett problem." Jag berättade för henne om min totala brist på karaktär, och att jag verkligen verkligen borde komma igång igen. I stället för att snörpa på munnen (vilket hon skulle kunna ha gjort, men som jag på intet sätt förväntade mig, de har galet trevlig och bra personal nämligen.) så sa hon "Jamen då bokar vi in en tid till dig, så får du ett nytt program. Sen kör du det ett tag, och bokar in en ny tid. Sen bokar du in nya tider tills du känner att det sitter, och du känner dig bekväm igen."

Så, jag bokade in en tid, och gick sen in och tog 40 min rask promenad på löpbandet. Visst, det är inte så mycket att hurra för, men för en sån som jag (fet lastbilschaffis) så är det en fin start. Jag kommer säkert att få äta upp det här, men jag har en skön känsla nu. Det går bra nu, kompis det går bra nu!

(Dessutom är jag faktiskt snygg idag igen. Jag tror att nyfixade ögonbryn och ny frippa hjälper.)

Det känns fint

att ha en klok syster som säger sånt där en egentligen kanske inte vill höra, men borde.

Nu är klockan över 11, och jag har varit vaken sen åtta. Jag har hunnit med att slösurfa, slösurfa lite till, plocka fram mina skor, och duscha. Jag har dessutom pratat med Anneli en ganska lång stund. Kvar att göra idag är att ... tja, starta dagen. Jag borde t ex börja med att äta, och kanske klä på mig (handduk i all ära, men det börjar bli lite kallt om tårna). Sen får vi se om jag pallar att pallra mig till stan, eller om det blir som ännu en av mina ledigdagar, d v s slutar med att jag gör noll och intet.

Just nu tror jag på att jobba. Ledighet ger mig bara tid att tänka, grubbla och vegetera, jobb ger mig lugn i kropp och själ, och något att se fram emot. Jo, jag har massor att se fram emot när jag är ledig också, men på jobbet så är det så enkelt, jag vet vad jag ska göra. Dessutom tjänar jag pengar på att göra det jag gillar typ mest i hela världen. Snart kommer jag t o m kanske vara duktig på det? ;)

Jag är hemma nu,

och jädrar i min lilla låda vad tyst det kan vara.

Idag har jag f ö varit extra snygg, men ingen har fått chansen att se det. Tyvärr framgick det inte heller på emobilden (där jag mest ser ut att ha svalt en hamster), men det är sanning, jag svär! ;)

Torsvik

Vi kan väl starta traditionen med emobilder i backspegel? Det var ju länge sen. :)

Jag och Darth hänger i Torsvik. Det är bara halvkul.



- iPhonepostat

Det skulle kunna vara värre,

det kan det alltid.

Det finns så mycket

att säga, men jag vet inte hur. Jag vet inte om jag vågar säga någonting, för allt blir fel och skapar distans, eller så blir det för krypandekrälandeserviltochäckligt, och det är ju egentligen inte jag.

Kanske borde jag helt enkelt bara bita ihop och vänta ut tiden och beskedet.

Under tiden jag funderar på det, befinner jag mig på gränsen. Givetvis i livet i största allmänhet, men framför allt på det sättet att jag har Tyskland till höger om mig, och Holland till vänster. Jag har en dator, en varm gosig bil och ett USB-minne med de nio första avsnitten av Supernaturals femte säsong. Vad jag mer kan begära? Klarhet kanske.

Limbo,

inte bara dans.


- iPhonepostat

... och vem i helvete försöker jag att lura?

Olle Ljungström - Kaffe och en cigarrett

Jag tror inte att du läser

men om du gör det vill jag bara påminna om det här:

Det är liksom ingen idé

att ta ut varken sorg eller glädje i förskott. Smartare är att försöka se det fina just nu, och just just nu är det fanimig jag.

Vissa dagar

blir liksom vackra fastän de rimligtvis inte hade potential. Igår var en sån dag. Det var upplagt för katastrof, men i stället blev den i stort sett rekordfin. Efter omständigheterna hade den inte kunnat bli ens lite bättre. Lunch med David, och sen långhäng med Astrid (ett halvt dygn får nog räknas som hyfsat länge), och livet känns mot förmodan jävligt fint. Inte optimalt på något sätt, men fint.

Tack

David, och tack Astrid.

Ibland

får en ett "hoppas", när en hoppas på ett "tror". Det skaver.


- iPhonepostat

Det här med vinter

Känns det inte lite gammalt, liksom redan gjort? Nä, jag tror att trenden för i vår kommer att vara plusgrader, flera dagar i rad. Det känns nytt och fräscht.


- iPhonepostat

Plus i Holland,

minus i Sverige. Vore det inte för den vackra skulle jag starkt överväga att stanna kvar här till det är plusgrader även hemma.


- iPhonepostat

Äsch, jag vet faktiskt inte,

men just nu känns det bra och fint.


- iPhonepostat

Det går bra nu,

kompis det går bra nu.

Jag har stekt raggmunkar

Det blir nog kvinna av mig också så småningom.

Dagens tips:

Verkligheten i P3

Jag kan inte fatta att jag inte förrän för inte alls länge sen (<- VM i negationsstapling) insåg att det är ett helt briljant program. De pratar med riktiga människor, med riktiga liv. Nu tankar jag poddar för glatta livet, och får inte nog.

För övrigt är jag hemma efter en ganska lång natt. Jag hade nästan inget på trailern (1800 kg, när det tiodubbla är mer rimligt), vilket ledde till att jag blev trött i armarna efter att ha fått styra emot kastvindarna. Väl framme i Södertälje fick jag skotta fram bilen (vilket tog tid) och sen köra hem till Uppsala (vilket också tog tid, men inte fullt så mycket som jag hade trott). Nu borde jag sova, men är fortfarande lite uppe i varv. Jag borde förresten äta också. Oh truck.

Tänk

att det kan kännas som semester att jobba. Så fort jag sätter mig i lastbilen är det som att all oro rinner av mig, och jag blir lugn i hela kroppen. Jösses så glad jag är över mitt jobb!


- iPhonepostat

Ser du?

Ser du vad jag gjorde här, strax under? Jag skrev en "... fast egentligen är allt små mjuka nallar och fluffiga enhörningar. Ingen fara på taket här, nähädå!", för alla vet att ingen gillar en gnällig bitterfitta som a l d r i g n å g o n s i n ä r n ö j d. "Men var lite glad då! Hörrööö... kom igeeen, ge mig ett leende!"

Fast ... jag måste ju få vara ledsen över sånt som gör ont, som skaver och vill ut? Allt kan inte vara kalas och tårta varje dag, och den som säger sig ha ett sånt liv ljuger. Jag är så oerhört ledsen över flera saker, och rädd för ännu fler, men det behöver naturligtvis inte betyda att det inte finns sånt som är bra. Jag är tacksam över att jag har så fantastiskt fina vänner t ex, som jag misstänker älskar mig fastän jag oftast framstår som en bitter, otrevlig och stingslig typ. Nivet att se igenom det. Ni vet också att se igenom "woohoo, allt är fint och bra och fantastiskt, och jag är inte rädd för någonting", för ni känner mig bättre än så. Jag tror att jag bara vill försäkra en eventuell läsare om att jag i grunden är rätt glad, men med mörka dagar då och då.

Just nu så saknar jag bara Carina så mycket att jag vill skrika rätt ut.

Okej, det förra lät som misär

Äsch, allt är ju inte ledsamt i livet. Jag vaknar t ex glad varje arbetsdag (även om jag ärligt talat är glad att jag inte jobbat nu när det har varit som stormigast), och det är nog inte alltför många förunnat. Ja, jag vaknar glad nästan alla dagar, även om det sällan ser ut så här.

Snart mars

Ganska snart är det mars. ("Snart?" säger du och höjer på ögonbrynen, "det är ju mer än en halv månad kvar?". Det är sant, men det känns snart ändå.)

Den första mars skulle Carina ha fyllt 34. 34, det är ingen ålder. Jag minns när jag var liten, och bråkade med henne. Jag sa "När jag blir stor ska jag bli äldre än du!", för jag var så jävla trött på att alltid vara minst. Snart är det sant. Snart är jag äldre än hon var när hon dog, men jag blir inte klok på det. En lillasyster kan inte vara äldre än sin storasyster, det håller inte.

Fortfarande är det ingen som känner mig som hon. Det finns ingen i hela världen som har samma minnen som jag, som kan berätta för mig vad som egentligen hände då, förut, i det gamla livet.

Vad hände egentligen den dagen jag kom hem efter att ha varit ute hela natten för att mamma hade släpat hem ytterligare en finsk karl som skulle bo hos oss, och det först var låst och min nyckel inte passade? Vad hände när Carina följde med mig för att övertyga mig om att jag inte var galen, att det inte luktade blod i hela trapphuset och de där kletiga fläckarna i trappan, inte var de vad de såg ut som?

Vad hände när min nyckel faktiskt passade, och hallen var full av blod? När jag fick panik, blev hysterisk och det enda jag kunde tänka på var att mina småsystrar var döda? När jag skrek och skrek, och visste att de var döda, för hur kunde det annars vara så mycket blod?

Vem annars än hon kommer ihåg vad som hände sen? Grannarna kom ut, och förklarade att systrarna var omhändertagna, och att blodet kom från den finske karln. Ingen förutom Carina kan berätta om jag sa det högt, eller bara tänkte det: "Jag hoppas att hon är död. Gud vad jag hoppas att hon är död!". Egentligen, vad spelar det för roll? Det är ju tanken som räknas.

Carina var min trygga punkt, även om hon sällan var trygg själv de sista åren. Jag visste att om jag behövde prata så fanns hon, men vem i helvete ska jag prata med nu? Vem ska jag våga anförtro att jag är rädd hela hela tiden? Vem orkar höra på mig när jag bara vill gråta och skrika, vem ska stryka mig över håret och berätta för mig att jag är trygg här? Det finns ingen kvar som vill övertyga mig om att allt blir bra. Så fort jag känner mig säker slits tryggheten ifrån mig, och trots att rädslan inte är min från början smittas jag av den. Jag borde vara lycklig (och det är jag!), men gudarna ska veta att jag behöver någon som säger "Hanna liten, jag finns här för dig."

Jag önskar att mars var över och förbi så jag kunde se hur resten av livet ska arta sig.

Vissa dagar

är bättre än andra. Den här dagen hamnar nog lite mittemellan.

Det här med sömn

Det knepigaste med mitt jobb är att sova ikapp innan det är dags att jobba. Ta i kväll t ex: jag ska köra vid midnatt ungefär, vilket torde innebär att jag åker hemifrån ett par timmar innan. Jag kom hem från jobbet igår eftermiddag, och hade då varit vaken sen 02.30. Det finns alltså inte en challe i havet att jag - för att kunna sova innan det är dags igen - kan stanna uppe så mycket längre än till 22. Det i sin tur innebär att jag kliver upp i vanlig tid, och sen är hela dagen ... jamen märkligt planerad. Jag måste hinna sova några timmar (att få in åtta är ju bara att fetglömma), men jag vill ju också hinna vara vaken och träffa Siri, och handla, och ha ett liv i största allmänhet. Så, det är det knepigaste med mitt jobb, men samtidigt så är turen som börjar vid midnatt fredag/lördag min favorit, så jag står ut.

Det är skillnad på folk och folk

Ibland tänker jag "det blev ju folk av mig också trots allt", men så kommer jag att tänka på alla gånger jag fått höra "du kan ju inte bete dig som folk!", och blir ändå lite nöjd. Alla vet ju att folk är idioter.


- iPhonepostat