Då var det bestämt

men jag behåller namnet.

Alltså

Ibland är livet knepigt, och lite märkligt, men ganska vackert ändå.

Vissa dagar är galet bra

och andra är galet dåliga. Sen finns det dagar som är lite både och. Den här dagen t ex, den är lite av varje. Jag var vaken, men inte pigg, när det bankade på dörren till lastbilen imorse.

-Du står på ett järnvägsspår!

-Ja, jag vet. Jag brukar stå här, precis som väldigt många andra.

-Det kommer ett tåg snart, så du måste flytta dig.

-Ett tåg? Här? Jag trodde inte ens att det användes längre?

-Det var sexton år sen sist, men det kommer ett snart. Du har ... tio minuter ungefär, innan det kommer. Det var ju en evig tur att du var kvar i bilen, så du inte var i Stockholm eller nåt.

Så, jag fick helt enkelt flytta bilen, trots att jag hade en liten stund kvar på min dygnsvila.

Det är tur att jag har Anneli i Malmö, annars hade den här dagen blivit hur kass som helst. Nu blev den bra som sjutton. Jag har nyfixade fina fötter, och har haft sjysst systerhäng. Nu ärd et bara resten av livet som trixar lite, men trix kan pigga upp ibland.

Helvete

och fan.

Sen

Det kommer att bli bra, i framtiden.

Sådärja.

Så vad säger du?

Ska vi sätta oss ner i helgen och prata?

Det här funkar inte längre

Jag längtar till måndag då jag börjar jobba igen, och framför allt till fredag då jag åker iväg, och inte kommer tillbaka förrän lördag veckan efter. Jag kommer att vara borta, hemifrån, långt ifrån allt. På så sätt kanske jag kan undvika att göra folk ledsna hela jävla tiden. Men, min superkraft verkar ju vara, bortsett från att jag är en snabbkissare av rang (vilket brukar uppskattas på uteställen eftersom köerna till toaletterna kan vara exakt hur långa som helst), att även på långa avstånd göra folk jävligt ledsna och besvikna, så jag vete fan om det hjälper. Kraften att göra folk jag tycker om ledsna är rätt värdelös, för den hjälper varken mig eller min omgivning. Jag tror att jag ska försöka byta. Jag undrar vem jag vänder mig till?

Beslut

Nej, inget har tagits än. Jag vet inte hur det blir, med någonting. Det enda jag vet är att det någon gång i framtiden kommer att bli bra. Kanske inte än på ett tag, men på sikt.

Det är vad jag måste tro.

Läkare eller frisör?

När jag är sjuk eller har väldigt ont, och äntligen får tag på en läkartid, då är jag nästan alltid piggare än någonsin när jag sitter i väntrummet, och kan knappt komma ihåg varför jag ens skulle dit.

När jag har bokat en tid för klippning är jag aldrig fulare än dagarna innan jag äntligen ska få den början till hockeyfrilla jag alltid samlar på mig, bortklippt.

Hur kommer det här att bli? Kommer jag att stå där och tänka: "varför gjorde jag så här? Det var väl jävligt onödigt?", eller blir det mer "äntligen, varför har jag väntat så länge?". Eller, blir det kanske varken eller? Inget är bestämt, utan beslutet ligger fortfarande framför mig, eller snarare oss. Kanske kommer det inte ens att tas, vad fan vet jag?

Borden och måsten gör mig trött

Dessutom vore det smart att äta lunch nu. Lunch schmunch. det är allt jag har att säga.

Istället För Musik: Förvirring

Jag önskar så att jag bara kunde dra på lite bra musik i iPoden och ge mig ut och promenera utan att tänka så förbannat. Men nej, hittills sitter jag inne och slösar bort min semester på att tänka, fundera och överväga mina alternativ. Ärligt talat känns alla alternativ som om de har ett stort mått av "men åååååååh!" i sig, av det dåliga slaget.

Det är dags att dra på sig sunkpaltorna, de kalassköna skorna och smacka i stora lurar i spelaren, för nu är det jag som ger mig ut på promenad med ljudbok. Förhoppningsvis är den så bra att jag inte kan låta bli att lyssna, och alltså inte hinner tänka.

Så, i mitt fall ska det vara "Istället För Musik: Ljudbok", men det blir nog snarare "Istället För Ljudbok: Förvirring". Hur som helst, ut och glo på det fina vädret ska jag.

[Tillägg: avklarad promenad, och det blev ljudbok för hela slanten, nästan. Jag promenerade i ganska rask takt i en timme tills jag kom till minneslunden där Carina är. Där slog jag av min iPod och satte mig på en bänk. Det är märkligt, men jag lägger upp alla mina tankar som blogginlägg liksom, även om jag aldrig skriver dem. Min stund på bänken resulterade i en snorig t-shirt och faktiskt ett litet leende på läpparna till slut. Fan vad jag saknar henne.]

Lukas

Lukas och hans fantastiskt coola och vackra mamma, min fina lillasyster Sophie.

Att ha med barnmorskor med förhållningsorder att göra kan trötta ut även den mest uthållige. Är en dessutom ute ur magen sen mindre än ett dygn är det nog svårt att hålla sig vaken en längre stund.

Ja, bilderna är väldigt lika, men han plirar så roligt på dem, så jag kunde inte låta bli att ta med båda.

Första gången i bil. Han ser ut som en uttröttad liten tomte som har gjort ett helt dagsverke, och som nu vilar ut efter maten.

Ibland undrar jag

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om någon annan tog alla ens beslut? Jag vete fan, men jag tror faktiskt att jag ibland skulle vara beredd att ge upp min fria vilja i utbyte mot att aldrig såra någon jag älskar. Går det att ordna?

Jag har blivit moster!

Jag har fortfarande inte sett Lukas på riktigt, men av den mörka mobilbilden att döma är han fantastisk.

Det är dags strax

Jag har fortfarande inte packat inför min lilla Stockholmstripp, men strax. Jag ska bara ... äh vafan, jag ska ta tag i det nu. På studs.

Jag tappade sugen en smula igen bara.

Var fan hamnade den?

Jag tappade just sugen.

Snart är jag moster hansi!

Barnet är beräknat till ett datum som ligger lite mer än en vecka fram. Visst, det är första barnet, så det är väl bara att ställa in sig på att det dröjer ytterligare en tid, men ändå: jag ska snart bli moster!

Igår var jag och Håkan hem till Sophie och hälsade på. Vi hade de traditionella gåvorna till gravida kvinnor med oss, d v s mjölk till kaffet, och Ben & Jerrys-glass. Varje gång jag ser Sophie blir jag alldeles förundrad. Min lilla lillasyster ska ha barn, och det kommer att gå alldeles strålande bra.

Jag har semester

Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men jag har semester nu. Jag är inte speciellt bra på det.

Fjärilar (jag överlevde!)

I december lovade jag mig själv, och fler därtill, att jag i sommar skulle gå på Fjärilshuset. Varför? Tja, jag har haft en ganska otrevlig fjärilsfobi, som gått så långt att jag har haft svårt att inte bara se vanliga fjärilar, utan även stiliserade sådana, på bild. I verkligheten ska vi inte ens tala om. Fobin fick jag av Carina för ganska många år sen. Jag vet, det är konstigt att överta en fobi på det sättet, men hon lyckades beskriva det otäcka med dem på pricken, och det har som sagt bara blivit värre med åren.

I december, när det värsta som någonsin skulle kunna hända hände, bestämde jag mig för att om Carina var av med fobin, så skulle banne mig jag också bli det. Nu i efterhand har jag fått reda på att hon tydligen var av med det mesta redan, men det är fortfarande hennes fel att jag hade den. Hur som helst: för flera månader sen satte jag igång. Jag började med att titta på stiliserade fjärilar, och efter ett tag kunde jag t o m ta på bilden. Jag gick vidare till bilder på riktiga fjärilar, och kunde efter lång tid även ta på de bilderna. Sakta sakta har jag tagit små steg, och idag kom elddopet: ett besök på Fjärilshuset, med riktiga fjärilar överallt.

Det gick! Jag kan inte säga att jag var helt avslappnad, men efter ett tag ryggade jag inte tillbaka hela tiden, utan bara när de kom riktigt nära. Jag andades hela tiden, och jag varken grät eller svimmade. Det må låta futtigt, men med tanke på hur jävla livrädd jag har varit, så är jag oerhört stolt över mig själv. Jag är så glad att jag tog tag i det, och jag är fantastiskt tacksam att jag har en vän som Lisa, som hela tiden fanns vid min sida.

Direkt när jag kom ut ville jag ringa Carina och berätta hur mallig jag var. Så klart. Nån dag ska det sjunka in. Nån dag.

"Inget att ångra"

Min iPhone behövde laddas, och när jag nu skulle göra det råkade jag komma åt något, och på skärmen dök texten "Inget att ångra" upp. Det känns som en i grunden ganska fin devis. Kanske kanske att det är något jag borde försöka leva efter?

Som vanligt

är det inte för att jag inte har nåt att skriva som jag inte skriver. Jag har bara inga ord. Någon om har några över att sälja för en billig penning?

På besök hos likar

På fredag ska jag och min arbetskilt åka till landet där det finns fler som den, fastän kanske lite färggladare än svart med vita sömmar.

Hollands svar på the Todd

Jag kom hem från Holland för några dagar sen. Som vanligt är jag helt fascinerad över holländska mäns sätt att med självklarhet stannatittapekaprata när jag kommer i närheten. Den här gången hörde jag dessutom "Hey Blondie! Woohoo!" från tre olika män. Är det en filmreplik, eller kanske bara ett sätt att hälsa? Hur som helst, de tre utgjorde på intet sätt huvudakten i "Holländska mäns sexism - en pjäs i tre delar". Nej, den utgjordes av vad som måste vara Hollands motsvarighet till the Todd i Scrubs.

Jag stod på en rastplats och försökte få bort utsmetade insekter från vindrutan, med halvlyckat resultat. Fram till mig släntrar en man i 25-årsåldern, och ställer sig och tittar upp på mig.

-Lookin' good!

(hansi rycker på axlarna, och fortsätter skrubba av rutan)

-I've got somethin' that could use a little rubbin', säger han, och pekar med båda pekfingrarna mot sitt skrev.

Vad var det meningen att jag skulle göra? Kolla på klockan, säga "visst, jag har en kvart kvar av rasten" och släpa in honom i lastbilen? Runka av honom på plats och ställe? Jag gjorde det jag antog väntades av mig. Jag sprutade fönsterputs nedåt, i skrevhöjd.

-What the f..? OK, I guess I deserved that.

Damn right you did! ville jag skrika, men jag log lite snett, och återgick till vindrutan.

Det finns grader i helvetet

men kom inte och prata om det med mig, när det du har snarare närmar sig himmelska höjder.

Härom dagen pratade jag med en annan chaufför om lite allt möjligt. Jag nämnde att jag i december och januari hade varit totalt sänkt, och att det successivt hade gått bättre och bättre sen dess. Jag förklarade att skälet till att jag hade mått dåligt var att min syster gått bort, och att hon dessutom själv var orsaken till det. Han frågade hur det kändes när någon närstående tar livet av sig, och jag sa som det var, att jag hade känt mig helt värdelös.

-Jag känner igen det där.

-Jaha?

-Ja, min syster ... hon skulle fyllt 38 nu tror jag ... I alla fall, för ett tag sen berättade hon att hon är lesbisk.

Ja, du ser rätt. Han jämförde alltså en död syster med en syster som kanske t o m är lyckligare än någonsin. Han fortsatte med att berätta att han fortfarande inte hade träffat hennes ... eh ... 

-Flickvän?

-Va, är det så man säger?

-Tja, men bor de ihop så är de ju sambos, är de gifta så är hon ju hennes fru.

-Jaha. Jaja.

-Okej, men du har inte träffat hennes flickvän?

-Nja, det är nog en pojkvän.

-Sa du inte att hon var lesbisk?

-Jo, men farsan har träffat henne, och det är nog hon som är mannen i förhållandet.

Ja, för i alla förhållanden finns det en man och en kvinna, det bara är så. Han känner faktiskt ett par såna där homosexuella, och det är tydligt där vem som är man och vem som är kvinna.

-Ja, så vet jag inte vad jag ska säga till henne heller.

-Måste du säga så mycket alls? Kan du inte bara vara glad för hennes skull? Hon är förhoppningsvis jättelycklig nu, och det borde du också vara för hennes skull.

-Hur blir det nu med familj då?

-Hur menar du?

-Ja, nu kommer hon ju aldrig att kunna skaffa familj. En riktig familj. Jag känner mig så dum som inte fattade tidigare. Ja, som du sa, värdelös. Jag borde ha fattat, hon har alltid varit lite konstig.

Ärligt talat, jag blev gråtfärdig. Här står en man, som har en syster som i vuxen ålder upptäckt, eller kanske först nu vågat erkänna för sig själv och andra, att hon är lesbisk. Kanske är hon fantastiskt lycklig över att ha hittat någon hon älskar, kanske är hon lite rädd för familjens reaktion. Hur som helst, hon lever! Hon lever, och har all chans i världen att bli lycklig med den kvinna hon har träffat. Hur ända in i helvete jävla dum måste inte en person vara, som jämför en systers självmord med att komma ut som lesbisk? En sån person förtjänar faktiskt inga syskon.

Jag återkommer

om en vecka, eller kanske tidigare. Kanske blir det senare också.

... men någon dag kommer jag säkert att fatta.

För ett par dagar sen var jag på stan, och tittade på skivor. Jag hittade en best of-skiva med Falco, och köpte den glatt fnissande. När jag kommit ut ur butiken plockade jag upp telefonen för att ringa Carina och berätta att jag hade köpt en present till henne. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag slipper ta omvägen runt att ta upp telefonen, och kommer ihåg på en gång att hon faktiskt inte finns mer?

På väg igen

Torsvik är faktiskt inte speciellt spännande vid den här tiden på dygnet. Hade jag kommit en timme tidigare hade jag i alla fall kunnat se folk på väg hem från krogen, men nu finns det verkligen ingenting som fångar min uppmärksamhet. Jag är helt utlämnad till min egen fantasi, och gudarna ska veta att den inte är något som borde ges alltför lösa tyglar.

Jag har varit ledig sen midsommaraftons morgon, och det var som vanligt en smula för länge. Några dagar går bra, men sen klättrar jag på väggarna. Jag skulle önska att jag hittade på något vettigt, som att städa, diska, eller varför inte rensa i garderoben? Men nej, jag är bara sur och tvär (ingen överraskning där), och hänger vid datorn. Men nej, jag kan inte ens uppdatera bloggen, jag gör ingenting som kan anses vara det minsta vettigt. Jag bävar inför semestern, på riktigt.

På tal om att hänga vid datorn: det har hänt grejer på Helgon. Jag vet inte alls allt, inte på långa vägar, men det jag vet är att jag med spänning väntar på att Likström.se ska komma upp. När den gör det kommer jag troligtvis att avsluta mitt helgonkonto, eftersom jag misstänker att det inte kommer att vara mycket aktivitet där. Vi får väl se. Just nu är jag mest frustrerad över att det inte har kommit upp än, snart kommer det vara för sent (och med "för sent" menar jag att jag inte kommer att kunna registrera mig på studs när det äntligen kommer upp, utan måste vänta en vecka på att få tag på uppkoppling igen).

hansi, nu gråhårig

När t o m hansi framstår som positiv,

då har det gått långt. Om det nu är så illa, varför inte helt enkelt byta jobb? Fan, t o m jag har blivit erbjuden jobb på stående fot, fastän jag definitivt inte letar. Jag må vara en klagapa av rang, men jag har definitivt funnit mina övermän.

Ett puckos bekännelse

Uppenbarligen är jag dum i huvudet, så ett tips till dig som läser: är det något du känner, tycker eller vill, var tydlig. Jag förstår nämligen inte hintar. Är det något viktigt som behöver göras eller beslutas, ge mig gärna nåt slags heads up så att jag har en rimlig chans att göra något innan det är för sent. Ett exempel helt taget ur luften: skicka inte ett sms natten mellan fredag och lördag om att saker som är viktiga för dig kommer att kastas under helgen om du inte hämtar dem. Snälla, gör inte så, särskilt inte om du vet att jag är på väg till Holland, och ska vara borta en vecka.

Jag älskar mina prylar

Min senaste lilla kärlek är den här. Den visar att jag har promenerat 1,5 mil idag, under tiden jag har haft iPoden igång alltså. Nej, jag har inte börjat springa, däremot behöver jag all hjälp jag kan få för att röra på mig. Du som känner mig vet att prylar alltid får mig på bra humör.

En dag, när jag har lite mer tid, ska jag skriva ytterligare ett inlägg om trafik. Jag kan inte lova att det blir roligt eller intressant, men det kommer att handla om trafik i alla fall (som faktiskt är både roligt och intressant om du frågar mig, vilket du troligtvis inte gör. Varför skulle du göra det?).

På plats i Zwolle

Nu har jag lämpat av en bil i Lelystad (som f ö verkar vara en kalascool stad), och fått skjuts till Zwolle. Om en timme ungefär ska jag inställa mig för tjänstgöring, till dess ska jag softa på hotellrummet. Ja, hotellrummet! Ibland är mitt jobb flådigare än väntat.

Det blåser i Malmö

Jag sitter i hamnen i Malmö (oväntat, inte sant? Förresten, när jag var liten trodde jag att det var "Intressant?" som sades. Jag tyckte att det lät en smula störigt.), och får troligtvis snart åka på färjan. Jag är på väg till Holland för andra gången på kort tid. Från inget till allt liksom. 

Jag hade David med mig senast, dels för att jag ville träffa honom, och dels för att jag ville visa vad jag gör. Jag misstänker att han var ganska oimponerad faktiskt. Ska jag vara ärlig (och varför skulle jag inte vara det?) tror jag att det mest lutade åt uttråkning. Jag måste erkänna att jag bitvis förstår det. Är en inte alls intresserad av lastbilar eller lastbilsåkning kan det nog bli vansinnigt segt. Jag är glad att han var med i alla fall.

Jädrans

så tidigt det är.

För all som någon gång hängt på ett community:

har vi inte alla någon gång råkat ut för sånt här? 

Så typiskt

Hur kommer det sig att varje gång jag har blivit sams med tanken på att vara ledig, och faktiskt planerat in något (som Uppsala Pride i det här fallet) så kommer det ett samtal om kanskejobb? Jag känner mig som ett as när jag säger "njaaaa... Jag är upptagen resten av veckan." Samtidigt måste jag ju kunna planera min ledighet en smula (men hilfe vad jag gärna skulle vilja köra nu, jag lider en smula av lastbilsabstinens). 

Idag drar det igång!

Jag vet att jag brukar gnälla när jag är ledig (och gudarna ska veta att jag har gjort det nu), men det finns en väldigt bra sak med att vara ledig just nu: Uppsala Pride drar igång idag! Så, ta en span i programmet, och kom sen till Uppsala, för jag tror faktiskt att det kan bli hur bra som helst.

Det är dags igen

"What Bella wants. What Bella wants is what she can't have. What she wants is open windows on  summer nights. Lone walks along the shore. No fear of the motorway breakdown. No terror of the dark. No horror of the gang. No comments in the street. No furtive touchings on the Tube. No more stroking their egos for the fear of the fist in the face, the broken nose, the blood and snot running into her mouth. Bella was born free and everwhere in chains. Usurpers have stolen her inheritance, and she must reclaim it."

Det är dags att läsa om "Dirty Weekend", men jag kan inte hitta den. Jag har den nog utlånad, frågan är bara till vem. Om det är du som har lånat den, kan du lämna tillbaka den snart?

"Jag ska börja ett nytt liv"

Jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag äntligen har köpt ett par bra löparskor (jag ska inte springa, jag ska gå). Jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag, inte en dag för sent, har köpt en balansplatta. Nej, jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag faktiskt till slut har bokat in en tid för provträning på Nautilus.

Skorna har jag köpt för att jag har oerhört låga fotvalv och behöver mycket stöd för att inte slappa till anklarna ännu mer. Balansplattan behöver jag för att jag ska ge mina anklar en chans att bli lite stabila och starka. Provträningen (och det kort som troligtvis följer av det) behöver jag för att orka med att sitta stilla så mycket som jag gör.

Jag ska inte börja ett nytt liv, däremot ska jag bli lite bättre på att förvalta det jag redan har.

hemma.nl

Det är lite farligt med mycket tid på flygplatser

Just nu sitter jag och funderar på om jag inte behöver köpa en parfym som inte bara doftar rasande gott, utan även har en cool flaska. Vem kan egentligen motstå en parfym som heter Alien?

Holland och sånt där

Här sitter jag då på Schiphol. En bra stund har ägnats åt att förbanna den kassa (men ack så dyra) uppkopplingen, eftersom den helt plötsligt bara ... alltså, den dör inte, den bara somnar en smula. Vissa sidor går att komma åt en liten stund (Facebook t ex), andra (Qruiser) går inte tat nå alls. Och nej, jag tror inte att det är nåt porrfilter i vägen.

När jag skulle passera säkerhetskontrollen började mannen som kollade scannern att skratta. "Behöver du alla de där prylarna?" frågade han, och fnissade när han pekade på tre mobiltelefoner (Nokia, Sony Ericsson, iPhone), dator, gps, kamera och handfree. "Yup" sa jag, medan jag kämpade för att hålla byxorna uppe under tiden som jag krånglade av sjal och huvtröja. Det var tur att jag slapp plocka upp sladdsamlingen, den hade kunnat ge upphov till mer än ett höjt ögonbryn.

I alla fall, jag sitter på Café Chocolat och har just dragit i mig dagens första kopp kaffe. Det är galet, men när jag jobbar dricker jag väldigt lite kaffe. Å andra sidan, jag brukar kunna ta igen det med råge när jag väl är hemma.

Varför sitter jag då på flygplatsen, i stället för att köra hem? Jo, det ska jag berätta: jag har idag levererat en bil till Rotterdam, och har alltså gjort mig av med min ride så att säga. Jag har inget emot att flyga, jag gillar det skarpt (även om det är miljöbovigt så det förslår), men jag hade gillat att köra hem i en ny bil också. Bilen jag lämpade av var av det maffigare slaget (en 620 med V8, blå och tjusig), och den väckte stor uppmärksamhet i bilköer när folk hade tid att titta på den (att folk sen höll på att köra in i räcket när de upptäckte att det var en brud vid ratten hör liksom inte till. Vad är det med folk egentligen? Jag har förresten bestämt mig för att skälet till att folk reagerar som de gör är inte för att de blir förvånade att det finns tjejer som kör, utan för att jag är så intill svimningsgränsen apsnygg. Vi kan låtsas det i alla fall, så blir det lite roligare, i stället för bara tröttsamt.).

På tal om tröttsamt, eller i alla fall trött: jag är en smula åt det hållet. Jag är alltså trött (ja, tröttsam också, det vet jag nog). Jag klev upp 23.17 i går kväll, och kommer att landa 23.10 i kväll. Jag har slarvat med maten också (nu blev du överraskad va?), men just nu känner jag inte för att leta upp något att äta. Jag sitter bra här.

Schiphol är förresten en galet bra flygplats. Ja, förutom uppkopplingen, men det är ju knappast det som är det allra viktigaste på en flygplats (men nästan).

Malmö

... men annan bil.

Death by tray it shall be!

I december ska jag se Eddie Izzard. Det är så fint att det känns overkligt.

På tal om sånt som gör en gråtmild

Jag såg inte melodifestivalen, men jag hörde en del av det på radio. Mycket var skräp (men det var på intet sätt en nyhet), men en del var klart värt att lyssna på. När allt var färdigt, och det stod klart att Alexander Rybak hade vunnit hade jag en liten gladkula i bröstet. När han sen började sjunga upptäckte jag att jag stod med tårar strömmande nedför kinderna. Jag fattar inte att jag blir så jävla gråtmild så fort jag får mens.

Känsliga varnas

Om du på något sätt är överkänslig mot oerhört smöriga bilder (vilket vi alla normalbegåvade troligtvis är) så utfärdas härmed en varning: det är illa. Jag kan inte riktigt säga hur illa, eftersom jag inte har pallat att titta.

Gör som jag, slå på videon och byt snabbt som rackarns till en ny tab. På så sätt slipper du de otäcka otäcka bilderna (jag skojar inte, det är verkligen så smörigt och heteronormativt att det står mig upp i halsen), men kan ändå höra den fantastiska låten. Jag tror att det kan vara den vackraste sång som någonsin skrivits, och han framför den på ett så vackert sätt.

Så, "I Want You" med Elvis Costello:

... och på rastplatsen i Torsvik

bränns det gummi. Håhåjaja, dagens ungdom och så vidare.

Jag krockade

Någonstans i Skåne sa det "dunk", och sen "dunk" igen. Det var en liten pippi som tyckte att det var en god idé att korsa motorvägen på låg höjd, och som krockade med högra sidan på vindrutan, sen med höger spegel. Det var ett otäckt ljud, och jag tippar på att pippin tvärdog.

På tal om fåglar som korsar vägen på låg höjd: om jag inte hade bromsat härom dagen hade jag smackat rätt in i en stork som lite avslappnat flög över vägen. En stork! Jag trodde knappt att såna fanns på riktigt, de känns liksom som sagodjur. I Holland finns de i alla fall (ja, jag vet att de finns på fler ställen, men Holland är enda stället jag har sett dem).

Is that your phone number?

När jag kommer till Zwolle och ska lossa trailern jag har med, måste jag anmäla trailernummer i vakten först. Jag undrar om mina kollegor också får frågan "is that your phone number?" när de rabblar numret.

För övrigt

så älskar jag min arbetskilt, trots att jag den senaste tiden har sett beteenden jag trodde dog ut i mellanstadiet: vuxna män som slänger sig ned för att hinna kolla under kilten när jag kliver i och ur lastbilen. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta på jobbet.

Igår såg jag ytterligare en snubbe som fick sin polares kaffe i nacken bara för att han tvärnitade när han såg mig. Uppenbarligen är vi alldeles för få kvinnor i yrket om det där ska vara reaktionen.

Ljudböcker

Jag gillar idén med ljudböcker, det gör jag verkligen. Det är kalas att kunna läsa när en kör, utan att utgöra en trafikfara. Det finns gott om böcker att välja mellan, problemet verkar bara vara att hitta inläsare som inte ger en hjärnblödning.

Jag har säkert redan skrivit om min besvikelse när jag lyssnade på Rikard Wolffs inläsning av Dorian Grays porträtt, och hur han dels saknade varje uns av inlevelse, och dels hade otäcka ljud för sig (vissa kapitel smackades det alldeles ofantligt mycket i, i andra var det en visslande näsa som störd)? Bra, då behöver jag inte tänka mer på det. Jag går i stället raskt över till Stieg Larssons Millenniumtrilogi, inläst av Reine Brynolfsson. Först och främst: jag tycker att Reine är het som sjutton, och dessutom har han en behaglig röst, så vad kan gå fel? Mycket, visade det sig snabbt. Inlevelsen var det inget fel på, och han torr i munnen-smackade inte en enda gång vad jag kan minnas, vilket verkligen verkligen är ett stort plus. På minussidan däremot ... ujujuj. Reine Brynolfsson, har inte någon lärt dig att kolla upp uttal på ord och namn du känner dig osäker på? Eller, ve och fasa, tror du att det heter "goggla"? Att Sonny Nieminens namn uttalas "Niminen" (vilket du ändrade till sista boken, där han faktiskt fick heta Nieminen)? Hur kommer det sig att alla får ha samma röst och uttal, förutom den finlandssvenska läkaren, som talade på den sämsta sortens hittepåmuminsvenska? Illa Reine, illa. (Vad jag tycker om Stieg Larsson som stilist har inte med saken att göra. Det är knappast inläsarens fel att författaren envisas med att kalla alla för för- och efternamn mest hela tiden, ibland flera gånger i samma mening. Inläsaren kan knappast klandras för att språket är klumpigt och överlastat, och att det inte flyter särskilt bra. Faktiskt.)

Inatt började jag lyssna på Dennis Lehanes Mörker, ta min hand. Jag hade hellre lyssnat på engelska, men den fanns på rea, så jag köpte den på svenska. Det är Peter Andersson som har läst in den, och jag tänkte att det kan ju inte bli så fel, eller hur? Hanna liten, har du inte lärt dig någonting av att ha genomlidit Reines inläsning? Uppenbarligen inte. Jag är på tredje cd:n, och nu har den käre Andersson börjat torr i munnen-smacka så att det nästan känns klibbigt i öronen. Hittills har han visat synnerligen få tecken på inlevelse, och ärligt talat: det är så trist att lyssna på att det är otäckt.

Ja just det, jag lyssnade även på en bok av Kate Atkinson som jag inte an minnas titeln på just nu. Det var egentligen inget fel på inläsaren, förutom att boken utspelar sig i Skottland, med en massa glaswegians. Hon behärskade på intet sätt dialekten, och det lät bara ... fel. Synd, för annars var det bra.

För ett par månader sen lånade jag Bag of Bones av Stephen King på bibblan. Det kanske helt enkelt ska vara så att böcker ska läsas in av författaren? Han gjorde det med bravur, och jag satt klistrad vid högtalaren, trots att den i vanlig Stephen King-ordning helt tappade fokus på slutet. En annan bok att rekommendera är novellsamlingen Coronade (Coronado? Jag minns inte!) av Dennis Lehane. Vem som har läst in minns jag heller inte, men jädrars så bra den var! Jag minns inte inläsaren, vilket måste betyda att han var så bra att jag inte lade märke till att jag inte läste själv. Annat som är ruskigt njutbart i ljudform är Harry Potter (både Stephen Fry och Jim Dale gör det med den äran) och Lovecraftnoveller inlästa av Ernst-Hugo Järegård. Låna, köp, stjäl, bara du lyssnar!

I Malmö, nyklippt

Jag försökte att ladda upp bilden igår (nej, det finns inte så mycket skoj att hitta på i en färjekö, så jag kommer att fortsätta ta emobilder i backspegeln) när jag faktiskt var i hamnen, men eftersom Telenor tyckte att det var en bra idé att krångla med uppkopplingen blev det inte så. Nu sitter jag i stället på en rastplats i Holland och tittar på svettiga chaffisar. Det är med andra ord ingen större skillnad mot hamnen.

... och att blogga funkar inte alls. Crap.

Att surfa från iPhone kräver lite tålamod

Fint och bra

Det är fint och bra nu. Jag gillar det.

Måndag morgon

Grått, regnigt och måndag. Egentligen är det som upplagt för dåligt humör, men inte då.

Foten är kyld, lindad och ompysslad. Om jag sitter kan ingen mänska se att det är nåt knas med den (förutom att den är trind som en liten tjockkindad farbror), och jag kan nästan stödja mig på den. Idag ska jag lasta och lossa, och jag lovar att jag ska ge sjutton i att hoppa från trailern (inte för att jag gör det så ofta, jag är för rädd om rygg, knän och fotleder för det), utan jag ska ta vägen genom bakdörrarna och nedför den lilla stegstumpan.  Nu ska jag strax dra, bort från stan.

Så fantastiskt vackert

att det nästan gör lite ont.

The neverending story

Min fot har gjort det igen, eller snarare: jag har gjort det igen, mot min fot. Jag gick helt fredligt och kadang! så trampade jag snett, med den redan snedtrampade foten. 

Jag misstänker att det är så här: eftersom jag har stukat fötterna ganska mycket (och nu senast ganska kraftigt), så är allt lite bräckligare och slappare, vilket leder till att jag stukar dem lättare, vilket leder till att de blir slappare, vilket ... jamen du förstår. Senast jag trampade snett var det ju med vänster fot, och turligt nog inföll det i samband med ledighet. Jag behövde alltså inte vara hemma från jobbet, utan kunde halta runt hemma bäst jag ville, hög på smärtstillande. Troligtvis var den vilan inte riktigt nog, vilket gör mig lite bekymrad. Jag kommer nämligen hem imorgon förmiddag, och ska jobba igen på måndag. Måste jag vara hemma från jobbet går jag sönder, eller klättrar åtminstone på väggarna. Jag trivs med att jobba, och har haft nog med hemmatid nu för ett bra tag. Så, håll tummarna för att kylsprayen och fotlindan gör sitt, tillsammans med högläge för lilla fossingen. Jag vill inte rapportera från sängen på måndag. Okej?

Som berget och Muhammed typ, fast hamnslampa och smörgåstårta

Jag står just nu och har dygnsvila i hamnen i Malmö, och nyss knackade min storasyster Anneli på med smörgåstårta med lax och wasabi. Kan inte hansi komma till smörgåstårtan får smörgåstårtan komma till hansi.

Hon ringde innan, och jag bad henne knacka på på passagerardörren eftersom jag inte orkade klä på mig, och inte ville visa mig ganska oklädd (trosor och linne förvisso, men ett linne som inte är det minst urringade en kanske tänka sig) utåt gatan. Sagt och gjort, hon bankar på och jag öppnar. Hon sträcker över smörgåstårtan, och jag tackar, och fortsätter prata en liten stund. Jag höjer blicken, och ja, jag har parkerat bredvid Nordös kontor, så att de som just nu är inne för att checka in har full insyn i min bil. Efter igår, när jag först åkte in på området med en kollega, och sen med en annan (och dessutom kollade på film med den andra, med fördragna gardiner!) kommer jag att bli känd som "the harbour hussy". ;)

Hur som helst så har hamnslampan en kalasfin storasyster, det går inte att sticka under stol med.

Så, dags att sova igen.

Vissa dagar kan bli så fina så snabbt

Jag har slarvat med maten, och det ganska ordentligt. Jag kör Malmö-Oskarshamn den här veckan, och det finns inte nåt bra ställe att stanna och äta på, och jag orkade verkligen inte laga mat i lördags. Så, idag när jag kom till Malmö tänkte jag vara duktig, och gå till Restaurang Hamn & Peppar och äta. På hemsidan stod det att de har öppet till 16, och klockan var närmare halv när jag släntrade dit. När jag kom in var det tomt, och personalen städade. Ja, köket var stängt för dagen, och nej, de hade inget över sen lunchen. Oh well, kalastrevlig personal var det i alla fall, så jag släntrade iväg ganska glad ändå. Efter att ha passat på att använda toaletten (yay för rena toaletter!) kom jag på att de kanske hade kaffe i alla fall. Jag gick tillbaka in, och frågade om det gick att köpa med sig en kopp. Damen bakom kassan spände ögonen i mig och sa "du klarar dig inte på bara kaffe", och vände sig mot köket och frågade om de kunde svänga ihop något i alla fall. 

Så, i köket slår de igång fritösen (den som de redan rengjort för stängning) för att göra pommes frites, och en kopp kaffe och några sidor i Douglas Couplands "Microserfs" senare har jag mat i en låda att ta med mig. Jag gillar verkligen när ingenting är omöjligt, och när folk är beredda att göra nåt extra. Att jag, väl tillbaka i bilen, upptäcker att jag har två skedar och två knivar, men inte en enda gaffel må väl vara hänt. Det skulle kunna vara värre.

Varför är jag inte förvånad?

DO stämmer Västerås stad efter påstådd diskriminering

Under min tid på Edströmska hade jag lärare som kallade busseleverna för "kurredutter", och en annan som hela tiden pratade om hur "svart det är därborta". Jag hade en lärare som härmade en killes påstådda brytning och garvade åt hans namn, samt klasskompisar som pratade om att busseleverna bara kommit till Sverige för att skaffa kortet, så det så. Det var snarare regel än undantag att höra rasistiska kommentarer och skämt från både lärar- och elevhåll, så nej, jag är inte det minsta förvånad över den anmälan som har gjorts. 

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det gått till som den före detta eleven påstår.

Jag har blivit med iPhone

Det var på tiden.

Faith no More i sommar

Så, vem följer med till Borlänge i sommar?

Dagens visdomsord

Att halta fram på en ledsen fot ger märklig träningsvärk i vaden.

På en kaffeautomat på en av färjorna:

Alltså, vad fan?

Jag vet inte om jag har nämnt det, men min fot (som var zombiefot ett tag) har ganska precis slutat värka. Ja, jag har världens kanske vekaste fotleder som tar lång tid att läka, och då kan en ju tycka att hansi lilla borde vara extra försiktig? Inte då, nu är det dags för vänster fot i stället. Den här gången fick jag den nedkyld och lindad en timme efter att det hände, så förhoppningsvis har den klarat sig bättre (det sa heller inte "pang" i foten när jag klev snett, så det är nog bara en liten stukning) än den förra.

Under nästan en timme hade jag alltså som mest fem män omkring mig, som kylde ned foten, lindade den, hämtade kaffe och var allmänt sällskapliga, och det på ett sätt som inte var äckligt. Ja, annat än ur könsrollssynpunkt så klart. Flera som passerade sa också det, att "hade det varit en ful man hade högst en person hjälpt honom, och inet särskilt mycket. är det däremot en vacker kvinna, så har hon genast många som kommer springande." Och visst, det stämmer. Jag fick onödigt mycket uppmärksamhet, men jag tror att mycket berodde på att det var nåt annat än det vanliga som hände. De fick nån annan att prata med, och nåt annat att göra för en liten stund. Det, tillsammans med mina killer legs ... ;)

Men nej.

En dag skall min humor bliva sofistikerad

men fram till dess verkar jag hålla mig på ganska låg nivå.

Framför mig på en rastplats strax utanför Zwolle står en bil härifrån. Gissa tre gånger vad jag läser?

Annars tycker jag att det är lika kul varje gång jag möter en ekipage med texten "Psyk Transport" på. Jag har aldrig sagt att jag är annat än lättroad.

Annars

kan en trolig anledning till mitt humör vara att jag har mens, och har så haft ganska länge. Dagen efter att jag skrev mensinlägget fick jag den, och det var några dagar sen nu. Det är inte roligt. Jag undrar om det är något fel, eller bara min vanliga otur.

Malmö

i strålande sol.

Fortfarande ordtom

Jag hasar runt, och kan inte uttrycka mig. Ärligt talat känns det som att jag inte har så mycket att säga, kanske har jag aldrig haft det?

Solen skiner, våren är i stort sett här, och ändå så ... jag vet inte, jag är inte så glad som jag borde vara. Jag är inte så glad som jag var för bara några veckor sen.

Ett av de första inlägg jag skrev på bloggen handlade om att jag hatar nyfrälsta. Mitt problem nu är att det är just en sån jag har varit. Jag har pratat och pratat om mitt jobb, och tvingat andra att höra om hur bra det är, hur mycket jag trivs, hur glad jag är. Missförstå mig rätt här, det är fortfarande ett skitbra jobb, jag har världens bästa yrke, och det enda jag ångrar är att jag inte tog tag i körkortet tidigare. Samtidigt börjar osäkerheten ta ut sin rätt. Att aldrig kunna svara på om jag vill hänga på på konsert, bio, teater, fest ... okej,d et var lögn. Jag kan fortfarande svara på om jag vill, däremot har jag inte en chans i helvetet att svara på om jag kan. Att aldrig kunna planera mer än några dagar i förväg ger ett liv som bitvis är oerhört fattigt rent socialt. Att turer blir inställda, omlagda eller framflyttade kan givetvis hända, det säger jag ingenting om. Det som gör mig så trött är att det sker mest hela tiden. Jag vet, det är finanskris med allt det innebär med mindre mängd gods som transporteras, och ja, jag är verkligen glad att ha jobb. Ibland önskar jag bara att jag hade ett schema som jag kunde känns mig ganska säker på gällde två veckor fram i tiden, det är allt.

Kan det månne vara det som spökar, som gör mig lite tom? Kan det vara det faktum att det som verkade så fantastiskt bra faktiskt inte bara har små, utan bitvis väldiga brister göra mig tom på ord, tankar, och vilja att uttrycka det som ändå är borta? Jag vet inte.

Men var inte orolig: jag vaknar fortfarande varje dag med ett leende, och jag trivs vansinnigt bra på jobbet. Det är fortfarande bästa tänkbara, det är bara det att det har börjat sjunka ner på normalnivå.

Jag har köpt en arbetskilt

för kiltar och kjolar slår shorts alla dagar i veckan.

ordtom

Jag känner mig märkligt tom på ord, och har så gjort ett tag. Det är inte det att jag inte har något att säga, det är bara så att jag inte vet hur jag ska säga det.

Strålande, på fler sätt än ett

Jag är nyss hemkommen från tantfika på Savoy. "Tantfika?" säger du, med ett höjt ögonbryn. "Javisst!" säger jag, "kan en göra annat på det stället?. "Nävisst nä", säger du, och ler lite generat.

Som vanligt så finns det så mycket jag borde ha gjort, men som jag helt har missat, för att jag hellre tillbringat några timmar i sällskap med en god vän, pratande om ... det mesta faktiskt, över en kopp av vad som skulle kunna vara Uppsalas bästa kaffe. Så kan det också vara, en strålande vacker vårdag i april.

Ikväll åker jag till Malmö, för att ta färjan kl 10 imorgon. Innan dess ska jag sova några timmar så jag är pigg och fräsch inatt. Återkommer till Sverige gör jag på torsdag, och då kommer jag förhoppningsvis ha sällskap i form av en vacker kvinna. Hur många andra chaffisar kan säga det? ;)

... som en kär gammal vän

Det går ofta lång tid mellan gångerna, men jag återupptäcker alltid McSweeney's. Ofta hejdlöst roligt, alltid rasande intelligent. Jag gillar't.

En kreativ kvinna gör inget hafsigt

För att återgå till blodspåret (fiffan, ibland är jag för rolig): om jag nu skulle lämna såna här och var skulle det vara med stil. Jag är ju en Kreativ Kvinna gubevars!

Tydligen ska jag ha geggat ner en bil, med bloooooooooooooooood!

Några dagar i månaden blöder jag. Det är inget farligt alls, det kallas mens, och jag delar upplevelsen med många andra kvinnor fertil ålder. Jag märker oftast innan när jag ska ha mens, och använder alltid mensskydd, t ex den eminenta menskoppen. Det här innebär att jag inte går runt och kletar mensblod varhelst jag sitter, står eller ligger.

Till saken hör även att jag sen jag började köra efter min sjukskrivning använt sovsäck när jag sovit i lastbil (jag gillar att ha kall nästipp när jag vaknar, men att vara varm om resten av kroppen). Nog för att jag i många fall är fockin' ossum, men jag blöder inte igenom en sovsäck, definitivt inte utan att märka det. De senaste veckorna har jag bytt ut sovsäcken mot vita lakan, och samma sak där: jag är ossum så det räcker, men inte ens jag kan blöda ner en bäddmadrass utan att även blöda ner lakanet. No can do, mister.

När det kommer till just den specifika bilen så kan jag inte ens dra mig till minnes när jag senast hade den. Det var länge sen, och under den tiden borde någon annan ha upptäckt fläckar, pekat på mig och vrålat "mensmonster!" samt sprungit sin kos, eller i alla fall påpekat för någon på kontoret att det är fläckar på madrassen.

De här sakerna sammantagna får mig att fundera: är jag verkligen den enda kvinna som legat på den madrassen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Flera av mina kollegor har fruar och flickvänner, vissa har säkert lite mer tillfälliga förbindelser. Det stora flertalet av dessa kvinnor torde vara i fertil ålder, och alltså ha möjlighet att blöda av allsköns lust lite då och då. Jag tror alltså att jag är oskyldigt anklagad för att ha lämnat blodfläckar på bäddmadrassen i en av bilarna. Det är enkelt att peka ut mig i första hand, jag är ju trots allt den enda fast anställda kvinnliga chauffören, men jag tror på fullaste allvar att det är fel.

Egentligen är det kanske ingen biggie, men det är trist ändå att det finns folk som tror att jag dels inte har koll på mitt mensblod (okej, koll och koll. Jag vet dock oftast var det hamnar.), och att jag dels inte skulle göra något åt det, eller i alla fall säga "hej, nu har det hänt en olycka, och det är blod på madrassen." (fast nej, då låter det som att jag nästa slitit av mig handen, och att jag behöver sys). För övrigt skulle jag se om det fanns fläckar efter mig, eftersom jag varje gång ta ut madrassen och skakar den. Oh well.

Det är så här det ska se ut

när någon har varit i uvesa. :)

Är det månne dags att ge upp?

Är det dags att kasta in handduken, att se sanningen i vitögat och konstatera att det var fint så länge det varade (när allt funkade), men att det är dags att gå skilda vägar? Inget varar för evigt, tack för den tiden vi hade? Du är fin och så, men jag tror att jag behöver nåt nytt och fräscht, nåt som funkar i alla lägen?

Sony Ericsson, jag tror att jag kanske måste göra slut med dig.

Ja, min mobiltelefon har gett upp, igen. Det här är den [insert lämpligt högt nummer] i ordningen, men den här gången slår den inte av sig självt. Nej, nu har både högtalare och mick tvärdött. Jag hör att det ringer, men kan inte höra något mer. När jag ringer upp ser jag att signalerna går fram, men jag hör inte ett skvatt, och uppenbarligen hörs jag inte heller.

Vill du ha tag på mig så är det alltså på jobbmobilen du får testa (men inte mellan måndag kl 16.30 och onsdag kl 11 eftersom jag då är utomlands, och det är inte okej att låta jobbet betala mina privatsamtal), eller skicka sms. När jag kommer hem ska jag leta reda på kvittot, gå till Telenorbutiken med ett leende och lämna in telefonen. Igen.

Jag luktar illa

och det är inte på grund av bristande personlig hygien. Faktiskt. ;)

Jag sitter på färjan som går om drygt en och en halv timme, och helst av allt skulle jag vilja duscha av mig lukten och bränna mina kläder. Tyvärr skulle det inte göra någon skillnad (annat än att jag skulle behöva knalla runt näck på färjan, vilket ärligt talat inte framstår som en så vansinnigt lockande idé i detta nu), eftersom lukten sitter i bilen, och den ska jag tillbaka till i nattn. Tydligen är det någon som har rökt i bilen, och det verkar inte vara det lilla heller. Jag är på intet sätt känslig mot röklukt i vanliga fall, men i bilar? Det är så vansinnigt äckligt att inte kunna undkomma det, och att lukten sätter sig i kläder, i hår, på huden.

Jag börjar alltmer låta och bete mig som en gnällapa av rang, men so be it. Folk som röker i bilar som de delar med andra ska ha så jävla mycket däng, och det håller jag fast vid.

Gissa var?

Ojojojojoj

Varför har ingen upplyst mig om att Faith no More har återförenats? Vad jag kunnat luska ut efter lite planlöst letande är att de bara ska spela på festivaler i sommar. Jag är ingen festivalmänniska, långt ifrån. Jag hatar allt vad tältande och bajamajor heter, men jag skulle nog faktiskt kunna tänka mig att göra undantag för Faith no More. 

Körkort

Suddigt, men ändock.

Nyklippt

... och vaken sen nästan 29 h.

Jag är dålig på att vara ledig

... så nej, att jag varit ledig över en vecka är inte en bra grej. Att jag dessutom får en betydligt kortare tur än beräknat, med efterföljande ledighet, är inget som gläder mig. Klart det är trevligt att vara hemma, men jag gillar ju mitt jobb.

Men vafan, idag kan jag inte klaga. Jag jobbar ju. :)

Till Liv:

Kokosbotten

2 1/2 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

2 1/2 dl kokosflingor

1 1/4 dl strösocker

125 g smör, smält

Kolafyllning

20 g smör

2 msk ljus sirap

400 g sötad kondenserad mjölk

Chokladglasyr

150 g mörk choklad, hackad

20 g vegetabilisk olja

1 Värm ugnen till 175 grader. Smörj en bakform, 18x28x3 cm, och klä den med bakplåtspapper.

2. Gör botten genom att hälla mjölet i en skål och blanda i bakpulver, kokos och socker. Rör ner smöret och tryck ut kletet i formen. Grädda i 15-20 minuter. Tryck försiktigt ned botten med baksidan på en sked för att jämna till ytan. Låt svalna.

3. Gör fyllningen genom att lägga smöret, sirapen och mjölken i en kastrull. Rör hela tiden över svag värme i 5-10 minuter, eller tills det har karamelliserats något. Häll direkt fyllningen över botten eller sprid ut den jämnt. Grädda i 10 minuter. Låt stelna och svalna.

4. Gör glasyren genom att lägga chokladen och oljan i en värmetålig skål och smält gegget i vattenbad (men det funkar minst lika bra i en kastrull på låg värme tycker jag). När det är en jämnt smet, sprid ut den över kolafyllningen, förslagsvis med en degskrapa i metall. Kyl för att få chokladen att stelna, sen är det bara att skära upp lagom stora bitar.

Förlåt att det tog två år.

Jag har några fantastiskt fina dagar bakom mig, och förhoppningsvis rätt många framför mig.

Konsten att få tulltjänstemän att skratta

Jag vet inte om jag har nämnt mitt körkort tidigare? Ja, att jag har körkort kan väl ha avhandlats en eller ett par gånger, men själva det fysiska kortet? Ja, troligtvis. För dig som kan ha missat det, så kan jag upplysa om att jag, när jag fick just det här jobbet, funderade på att lära mig frasen "ja konstapeln, det är verkligen jag på körkortet" på tyska och holländska. På bilden ser jag nämligen inte ut som Hanna, 26 (eller hur gammal jag nu var när bilden togs), svenska med finskt påbrå. Nej, jag ser ut att vara från t ex Japan, och vara född någon gång efter 1996. Att jag är tjock på bilden är ju som det ska, så det kan jag ju inte gärna klaga över.

Förra veckan fick jag då visa upp pass, körkort, reg.bevis på bilen och CMR på lasten för tyska tullen. En man kom och knackade på bilen på en rastplats, och jag lämnade glatt ifrån mig allt. Han gick till den lilla tullbussen med allt han samlat in, och började gå igenom det. Han plockade upp CMR:en, pratade med sina kollegor, och lade ifrån sig den. Han tog upp reg.beviset på bilen, kikade upp och ut på reg.plåten, och lade ifrån sig det. Han tog upp passet, flippade upp rätt sida, lade ner det igen. Han tog upp körkortet. Han tittade på körkortet. Han började asgarva. Han vände sig halvt om, tittade upp på mig, och tittade på körkortet. Han asgarvade igen. Hans tre kollegor fick i tur och ordning titta på mitt körkort, och alla skrattade väldigt högt (det hördes ut genom deras bil, in i min). De fyra satt upptryckta mot sina fönster för att få en ordentlig titt på mig, tittade på körkortet, och kunde inte sluta skratta. Till slut lyckades den tulltjänsteman som samlat ihop mina papper sluta hjälpligt, i alla fall nog för att kunna kliva ur sin bil, och komma fram till min. Han räckte över alla papper, och sa fnissande "du är dig inte speciellt lik på ditt körkort". Som om jag inte visste det.

Jag luktar diesel och är förbannad

Platsen där Shellmacken i Torsvik ligger, skulle göra sig så himla bra som ett stort jävla hål.

Alltså, det hade kunnat börja bättre

Min första Tysklandsvecka (som förstås inte är en full vecka, men vad sjutton ska jag kalla det då?) hade verkligen kunnat börja bättre. Ja, jag hade det bra i Malmö, och färjan över var inga problem. Det började i Zwolle.

Men nej, allt var frid och fröjd när jag kom till Holland. Jag hade ett par timmar tillgodo, så jag lade mig på en rastplats och sov (vilket i efterhand visade sig vara en mycket bra idé). När jag kom till Zwolle fick jag åka in och ställa av min trailer. Vilken jag skulle ha tillbaka visste ingen, "du får kolla om du hittar någon tom" som de sa där på kontoret. Sagt och gjort, jag kollade runt och hittade faktiskt tre st. Alla tre var i oreda: banden låg halvt utanför, stödbalkarna satt inte fast och det fattades tvärbräder. Jag pulade runt där ett tag och fick till slut (efter ganska mycket svettande och pillande) ihop en vettig trailer med lagom många band och bräder. När jag skulle koppla den upptäckte jag att det på bilen var ett hål rätt ner i dieseltanken på vänster sida. Det ska vara ett hål där, men det i sin tur ska vara täckt av en plåt, en plåt som nu var bortbänd. Så, bort till verkstaden med bilen (och trailern så klart), och försöka få dem att fixa det. Det tog en stund, eftersom mekanikern hade svårt med ögonmåttet och hämtade en plåt i fel storlek tre gånger. Under tiden stod en annan mekaniker och lekte med tanklocket på samma sida. (Behöver jag tillägga att jag var svettig och smutsig efter att ha tampats med trailern som vägrade lossna (till jag kom på att allt stod i spänn eftersom jag ansatt parkeringsbromsen innan jag lossade trailern), samt ett helt bageri (en smula är för lite) stressad eftersom jag redan var sen till lastningen i Duisburg, stället där jag varit en enda gång för bra länge sen, och som jag inte var säker på att hitta till?).

Till slut satt täckplåten på plats, och jag kunde åka. Jag hittade hur lätt som helst till stället (okej, jag körde fel på en bro och fick ta ett extra varv, men det var inte många minuters omväg), och fick t o m  köra in och ställa av trailern inne, så att jag kunde förbereda den i lugn och ro, utan att oroa mig för att behöva flytta bilen innan min vila var klar. Inne upptäckte jag att tanklocket på vänster sida var borta. Ja, just det tanklocket som jag VISSTE att jag hade när jag var på verkstaden, eftersom snubben skruvade av och på det medan han väntade på sin kollega. Ja, och så gick luftslangen åt helvete också.

Här är alltså tillfället då jag tackade min lyckliga stjärna att jag hade sovit ett par timmar på förmiddagen, annars hade jag troligtvis satt mig ner och grinat (nej, inte gråtit; grinat som en liten unge). Nu fick jag i stället ringa assistansen, som skickade en ung man som inte kunde ett ord engelska (vilket jag märkte när han stressat ringde mig eftersom han hade kört vilse och inte hittade mig). Jo, han kunde nog med engelska för att fråga efter chauffören, men han verkade dock inte tro att jag kunde någon engelska eftersom jag stod kvar och hävdade att det var jag, i stället för att hämta den riktiga. Nåväl, han bytte slangen, och jag fick äntligen sova.

Okej, när jag tänker efter var det inte så jävla farligt ändå. Efter det har det (hittills) flutit på ganska fint, så jag ska inte klaga. (Jag, inte klaga? När har det hänt?)

Nu är det dags att åka och byta trailer.

En helg i Malmö: lite party, lite allvar

I helgen har jag tagit tag i lite praktiska saker i Malmö, men även passat på att gå på förfest hos för mig helt nya människor (i sällskap med en person jag pratat med några gånger på Qruiser, och ett par gånger i telefon för att få adress och lite sånt). Ja, vi bröt arm på förfesten, och ja, jag förlorade.

Kompisar, bekanta och en och annan vän

För några dagar sen skrev jag att min allra bästa vän Håkan fyllde år. Det var ett stort steg för mig. Ja, inte att han fyllde år, det hade han gjort även utan min hjälp. Det som var steget var att skriva att han var min bästa vän. Varför? Jag vet inte om det är ömsesidigt.

Jag har (nu tänkte jag skriva "alltid", men det är lögn och förbannad dikt. Rätt ord torde vara "de senaste åren", eller kanske "ganska ofta") haft många människor omkring mig. Vi kan säga att jag har en stor bekantskapskrets. I den kretsen finns många kompisar, samt ett antal vänner. För mig är det skillnad på kompis och vän (för att inte tala om att blanda in bekanta), men ärligt talat, hur sjutton ska en veta? När det kommer till vänner finns det ytterligare ett steg, d v s "bästa vänner". När jag var liten hade alla en bästis. Ja, alla utom jag. De jag på något sätt utsåg till bästisar hade redan en lite bättre vän, så det var aldrig en ömsesidig bästisrelation. Det här har på något sätt suttit kvar i mig, att jag aldrig riktigt har haft en bästis (ja, förutom Carina, som när det varit som jävligast faktiskt varit den enda som gett mig ett skäl att leva, att orka ett litet jävla tag till). Fram till för inte länge sen hängde jag fast vid det. jag funderade på att skriva ett inlägg om att jag inte har någon ömsesidig bästa vän-relation, men kom på att det var nog en smula för patetiskt t o m för mig. Jag menar, komma här och erkänna inte bara för sig själv utan för hela världen (nåja, de tappra själar som ibland droppar förbi och läser) att jag inte ens är bra nog att vara någons bästa vän?

Ärligt talat, nu struntar jag i det. Jag vet att jag har många bekanta, en hel del kompisar, och faktiskt flera vänner. Det spelar ingen roll till vilken plats jag rankas i vänkategorin, så länge de ser mig som vän. Jag är inte den viktigaste för någon, men för inte helt få är jag i alla fall viktig. Vem kan begära mer?

Augustenborg och mobilt bredband från Telenor går inte ihop

... så jag skriver i morgon när jag är närmare civilisationen.

I lördags var jag på fest

Min allra bästa vän Håkan fyllde år i lördags, och hade fest. Jag vet inte vad det är, men jag har legat av mig de senaste åren. Jag blir blyg och tillbakadragen och vågar knappt prata med folk, men som tur är finns det folk som pratar med mig. Efter ett tag släppte min initiala blyghet, och jag hade kalastrevligt. Hur annars kan jag förklara att jag kom hemsläntrande i de arla morgontimmarna, trots att jag hade tänkt stanna bara några timmar eftersom jag var så trött?

Hur som helst, att Håkan fyllde 30 fick mig att fundera. Jag fyller också 30 i år, och jag är redan glad över det. Jag har inget emot att bli äldre, snarare tvärtom. Med ålder kommer i mitt fall inte visdom, men i alla fall lite pondus. Jag tas på allvar på ett helt annat sätt nu än för några år sen (men det kan lika gärna ha med självförtroende och sånt att göra), och jag gillar det. Dessutom, att fylla 30 är ju helt klart ett bra skäl till att ha fest.

Jag tappade tråden där märkte jag. Det jag kom att fundera över är att jag inte längre är "den unga tjejen". Jag är så van vid att ofta vara yngst, och inte helt sällan enda tjejen. Jag har fått vara tjejalibi i många sammanhang, och när det dessutom har sammanfallit med en ålder 20 år lägre än snittet har jag blivit välkomnad med öppna armar. Nu när jag är nästan 30 är jag inte ung längre. På sätt och vis känns det lite tomt, det har på något sätt blivit en del av det jag är, och vad är jag utan det? (Ja, svaret är långt och utdraget, men den korta versionen är "en hel del, och det mesta av det är ganska bra".) Jag har ingen åldersnoja, om en inte räknar "jag blir inte gammal fort nog" som en noja. Jag är nog mer lik barn som vill bli vuxna, än vuxna som inte vill bli äldre.

Det är så mycket jag har glömt

att skriva. Jag tänker "det ska jag komma ihåg att skriva", men så trillar det liksom ut ur huvudet och ner på golvet, där det trampas på, och sen dammsugs bort.

På tal om att dammsuga så var det en sak någon definitivt hade glömt att göra med bilen jag senast hade. På mitt jobb har vi inte egen bil, utan vi är många som byter runt. Det betyder att det är viktigt att hålla efter bilen eftersom det kommer att vara nån helt annan som får bilen efter dig. I måndags morse fick jag en bil som var under all kritik. Visst, jag är inte guds bästa barn när det kommer till städning, det vet alla. Jag har glömt grejer (hell, jag har t o m glömt underkläder!), jag har missat massor. Jag är inte den som dömer snabbast när det kommer till städning, men det finns en lägstanivå även för mig, och den var inte uppnådd senast. Det var grus och lera lite överallt, mattorna var dammiga och luddiga, det var fläckar på de mest märkliga ställen ...

Det allra jobbigaste med det var faktiskt inte att vara tvungen att leva i det, det var att lämna över bilen - ostädad - till nästa chaufför. Det hade blivit fel i färjebokningen, så när jag kom in i hamnen tisdag morgon för att hämta den trailer som borde kommit in med färjan som gått från Travemünde 22.00 måndag kväll fanns den inte där. Jag ringde ett samtal, och fick reda på att den skulle komma in först på kvällen, vilket medförde att jag fick en hel dag i Malmö utöver den kväll och natt jag redan varit där. Det i sin tur ledde till att jag inte skulle kunna köra ner nästa trailer i tid till Malmö, utan jag skulle köra tillbaka till Södertälje, och snabbt som sjutton lämna över bilen på nästa chaufför som skulle ta den ner igen. Alltså, det fanns ingen chans att städa ur bilen innan. Eller jo, jag hade ju hela dagen på mig, men då visste jag inte att situationen skulle lösas på det här sättet, utan att jag skulle ha tid att städa ur den när jag kom tillbaka.

Äh, vad jag ville säga var mest att bilen var inte ren, och att jag fr o m den 18 mars kommer att ha en tillsvidareanställning.

Födelsedag

Idag skulle Carina ha fyllt 32. Ärligt talat, just nu känns inte världen så jävla lysande.

Ibland kan en konversation ta en oväntad vändning

- ... ja, och så kom han där i lastbilen, och så dök det bara upp en BMW mitt framför honom, pang sa det.

- BMW? Utlänning eller bög?

- Va?

- Ja, det är ju bara utlänningar och bögar som kör BMW.

- Jag skulle gärna ta lite kuk i röven om jag fick köra BMW.

Jag leker visst fint!

Om en tar mitt uppförande under förra turen som intäkt för mitt beteende i allmänhet vore det lätt att ringa mig och säga "hansi, du leker inte så fint med andra, eller hur?". Dock vore det inte med sanningen överensstämmande. Däremot är det sant att jag inte leker bra med vissa, t ex om dessa vissa använder ord som "svartskalle" för att beskriva folk, och som dessutom på intet sätt kan inse att ordet alls inte är värdeneutralt. Vidare har jag svårt att leka fint med folk som säger "jaha, och då tänkte de 'fan vad bra med en tjej', och så anställde de dig. Det var väl inga andra tjejer som sökte?", utan att förstå att det kan uppfattas som nedlåtande.

Torsvik igen

Nu sitter jag, min vana trogen, i Torsvik och väntar på att min rast ska ta slut. Jag har tappat bort mina (slipade) solglasögon, och det gör ont i ögonen när solen blänker i våt körbana. Men nej, jag klagar inte. Det är vår i luften, och jag kommer att få helg hemma den här veckan.